Efter att ha sovit sex timmar i Eagle fortsatte våran resa med det vaga målet New York som temporär slutstation. Colorado var annars ett ställe som man hade noll förväntningar på eftersom vi inte tittat upp någon information alls om stället innan vi åkte dit. Vi skulle ju tekniskt sett inte ens ha varit där egentligen, så Colorado blev lite som en 17-åring som får debutera i Örebro i den 88:e minuten när laget ligger under med 0-3.. Ingen press, bara allt att vinna.

Och den här 17-åringen gjorde minsann succé direkt och skottade in 4 kassar på två minuter plus övertid. Och nu snackar vi inte italiensk 9 minuters övertid bara för att Milan ligger under med 0-1, här snackar vi svensk övertid där AIK leder med 3-2 och måste vinna för att behålla serieledningen samtidigt som matchen döms av en AIK-supporter.

Colorado var riktigt fint och påminde stundtals väldigt mycket om Schweiz och Österrike. Disclaimer: Ignorera cementbilen på bilden, den räknas inte in i Colorados betyg.

Målet var att ta oss från Eagle till Lincoln, Nebraska, en sträcka på [kan inte googla när jag sitter i bilen och skriver].

Men eftersom Zions nationalpark låg 50 mil åt fel håll från Grand Canyon enligt GPSen (är inte säker på att den hade rätt alltså…) så blev framför allt lillebrors dam väldans besviken på att vi inte kunde se stället. Därför var vi såklart tvungna att ta svängen förbi nån annan nationalpark på vägen och där lura henne att vi faktiskt var i Zion för att på så vis pigga upp henne.

Det enda stället som låg vettigt till visade sig vara Rocky Mountain National Park, men tyvärr var det landskapet helt annorlunda från halvökenlandskapet i Zion. Efter en kortare bortförklaring om hur UFOn landat i Zion och bevattnat stället så köpte hon dock det gröna ökenlandskapet” och anledningen till varför ”Zion” såg ut som det nu gjorde.

Vi fick även se en sjuk mängd djur i parken. Älgar, och nån slags älg/rådjurshybrid kikade fram lite överallt vilket var en skön förändring mot att bara se tama och tarva ekorrar som direkt försökte råna en så fort man visade sig i Yosemite och Grand Canyon.

Muuu eller vad nu älgen säger. Brööööl kanske?

Rocky Mountains nationalpark var dock riktigt najs, speciellt när man kommit upp en bit på höjden. Vi nådde 12 000 fot vilket väl blir kring 4 000 meter över havet, som mest och där var utsikten över bergstopparna riktigt trevlig.
Värt att notera är annars att Colorado har femtiotvå bergstoppar som är över 14 000 fot och att vissa dårar gjort det till en sport att bestiga dom alla…

Ännu sjukare var dock att dom hade typ t-r-e meters snö mitt i juni!!! Jag kan inte för allt i världen ens tänka mig vilket katastrofmegadrygt jobb snubben som plogar vägarna däruppe under vintrarna måste ha…

Men med den här utsikten kanske man kan leva med att tjäna 55 kronor per timme och jobba 27 timmar per dygn för att hålla ett av körfälten på en av vägarna däruppe körbart.

Tre saker bör noteras på denna bild:
1. Min mage ser lite otränad ut. Undrar om man ökat lite i vikt måntro?
2. Simba fotobombade mig. Sketna bergslejon.
3. Luften däruppe var helt galet tunn. Helt plötsligt fick man sånadär ”nu har jag sprungit en mil så jag flåsar som en dåre för att få luft annars svimmar jag”-känslor och man började flåsa likt en överviktig flodhäst (vars vikt jag förövrigt bör uppnå nånstans mellan Atlanta och Miami).

Men på tal om bergslejon så hade även Rocky Mountains sådana! Det skulle även finnas björnar där, men båda dom här magnifika djurarterna höll sig såklart långt inne i skogen, långt utom synhåll för dom svenska turisterna som härjade i deras hemtrakter.

Men dom fula växtätarna stod och tjockade sig typ överallt.

20 graders sol och snö så långt ögat kan nå.

Vägarna däruppe kändes annars fantastiskt säkra med 45-graders stup tre centimeter bredvid vägbanan.

Kvällen avslutades i [kan inte googla då jag sitter i bilen och skriver] och solnedgången fotograferades såklart även idag.
Vi befinner oss nu ungefär 110 mil från Chicago så vi räknar med att nå Blackhawkarnas hemstad imorgon kväll nångång. Man måste älska 75 mph-vägarna där man kan snitta 130 km/h utan problem <3
”

Efter att ha lämnat Grand Canyon var planen att sträckköra så långt vi bara orkade för att på så sätt ha tjänat in några mils körning inför morgondagen. Inför resan hade vi planerat att lämna Las Vegas den 24:e juni, men nu låg vi redan en dag före planeringen vilket aldrig är fel.
Vi hade tänkt följa den legendariska gamla” vägen Route 66 över landet, men efter att ha spenderat en natt i en av städerna som ligger längst den vägen så insåg vi att om det i den staden fanns en hastighetsbegränsning på 15 mph (typ 22 km/h) så skulle antagligen alla dom andra städerna längs vägen ha någonting liknande. Med andra ord, vi skulle antagligen snitta ungefär 35 km/h över dom 4 000 kilometerna mellan Las Vegas och New York. Det skulle inte funka helt enkelt, så vi tog istället sikte på Denver, Chicago och dom städerna som ligger lite mer norröver.

Ungefär 30 mil efter att vi kidnappat våran Simba från Grand Canyon så stötte vi plötsligt på en fantastiskt fascinerande klippa, och rutinerad som man är så visste jag direkt vart vi var – vi närmade oss Monument Valleys nationalpark!
Jag hade dock nästan glömt bort den eftersom vi ställde om resvägen såpass sent som vi gjorde, men direkt vi såg den här klippan kände jag att det här nog kunde vara värt ett stopp.

Efter att ha dumförklarat en sur lillebror som ville skippa stället så vände han om bilen och vi betalade dom fem dollarna var som inträdet kostade.

Men jäklar vad värt det stället var… Det syns inte på bilderna hur stora dom där bergsformationerna var, men dom var betydligt större än vad dom ser ut att vara.

Lillebror retade såklart klipporna eftersom dom såg så små ut på bild

Själv satte jag mig ner för att smutsa ner mina vita shorts med lite röd sand.

Bil och stenbumlingar.

Förövrigt ska jag nu googla och ta reda på hur i hela friden dom där klipporna skapats…

Vi försökte oss även på att ta en gruppbild utan någon som fotograferade oss.
Det första vi fick lov att göra var att backa bak bilen en sväng så att dasset som står där bakom inte syns och det andra vi gjorde var att använda oss av en ryggsäck som stativ.
Del ett gick bra, dasset syns inte alls på bilden, men del två gick inte riktigt sådär superbra som jag önskat mig. bilden blev sned hur mycket jag än försökte stabilisera kameran. Men aja, vi fick en bild iaf

Efter en snabb googling visade det sig att dom här klipporna skapats av… Coloradofloden… Från början var landskapet på den här platsen lika högt som monumenten som nu står där, och med hjälp av en sjujäklas massa tid så har vattnet från floden eroderat berget tills dess att bara några få monument blivit kvar… Way to go vattnet! Picasso kan slänga sig i väggen, H2O är det nya rosa!

Simba som var med behövde såklart kissa efter den långa kidnappningsbilåknigen, tyvärr visade det sig att lillebror inte riktigt visste hur lejon kissar. Kort sammanfattning: nu vet han vilken ände som ska vändas åt vilket håll…

På tal om skit på fel ställen: våran bilruta såg förjävlig ut efter att inte ha tvättats på nästan fyra veckor. Miljarder insekter har tävlat om att få pryda både nummerplåt, motorhuv och ruta vilket lett till att bilen nu såg hemsk ut.

Jag roade mig med att leka ”connect the dots” och fick fram en ganska fin elefant tillslut:

Efter denna mycket roande lek fortsatte vi våran färd mot Denver för att där kunna övernatta när en skylt plötsligt dök upp: ”Mexican Hat-mountain ahead”. Efter att ha slagit upp det i våran resehandbok (Lonely Planets tjock-tjocka USA-bok på 1200 sidor är sjukt bra att ha med sig) visade det sig att vi tydligen skulle få se ett berg som liknade en mexikansk hatt – hur ballt lät inte det!?

Beredda på att få se en 200 meter hög mexikansk hatt lade vi i högsta växeln (D på automatlådan) och tokgasade oss närmare berget.

Vi fick se… en stor sten ovanpå en liten sten ovanpå lite grus…

Betyg på Mexican Hat: 1

Kvällen höll sen på att sluta i megaantiklimax när bensintanken torkade ut snababre än en gratis spritflaska under en svensk midsommarafton. 5 mil tog det för tanken att gå igenom hela det röda fältet… Tack och lov rullade vi in på en bensinmack precis när bensinmätaren visade game over.

Strax före 21 gick sen solen ner, men då hade vi fortfarande fem timmars körning framför oss innan vi slutligen kunde somna i Eagle, Colorado klockan 03:00 på morgonen. Då var vi ändå 20 mil från Denver, men vi låg i alla fall bra till i jämförelse med planeringen…
”