Morgonen började tidigt idag – utan någon översovning. Klockan 07:25 hoppade jag upp ur sängen och packade min väska medans Jaker låg fortsatt sömnknockad i sin säng.
Jag lät som vanligt bli att bädda min hotellsäng innan vi traskade dom 5 minuterna till tågstationen för att ta oss till nästan etappmål på resan tillika Zlatan Ibrahimovichs gamla hemstad – Milano.

Jag var som vanligt extremt aktiv under resan och mediterade hårt liggandes över alla dom tre tågstolarna som fanns på min sida vagnen.
Italienarna verkar förövrigt ha väldans bra koll på min blogg eftersom dom uppenbarligen lyssnat på mina klagomål från det förra inlägget vad gäller stolarna på tågen. Gårdagens tåg var ju katastrofalt på den punkten men idag hade Berlusconi eller nån sett till att skicka det bästa Italien kunde erbjuda.
Dessutom hade kupéerna tre säten på vardera sida vilket gjorde att jag nästan kunde ligga raklång över stolarna – mycket bra!

Jag skänker ett tack till Jaker för bilden också.

Väl framme i Milano var klockan strax före 10:00 och vi började båda känna av hungern. Jake började som vanligt tjata om McDonalds och på grund av att jag hade en låg morgon så orkade jag inte stå emot hans gnällande – det blev en Bic Macfrukost helt enkelt.

Big Macen smakade väl okej men pommesen var riktigt bedrövliga. Cheeseburgaren smakade inte heller speciellt gott så sammantaget lägger sig Italien på en hedersam sjundeplats på listan över dom europeiska ländernas McDonaldsmat:

1. Holland (förstaplatsen här kan dock påverkats av att vi druckit öl innan)
2. Frankrike (Marseille)
3. Irland
4. Tyskland
5. Sverige
6. Spanien
7. Italien
8. Ingen
9. Frankrike (Paris)

Förmiddagens utflykt hade planerats gå till Giuseppe Meazza-stadion som ligger några tunnelbanestationer från centralen i Milano. Stadion är nog idag mest känd för att vara den arenan där Zlatan senast platsade i hemmalagets startelva.
Arenan ser annars ut lite som ett rymdskepp och dessutom är den enorm. Svårt att visa på en liten bild i bloggen, men arenan är verkligen helt sjukt stor.

Vi betalade inträde för både museet och touren och traskade in på arenan med två biljetter värda 12,50 euro per styck. 1 minut senare började touren och vi hängde på guiden Eliza för att få kika runt lite på arenan.

Det försa vi fick veta var att vi inte fick springa ut på planen även om dörrarna var öppna. Då skulle hon bli arg och kasta ut oss. Vi höll oss lugna och lyssnade på Eliza eftersom vi var två skötsamma unga män – fastän dom öppna dörrarna lockade.

Arenan var full med bitar från en scen och lite olika lyftkranar eftersom det tydligen varit konsert där igår. För er som undrar kan jag informera er om att jag googlat fram att det var Muse som hade spelat på arenan igår.

Våran halvsöta guide började i alla fall berätta en massa intressant information om arenan med sin italienskaktiga engelska. Till att börja med berättade hon att den första delen av arenan byggdes 1926. Efter det byggdes en till sektion på år 1955 och inför VM 1990 byggdes den tredje sektionen plus det öppningsbara taket.

Planen är 106 x 48 meter och det ställer till lite problem eftersom FIFA rätt nyligen ändrade reglerna för minimummåtten för fotbollsplaner till 110 meter i längd. Det påverkar dock inte arenan mer än att den inte kommer kunna husera varesig VM-matcher eller Champions League-finaler på grund av detta.

På grund av att det regnar mycket i Milano och plus det faktum att solen gömmer sig lite för ofta har gräset inte riktigt dom optimala förutsättningarna för att må bra. Därför måste gräset på arenan bytas 6 gånger per år.
Varje byte kostar 200 000 euro som är dubbelt så mycket som ett byte av Amsterdam Arenas gräsmatta kostar. Undrar varför det kostar så mycket mer i Italien?

Arenan hette från början San Siro. Namnet kom från en kyrka som låg i området när arenan byggdes. 1979 bytte arenan dock namn till Stadio Giuseppe Meazza efter den italienska fotbollsspelaren Giuseppe Meazza som under sin storhetstid på 1930-talet spelade i Inter.
För er som inte är så insatta kan det dock vara intressant att veta att arenan ägs av staten och att båda dom två stora Milanolagen Milan och Inter spelar sina hemmamatcher på arenan.
På grund av att Meazza var Interspelare vägrar dock Milanspelarna att kalla arenan för dess officiella namn och kallar den därför fortfarande för San Siro.

Det går in 80 065 åskådare på arenan och det gör den till Europas tredje största efter Cap Nou i Barcelona (been there!) och Wembley i London. Egentligen var det tänkt att Giuseppe Meazza skulle ha en tredje sektion ovanför alla läktarna, men på grund av att det är en travbana vid sidan om arenan så fanns det inte plats att bygga ut arenan åt det hållet (ni ser tomrummet där himelen syns på bilden ovanför). Hade den delen kunnat byggas hade arenan tagit över 100 000 åskådare (shit!!!) och varit störst i Europa.

Efter den där floden av information fick vi sen gå in i The dressingroom of the european champions” som guiden Eliza så fint kallade det – Inters omklädningsrum.
Omklädningsrummet fick omdömet ”pinsamt” av Jaker eftersom det bara bestod av en lång bänk med krokar att hänga kläderna på – lite som en gympasals omklädningsrum ungefär.
Vi fick dock en förklaring ganska snart: anledningen till varför omklädningsrummet såg ut som det gjorde var för att Inters president Moratti tycker att alla spelarna i laget är värda lika mycket och därför ska dom inte sitta på olika stolar. Dessutom byter dom platser hela tiden så att alla i laget ska kunna lära känna varandra riktigt bra också.

Undrar om det var därför världens största ego (Zlatan) bytte klubb?

Sen fick vi också gå in i Milans omklädningsrum. Betydligt fräschare om ni frågar mig, dessutom hade alla spelarna en specifik stol som dom satt på. Milans president tyckte nämligen tvärt emot Moratti och menade att alla spelare är unika och därför ska ha specifika platser att sitta på. Ovanför varje stol fanns också en TV som används för att… visa spelarens namn och nummer. Inget annat. Skumt

Jag tog första bästa stol när jag kom in där och satte mig. När fröken guide sen gick igenom vems platser vi satt på visade det sig att jag satt mig på herr David Beckhams stol. Direkt Eliza hade pratat klart så störtade en massa japaner fram till mig och jag insåg att min bloggs storhet nog nått Japan nu också. Nu är jag van vid paparzzis och dryga autografjägare, men det kändes inte helt rätt att ta det där inne i omklädningsrummet så jag bad dom ta ett steg bort – men dom lyssnade inte.
Jaker förklarade vänligt att Beckham är ganska stor i Japan och att det var därför japanerna svärmade runt mig. Jag gick besviket därifrån och kunde se 10 japaner trängas o matt få sitta i stolen. Losers!

Touren avslutades med lite tråkig information och ett besök på arenans museum. Tyvärr var det fotoförbud därinne, så jag fick ingen bild på Champions League-pokalen och alla dom andra roliga sakerna :_ Buu för fotoförbud, tummen upp för museet.

Betyg på arenans museum: 4,5

Efter museet tog vi sikte på tunnelbanan för att hämta våra inlåsta väskor på centralstationen och sen ta oss vidare till vårat hotell. Efter att Jaker mycket rutinerat klivit upp ur underjorden, kikat på vårat hotell och sen vilset frågat ”Vart ska vi nudå?” kom han på att hotellet visst var det som låg 50 meter framför oss så vi kilade dit
Giuseppe i receptionen tog emot oss med ett typiskt surt italiensk receptionist-humör och gav oss nyckeln till rum 485 på fjärde våningen.

Sidnotis: lobbyn på det här hotellet var även den enorm.

Efter en jäkla massa vandrande kändes hotellrummet som paradiset. Dom typiska badmössorna fanns på rummet, sängarna var fantastiska och det fanns en helt okej TV med VM-fotbollen på rummet också.

Utsikten var sisådär…

Jaker slog snabbt på TVn och började dansa moonwalk i hopp om att hitta rätt kanal.

Hungriga och fotbollssugna bestämde vi oss för att ge oss ut på jakt efter nåt ställe att käka och kika Italien – Nya Zeeland på. Katedralen Duomo di Milano passerades på vägen.

Då det regnade och matstället vi hade ställt in siktet på tydligen var stängt så tog vi sikte på en paraplyaffär (mataffär) där vi för blott 9,90 euro köpte detta fantastiskt eleganta paraply. Med tanke på regnet kan paraplyet i ust det ögonblicket ha varit tågluffens hittills bästa inköp i kombination med vattenflaskan i det sommarvarma Barcelona och (dom skitcoola) joggingskorna som jag går runt i varje dag.
Ni ser ju hur elegant soffpotatis-Jaker ser ut såfort han håller i paraplyet

Annars var det längesen man saknade en microvågsugn och ett kök såpass mycket som idag. I kyldiskarna fanns massa goda butikslagade färdigrätter som bara väntade på att värmas i ett kök och ätas upp. Skaplig skräll att jag, ståendes mitt i Milano, skulle börja sakna ett kök

Lunchen bestod av en pizzaliknande macka med skivade körsbärstomater på. Sittandes på en kyrktrapp med en varsin pizzamackapåse och en Fanta såg jag och Jaker nog ganska ohyffsade ut, men samtidigt brydde vi oss inte. Det regnade och vi var hungriga, kyrktrappen fick ursäkta – dessutom städade vi ju faktiskt upp efter oss.

Its regning vatten, hallelujah its regning vatten

Eftersom vi körde luffarlunch och inte hittade något vettigt ställe som visade fotbollen så bestämde vi oss för att kika den på storbilds-TVn som fanns på torget i staden. Paraplyet skyddade också oss mot regnet på ett väldigt elegant sätt.

Italienarna som kämpat sig till torget var annars lagom nöjda när Shane Smeltz gjorde 1-0 för Nya Zeeland i den 7:e minuten Att målet sen var offside egentligen värmde nog lite extra.
Annars spelade Nya Zeeland nån slags rugby-armbågstacklings-fotboll och höll på att döda ett antal italienare under dom första 25 minuterna av matchen – italienarna på torget blev ännu nöjdare

Sen kom nån stolle och ställde sig framför oss med en videokamera… Jo, han var japan…

Sen gjorde italienarna i Sydafrika det dom är bäst på – dom filmade. Domaren, som var en riktig pajas med noll koll, dömde straff och Iaquinta gjorde 1-1. Lite tråkigt för mig som gillar lite fysisk fotboll men samtidigt gjorde ju Nya Zeeland mål efter en domartabbe dom med så jag antar att det jämnade ut sig.

Domarna, plastbollen och misstagen är annars vad man kommer att minnas från det här bedrövliga VMet…

Katedralen stod förövrigt precis bredvid TV-skärmen. Undrar vad Gud tyckte om det?

Efter matchen traskade elegant-Kausti och elegant-Jaker tillbaka till hotellet för att kika Brasilien – Elfenbenskusten. Svennis mannar hade inte en chans mot ett riktigt bra Brasilien, men även här var domaren lite ute och cyklade emellanåt – Brasiliens 2-0 och Kakás utvisning var ju ganska grova missar..

Dagen i Milano går mot sitt slut. Imorgon går vi upp 06:15 (!!!!) för att ta tåget över Alperna till ”Das Fatherland”, Tyskland, än en gång. Den här gången står München på tur och jag ska baskemig beställa en bit Sachertorte

med hjälp av min skoltyska
Vi kommer spendera två nätter där, så vi ska se till att besöka Dachau också, ett av koncentrationslägrena som användes under andra världskriget.

Men mest ser jag fram emot tågresan över Alperna. Det sägs att utsikten där ska vara riktigt fascinerande. Räkna med bilder imorgon – om vi har internet förstås [?]”

Ni som läst bloggen kan det här med min och Jakers morgonrutin vid det här laget. Klockan ställdes på 07:20 eftersom vi siktade på att ta tåget vid halv 9-tiden. Klockan 07:56 vaknade jag av att Jaker informerade mig om att klockan minsann inte ringt och att vi likväl kunde snooza en stund till eftersom vi inte skulle hinna med tåget i alla fall.
En frukost bestående av 80% kex konsumerades för egen del på hotellets terrass efter att vi väl släpat oss upp och sen packade vi ner det sista för att ta sikte på 10:40-tåget.

Tåget tuffade in på stationen ungefär 5 minuter försenat och vi klev ombord för att låta tåget transportera oss dom 22 (!) stationerna som vi behövde passera för att nå dagens slutdestination Genoa.

Jag somnade som vanligt under tågresan (orka vara vaken och göra ingenting i 2,5 timme [?]) men vaknade stundtals till och kunde knäppa några bilder ut genom tågfönstret. Sjukt att dom verkar ha lagt i stort sett alla tågrälsar längs Medelhavskusten så utsikten kan man i alla fall inte klaga på.
Annars minns jag mest att jag satt och sov i resans överlägset obekvämaste tågsäten hittills. Nej, italienska tåg överlag är ingen höjdare

Väl framme i Genoa kunde vi konstatera att väderrapporterna tyvärr stämde för första gången på resan. Moln och regn stod på dagens vädermeny och vi kände oss lite halvt missnöjda med det efter att ha spenderat två dagar i Diano Marinas solsken.

En kort promenad i raskt tempo tog oss fram till Starhotel President där vi bokat våra rum och vi checkade in utan större problem.
Room number 1202 on the 12:th floor” sa receptionsgubben och jag sken upp. ”12:e våningen, det måste ju betyda asgrym utsikt!?” tänkte jag lite småhögt utan att Jaker hörde mig.
Väl inne i hissen började vi båda fnissa högljutt när vi såg att hissen bara gick upp till 12:e våningen – våran våning. Förväntningarna på utsikten efter Diano Marina-hotellets utsikt var inte nådiga när vi klev ut ur hissen…

Hotellrummet i sig var över medel i betyg. Riktigt fräscht, luktade inte rök ([?]) och sängarna kändes mycket bra. Dessutom fanns det två sängar med varsitt täcke – tummen upp för det.
Jag skulle nog nästan vilja säga att hotellrummet var perfekt… förutom en sak: det saknades internet. I dessa bloggartider är det dessutom ett stort minus, typ lika stort som om det skulle saknas dörr till rummet ungefär. Att inte ha gratis trådlöst internet på hotellet år 2010 borde faktiskt räknas som en av dom sju (åtta) dödssynderna om ni frågar mig. ”Ska det verkligen vara på det här viset?”

Utsikten var annars inte helt hundraprocentig trots det höga antalet våningar. Visst var det väl helt okej att kunna kika ut över hustaken, men samtidigt gjorde dom att man knappt märkte att man befann sig på de 12:e våningen på hotellet – det kändes mer som man var på tredje våningen ungefär. Lite tråkigt, men samtidigt hade vi inte tänkt stanna på hotellrummet speciellt mycket heller, så det var inte hela världen att vi inte fick ha någon havsutsikt över Medelhavet…

Toaletten var annars sådär typiskt hotellfräsch. Badkaret fungerade även det bra kan jag rapportera efter att personligen ha testat det.

Jag tog såklart sängen med den häftiga kontrollpanelen på nattduksbordet. Har dock inte vågat mixtra med knapparna för att se exakt vad som händer, men jag förväntar mig robotservitörer, gratis roomservice och en knapp som sköter tandborstningen åt mig

Efter att ha dumpat våra saker på hotellrummet bestämde vi oss för att ta sikte på stan för att kika lite. Hungern började även den smyga sig på lite smått så någon slags restaurang stod också på dagsschemat.

På vägen ut fotades den jättttttestora lobbyn som finns därnere och Jaker ville såklart stå ivägen bara för att kunna visa hur rakt han kunde stå

Första målet på Genoa-touren var Sampdoria-shoppen. Efter att kartläsar-Jaker som vanligt dominerat anlände vi vid shoppen ganska snart efter att vi lämnat hotellet, men det verkade ganska stängt…

”Det ser stängt ut…”

Istället bestämde vi oss för att ta sikte på den stora fyren som finns i staden, La Lanterna di Genova. En hyfsat lång promenad senare befann vi oss i hamnen där vi fick syn på…

… Globen… Det verkade vara nåt slags växthus eller liknande, men eftersom vi inte ens skulle spendera 24 timmar i staden kändes ett runt växthus inte speciellt intressant – vi skippade därför en närmare undersökning av glasbollen

Tyvärr visade det sig att vi hade gått fel väg när vi tog sikte på fyren och därför fann vi oss ståendes längst ute på en brygga mitt i hamnen istället för framför fyren… På avstånd kunde vi i alla fall se denna fantastiska byggnad sträcka sig mot himlen

Knäckta av misstaget och det faktum att vi skulle bli tvungna att ta oss runt hela bukten för att komma bort till fyren byttes fokuset istället från fyr till föda. Vi tog sikte på en pizzeria som vi sett tidigare under dagen och gick på vägen dit förbi den här fantastiska byggnaden. Alla detaljerna ni ser är målade, det är inte guldstatyer som står där utan dom är ditmålade på fasaden. Helt galet snyggt och så vackert att jag nästan började gråta.

Okej, jag började inte nästan gråta men jag försöker med ord förklara hur ett mästerverk ser ut – det är inte jättelätt så jag överdriver lite för att få er att förstå

Kolla! Det där fanns alltså att beskåda på utsidan av huset! Hur ballt är inte det? Jag ska också ha episka målningar på mitt hus när jag blir stor!

Pizzerian vi sen traskade in på bjöd på tågluffens hittills konstigaste kniv och enormt stora pizzor.
Sen noterade en av servitriserna att jag var den store bloggaren Kausti och frågade nåt konstigt på italienska. Jag förstod ingenting förrän hon frågade ”Do you want me to take a picture of both of you?”. Jag nickade, hon knäppte kortet och…

… Jaker såg ut som ett fån. Jag ville såklart inte vara sämre så jag körde samma tönt-min som Jaker. Heja oss!
Det syns dock inte på bilden hur stor pizzan var, men det var lätt den största pizzan jag någonsin ätit.

På tal om italiensk pizza ja. Jag noterade någonting när jag kom till Italien direkt vi åt för första gången och det verkar någonting som gäller i hela Italien: maten smakar ju ingenting!
Som på pizzerian vi åt på, där hade dom en meny med 10-12 pizzor som man kunde äta. Men dom hade ingen köttfärssås, ingen lök, ingen peperoni, ingen paprika och inget kebabkött man kunde ha på pizzan utan det man kunde välja på var ungefär ost, annan ost, en tredje ost, skinka, oliver och ansjovis – det var ALLT man kunde ha på pizzan! Hur roligt är det på en skala?

Jaker var lyrisk – ”Margheritan smakar gudomligt här i Italien”. Kul för honom om han gillar pizzan här, men hur rolig är en pizza med deg, tomatsås och ost egentligen? Inte rolig alls om ni frågar mig.
Likadant med Carbonaran… Det är spaghetti, bacon, grädde och lite svartpeppar på om man har tur – det är allt. Att fråga efter ketchup är det ju dödsstraff på eftersom ketchup faktiskt ger maten lite smak – så får det ju inte gå till

Det känns lite skumt att säga det, men min Carbonara smakar i alla fall någonting och en vanlig svensk kebabpizza med kebabsås (mmm… kebabsås) utklassar faktiskt den italienska pizzan med hästlängder.

Tyvärr, men det är min åsikt om det italienska köket…

Efter pizzalunchen tog vi De Ferrari-tunnelbanan (det finns en enda linje i stan:i) och siktade på ett nytt studiebesök ute vid fyren – den här gången på rätt ställe också.

Någonting som annars överraskade med Genoa var det faktum att det var så lugn och tomt överallt. På stan kunde man gå en hel storgata utan att möta en människa och det åkte kanske 15-20 personer i tunnelbanan när vi åkte första gången. Lite sådär småmysigt på något vis faktiskt.

Efter att vi hoppat av vid De Ferrari-stationen och traskat den långa trägången (800 meter) så kom vi slutligen fram till Genoas svar på Långe Jan.

Jaker var nöjd.

6 euro per person kostade besöket på fyrens museum plus rätten att få traska upp i den ståtliga fyren. Jag betalade och såg glad ut ända tills jag insåg att det inte gick att åka hiss upp – vi skulle få ta trapporna upp. Jaker bröt ihop efter 12 trappsteg och jag bröt ihop strax därefter. Trappor är hemska – fler rulltrappor till folket!

172 trappsteg krävdes det att vi avverkade för att komma upp dom 76 meterna över marken som besökare hade tillåtelse att besöka. Vi var då sammanlagt 116 meter över marken eftersom fyren stod på en 40 meter hög klippa.

Definitionen av ordet höjdskräck har förändrats något sen jag var upp i Eiffeltornet och nu kände jag faktiskt inte av den alls när jag stod däruppe. Kanske hade det att göra med det faktum att jag var helt förstörd av trapporna, men kanske så börjar höjdskräcken avta lite smått?
Utsikten över stan var helt okej även om jag var lite besviken på att vi inte fick gå upp hela vägen i fyren eftersom dom översta våningarna var avstängda för besökare :_

Stadsutsikt.

Vi kunde även se den megamaxade enorma färjan som stod i hamnen. MSC Splendida heter den tydligen och har fyra pooler, en squashbana och en Formel 1-simuator ombord. Färjan kostade 550 miljoner dollar att bygga, väger 134 000 ton utan last och är 330 meter lång… Sjukt stor sak.

Efter att ha kikat ut över staden i några minuter tröttnade vi (Eiffeltornet var ballare!) och vi traskade ner från den nästan 500 år gamla fyren (jo, ni läste rätt – femhundra år). Vi hade som sagt inte mer än 24 timmar i staden, så att stanna där uppe i all oändlighet hade vi inte tid med.

Nedanför fyren hade dom satt upp en skylt med en rullstol på och antagligen var det en skylt som berättade vart närmaste rullstolsaffär fanns. Det var helt sjukt var slut i benen man var efter att ha varit upp i fyren. Trapporna fortsatte i all oändlighet och vi hade dessutom redan gått ett antal kilometer idag. För att göra det värre så går Jaker helt sjukt fort med sina långa ben så att jag får kämpa som en OS-deltagare i gång för att hinna med – det bidrog ytterligare till tröttheten.

Efter fyren var vi båda så trötta på allt traskande att vi tog sikte på hotellet. Först skulle Jaker dck besöka Genoas och Sampdorias shoppar för att köpa ett ölglas med vardera lags logo på.
Nu hade ingen av shopparna ölglas så av dom planerna blev det inget utan istället traskade vi vilse i stan på jakt efter en matvarubutik att handla på.

Efter en halvtimmes förvirrat letande tog Jaker modet till sig och frågade en dam som såg trevlig ut om hon kunde vägen till någon butik. Som ni ser på bilden briljerar Jaker med sin italienska och damen talade om för honom var vi hittade närmaste butik där vi kunde handla vatten, läsk, Nutella&Go och kex. Jag var nöjd och Jaker likaså.

En kopia av Paris Triumfbåge passerades sen på vägen hem till hotellet.

Recensionen av Nutella&Go:en blir kort. Den innehöll Nutella – det är ett stort plus. Den innehöll kexpinnar man skulle doppa i Nutellan – ett till plus. Sen innehöll den nån slags drickbar vätska som såg alldeles för läskig ut för att jag skulle våga prova den – ett mindre minus.

Betyg på Nutell&Go: 4

Planeringen inför kvällen var att kika Danmark – Kamerun på TVn, men när jag låg i badet (och Jaker var ute och kikade Genoas hemmaarena) så blinkade lamporna i rummet lite oroväckande och sen visade det sig att Rai (kanalen som sände matchen) inte längre visade annat än myrornas krig.

Nu ligger jag här i min säng och bloggar samtidigt som Jaker står inne i badrummet och blåser håret i desperation för att försöka glömma det faktum att han var i hissen när strömmen gick ”Den bara stannade, sen blev det svart. Sen åkte den ner till lägsta våningen och upp igen – skitläskigt” darrade han när han kom in på rummet efteråt

Annars kan jag nämna att italiensk TV-underhållning är fruktansvärt konstig. Vi kikade nyss på ett program där pensionärstanter dansade fruktansvärt taffligt på scen. Man förstod inte mycket, men att det där ska sändas på en lördagkväll på bästa sändningstid känns lite småchockerande…

Nåja, inlägget kommer upp lite senare än vanligt p.g.a. att det italienska internetet är svindyrt.
”