Bussen igår var ju ungefär en timme försenad, men idag bad turistfirman om ursäkt genom att se till att bussen till Kambodja var på plats EXAKT 07:30 som utlovat. Vi åkte sen bort och bytte till en normalstor buss innan vi påbörjade resan mot Kambodjas huvudstad Phnom Penh.

Resan var beräknad att ta en 6-7 timmar, och efter ungefär 2,5 timmar fick vi kliva av bussen för att utvandra igenom den vietnamesiska gränsen. Allt gick fint där och vi kunde sen rulla över bussen dom 200 meterna till den kambodjanska gränspassagen.

Tack vare att vi fixat e-visum för Kambodja redan innan vi åkte till Vietnam så kunde vi bara gå igenom gränskontrollen, ge dom e-visumet och sen var alla nöjda och glada. Totalt tog pappersarbetet väl mig en 5-7 minuter varav den största delen var att vänta på passet vid utresan från Vietnam. Incheckningen till Kambodja tog max två minuter.

Det nya landet visade sig sen ganska direkt från sin absolut bästa sida. Tokregn och katastrofväder stod på menyn, och jag bestämde mig för att sova en stund till.

En kortare båtresa hanns även den med. Trodde nästan båten skulle sjunka…

Men så, strax efter 15-tiden, var vi äntligen framme. Mål nummer ett var att få tag i en bankomat, något som visade sig svårare än jag först trott. Efter 20 minuters promenad, och tre vägbeskrivningar senare så hade vi äntligen hittat våran bankomat.

Då dök två vakter plötsligt upp och började skrika no no no” och vifta med armarna. Engelska kunde dom inte, men tydligen så var vi förbjudna att använda våra Visa-kort i bankomaten i fråga. Helt idiotiskt och vi fattade ingenting, men vad ska man göra liksom?
Rakt över gatan fanns en annan bank som mer än gärna tog 40 kronor i uttagsavgift för att förse oss med pengar. Varför den första inte var tillåten att användas vette tusan dock…

En tuk tuk till hotellet kostade tre dollar och var välinvesterade pengar med tanke på att regnet fullkomligt öste ner. Regnperioder suger…

Våran chaffis fick två dollar dricks också, mest för att vädret var katastrof. Han var nöjd för det.

Hotellrummet vi fick på Diamond Palace Hotel II var dock i minsta laget, och jag tror seriöst toaletten är större än rummet. Ration toa/hotellrum är sjukt skev och jag vette tusan hur dom tänkte när dom satte upp ritningarna för 50/50 av vardera…

Regnväder här är inte ens i närheten av regnväder på Irland. Regnväder här är mer som vattenfall på Irland…

Dagens äventyr får nog bli resan till restaurangen Friends Restaurant. Den hade högst betyg av alla restauranger på Tripadvisors hemsida, så vi tänkte vi skulle ta oss en sväng dit. Vad vi inte visste var att stället låg precis runt hörnet från vårat hotell…

Det ledde till att vi först svängde runt hörnet, men missade restaurangen. Då vi inte visste var på gatan stället låg, och på grund av att det var 1 dm vatten över hela vägen, så tog vi istället en tuk tuk som vi trodde skulle hitta.
Han körde helt lost och tog oss ända ner till gatan 182 i stan (längst ner till vänster på kartan) innan vi förklarade för honom att han nog var på väg åt fel håll. Då åkte han med oss tillbaka, och när vi svängde runt hörnet precis innan vårat hotell så såg vi restaurangen…

Men som om inte det vore nog var stället stängt för undervisning när vi kom in… Dom har tydligen restaurangen som ett tillhåll för stadens lokala buspojkar där dessa får lära sig laga mat, service osv istället för att svina runt. Ett mycket bra initiativ, sålänge dom inte undervisat just idag…

Nu fick vi istället gå 10 minuter i regnet, som var sådär lagom ”det är inte så farligt, men det regnar ändå massor”-aktigt, till deras systerrestaurang Romadeng.

Den kambodjanska ölen är annars ingen höjdare. Johannes beställde in en stout som smakade som svenskt rågbröd, jag själv drack en lager som smakade sisådär.

Det var då, klockan 19, våran frukost…

På nåt vänster hade vi inte käkat på hela dagen, men då bussturen inte var så farligt ansträngande så var det väl inte hela världen. Kvällsmaten blev således kambodjansk Amok, som är nån slags fisk i sås i en lövbåtsliknande grej. Riset till gjorde susen, och det var riktig gott.
Sen käkade vi även nån slags kall nudelgrej, och den var väl ingen höjdare.

Nu är jag på tok för trött för att skriva mer, så jag avslutar med ett ”god natt” från Phnom Penh!
”

Uttrycket Morgonstund har guld i mund” kan vara historiens största lögn. ”Eftermiddag klocka 13:30 har guld i mund” är närmare sanningen. Ändå släpade vi oss upp imorse klockan 07:15 för att ta oss ut till turistbussen som skulle ta oss hela vägen till Cu Chi-tunnlarna, 6 mil norr om Ho Chi Minh.
En timme försenad dök så bussen slutligen upp för att hämta oss och den två timmar långa resan kunde påbörjas.

”Två timmar för 6 mil?” tänker ni kanske nu, men ja, trafikstockningarna i den här staden är rätt påtagliga, så man får räkna med att det går bra långsamt. När sen vägarna ute på landet är i svensk åker-klass så hjälper inte det riktigt till sen heller…

Två timmars djup sömn så var vi sen framme. Inträdet till stället kostade 90 000 VND (~30 kronor) och våran guide Po började sen berätta lite om stället, varför det byggdes osv.
Tunnlarna byggdes först för att skydda vietnameserna från dom äckliga fransmännen som invaderade landet. Dock byggdes bara 17 km tunnlar då, resten byggdes under det tjugo år långa Vietnamkriget när USA istället tog över fransmännens plats som förtryckare.

För att skydda sig byggde vietnameserna inte bara tunnlar, dom byggde även en massa fällor. Här ser vi en av dessa där en fallgrop öppnar sig under fötterna och man ramlar ner på 20-30 cm långa taggar. Som om inte det vore nog kommer sen fall-luckan runt igen och bankar dig i huvudet av farten. Game over så att säga…

En av ingångarna till tunnlarna. Helt omöjlig att se när stället är sönderexploaterat, garanterat hundra gånger värre på den tiden då det var riktig djungel där.

Tada!

Då våran guide, enligt egna ord, var lite för ”stor” för hålet så lät han en vietnames visa hur man tog sig in och ur tunnlarna där.

Och poff så var ha borta.

Original-tunnlarna är annars skrämmande små. 40-70 cm breda och 70-80 cm höga. Försök mäta ut 40 cm i bredd så inser ni snart hur extreeeemt trångt det är. Klaostrofobi ftw…

Men höjden innebar att dom vietnamesiska soldaterna inte kunde röra sig på ett vettigt sätt, utan dom ”uppfann” därför gångstilen som guiden visar på bilden (jo, det är sant, inget skämt). Med geväret framför sig fick dom kravla runt därnere i otroligt trånga utrymmen.

En av snubbarna i våran grupp fick prova krypa in i tunnlarna, och det var inte mer än precis att han kunde ta sig in. Att röra sig var det tydligen inte tal om.

Efter att ha sett diverse hemska tramfällor med harpunliknande föremål i varenda en av dom var det sen dags för dagens höjdpunkt – shooting rangen!

Man kunde köpa kulor till diverse vapen, och dom varierade i pris från 5 till 7 dollar per kula. Vi köpte ett magasin med 10 kulor till en AK47a och traskade sen ner till skjutbanan.

AK47an satt tyvärr fast i väggen där, så man kunde inte hålla i den och skjuta helt på riktigt, men det var en upplevelse även om det hela kändes väldig turistigt.

Johannes lyckades med det omöjliga – att få en Kalashnikov att sluta fungera. Tror en hylsa fastnade i geväret och det ställde till det en aning för en konfunderad herr Karlsson.

Tack Johannes som hann ta en enda bild på mig när jag sköt, typ lagom tills jag var klar. MrSecretAgent86 i rött där hann ju skjuta sönder 5 tavlor med dom fem kulorna han sköt, allt på mindre än 3,2 sekunder.

Eller så missade han varenda måltavla. Historierna går isär på den punkten…

Efter den uppvisningen var han sen tvungen att ta till flykten illa kvickt – annars skulle ju amerikanarna få tag i honom…

Dom hade byggt en turistversion av tunnlarna som var 140 cm hög och 70 cm bred, sådär lagom för att man inte skulle känna nån klaustrofobi. Jag pallade att gå i dom där tunnlarna 20 meter, sen fick det vara nog. Fatta att gå i en tunnel som är hälften så hög och hälften så bred. Huuuu.

Elegant peace-kille.

Grön jungel.

Inför hemresan erbjöds vi en båttur in till staden istället för att ta bussen. 13 dollar kostade det, och vi tänkte att varför inte köra på det? Efter en toksvettig eftermiddag kunde det vara skönt med lite båthäng.

Och nog var det nice att sitta där bak på båten och låta vinden svalka ner den dödströtta kroppen. Sjukt nice.

Flodbåt.

Vissa båtar gick så sjukt djupt också. Antar att det var för att dom var fullastade, men några båtar vi såg verkade inte ha någon last – ändå gick dom helt löjligt djupt. Det var inte mer än 2 dm från vattenytan upp till kanten på vissa lastbåtar.

Flytande höstack.

Nöjd Kapten Kausti som kunde sitta bak och slappna av istället för att styra skutan. Semester ftw!

Middagen efter turistandet var tänkt att bli nudlar med krabbkött, men vi pekade nog fel nånstans…

Efter att ha fått vänta en timme på maten så fick vi nämligen in en hel krabba var. Katastrofen var ett faktum.

Jag fullkomligt slaktade min krabba, men det var ändå inte ens i närheten av nog med mat.

Avslutar därför dagen med två vanlijbullar och tre muffins på typiskt Kausti-vis. I fickan ligger två bussbiljetter till Kambodjas huvudstad Phnom Penh och bussen avgår klockan 07:30 imorgon. Hur den staden sen visar sig vara får vi la se…
”