Kausti.com

Årets första golfrunda kom att ta plats på Manor House Golf club strax utanför Bristol i västra England. Anledningen till detta är att vi flög till London och landade sent, så att köra 6 timmar till en golfbana i Wales kändes rätt overkill.

Väl på plats på golfbanan, där vi inte hade bokat nån tid, fick vi glatt veta att vi skulle behöva vänta i två timmar på att få slå ut så vi nöjde oss med att slå några hinkar med bollar på drivingrangen. Redan här dominerade stället stort genom att bjuda på Callaway-bollar som range-bollar och vi var mäkta imponerade. Vi hann även med att få se ett riktigt lågt flygande flygplan

som svängde in strax över rangen och vi fick snabbt veta att det var en av golfklubbens medlemmar som visade sina kollegor var han brukar spela golf.

Vi spolar fram en timme till. Utrustad med sprillans nya, blåfula, golfskor så tog en Kausti (vars hållning tydligen inte är optimal) plats på första tee. Första drivern slicades som vanligt ut en bit till höger, men det fanns ändå viss kvalitet i den övervintrade kroppen.
Vädret var annars fantastiskt och jag tror minsann att det stundtals nog var närmare 20 grader varmt i solen.

Banan i sig var tänkt att vara en mellanlandning mer än någonting annat, men den visade sig faktiskt stundtals vara en riktig skönhet. Gräset var grönt trots att vi bara är i mars, och ån som rinner genom området hade tagits tillvara på riktigt smart.

Jesper fick i all sin iver för sig att köra golf-aerobics på greenen också. Oklart varför.

Men åter till banan. Hålen var verkligen stundtals otroligt annorlunda sett till hur andra banor man spelat sett ut. Här har vi till exempel en bana där bunkern slingrar sig fram över banan ända från tee fram till greenen. Mycket visuellt imponerande och Kausti ger tummen upp!

Här kanske det ser ut som att jag slagit ut min andra boll i rad i skogen, men icke då. Skenet bedrar. Jag skyddar faktiskt ett gäng kaninungar från en löst springande tiger som fanns i närheten.
Tydligen är engelska tigrar ett stort problem på dom engelska golfbanorna och golfbanans manager var snabbt på plats för att tacka mig personligen.

Just det! Vi fick även ett tips inför golfrundan att hyra en golfbil då banan is very challenging if you dont”. Så vi hyrde en golfbil eftersom det kunde vara bra inför dom kommande golfrundorna. Tre rundor på tre dagar kräver fokus, och då vill man inte vara trött i onödan.

Och jäklar vilka backar det bjöds på. Vågade in ens knäppa kort i backarna eftersom jag var tvungen att hålla i mig och samtidigt torka tårarna från mina livrädda ögon. Men herre gud vad kul det är att köra golfbil, och roligast på hela rundan var en 70-årig gubbe och hans kumpan som kom ikapp oss på typ 14:e hålet. Det var ett hål där man slår ut väldigt högt upp och sen ligger greenen kanske 150 meter bort och 50 meter lägre i höjdskillnad. Och det var en rätt stor backe ner till första tee också.
Så dom körde ner till oss, mobbade Jesper (!) för hans nya vita golfskor och blev sen skällda på av en kille på banan. Då bestämde dom sig för att backa upp för den slingriga vägen igen, vilket ledde till en massa skratt och att dom slutligen backade in i en papperskorg i högsta fart Fem av fem i betyg på packade 70-åringar!

Det här hålet var verkligen riktigt grymt. Svårt att se på en liten bild, men oj vilken utsikt vi bjöds på. Riktig PGA-känsla var det faktiskt och när solen sen gassade på så blev allt ännu lite bättre.

Inspelet mot greenen, som ni ser längst borta i bild, var sen helt magiskt vackert. Otroligt imponerande med tanke på den låga greenfeen. Den låg på ungefär 30 pund vilket får ses som riktigt bra.

Kisspaus.

Obligatorisk golfbaneselfie. Sjukt nöjd kis.

”KOLLA KAUSTI, JAG KÖR BEACH 2015 I MARS!!!!”

Höjdskillnaderna på banan var verkligen extrema. Vet inte om man ser hur högt upp utslaget på det här hålet är, men Jesper slog i alla fall sin boll i vattenhindret bakom trädet här. Själv lyckades jag sänka min boll ner under marknivå på ett enda slag. För det otränade ögat kan nog detta ses som en hole-in-one, men jag lyckades faktiskt med bedriften att få min boll att helt gräva ner sig under markytan utan att för det ligga i hålet. Fri dropp på pluggad boll gäller dock, och jag fixade en av få parputtar på rundan tillslut.

Sammanfattningsvis kan man säga att Jesper golfade som en gud idag, jag spelade som en kratta. Grymt av honom ändå att vara två poäng från att gå på sitt handikapp under årets första runda och på en helt okänd golfbana. Danmark producerar ännu en (?) stor golftalang!

Efter golfrundan tog vi sikte på Aberystwyth i Wales, som ligger 3,5 timmar från Bristol. Efter att ha åkt över bron till Wales och sen gett oss in på vad som visade sig vara riktigt minismå vägar för att köra i 2,5 timmar till så gav vi upp halvvägs och stannade i en liten stad som heter Builth Wells och som ligger halvvägs mellan ingenstans och ingenting i Wales. Här har vi hittills bjudits på okej pizza och riktigt katastrofdålig öl. Seröst, varför har ni bara öl som saknar kolsyra och smakar skit eller knäckebrödsmacka? Buuuuu.

Två ölsorter utan kolsyra. Smakar antingen som nåt reningsmedel som används på pissoarer eller bara sött och sliskigt. Buuuu.

Funderar ni nånsin på att åka till Builth Wells så har ni härmed sett hur staden ser ut och kan sikta på att göra någonting vettigare. Wales däremot är rätt fascinerande, och deras eget språk kymriska (waelsiska) är riktigt fascinerande. Låter som polska med inslag av japanska samt en massa harklande däremellan. Skumt men faktiskt rätt intressant.

Nu snarkar Jesper i sin säng. Måste kasta en kudde på honom. Godnatt!”

Wales. Vem åker till Wales egentligen? Jag gör tydligen det, för i eftermiddags fann jag mig själv sittandes på flygbussen på väg ner till Skavsta. Och vad finns det i Wales? Vad är dom kända för? Kreatur som säger bäääääää”? Har dom fin natur? Nån sa till nån som hade pratat med nån att det finns fina slott i Wales. Huruvida det stämmer eller ej vette fasiken.

Med mig hade jag i alla fall golfbagen, som mer såg ut som en liksäck, samt bäste golfkompisen Jeppson. Alla var vi fast beslutna om att försöka lista ut vad Wales är känt för.

Ryanair fick äran, kort sammanskrivet Ryan-äran, att frakta oss över vattenpölen som skiljer alla Europas I-länder från U-länderna Irland och Storbritannien[].
Någonting som slog mig är att jag börjar få fler och fler varningar för att min ålder börjar närma sig 30 nu. Min kropp är stel och gammal, jag får ont i ryggen, jag åker på golfsemestrar, jag tycker att Mercedes bilar börjar bli rätt snygga och min mage börjar peta ut på ett sätt som gör att jag får en obehagligt djup navel. Jag har även börjat att inse varför folk inte gillar Ryanair.

När jag var yngre så älskade jag Ryanair eftersom det är så fruktansvärt billigt att flyga med dom. Det kostade t.ex. 350 kr totalt för att flyga mig till London och tillbaka till Sverige (golfbagen inte inräknad då dock). Det är mindre än vad det kostar att åka taxi från Stockholm till Arlanda…
Men när jag nu satt där i planet och såg all reklam, kände trängseln bland folk och hörde alla utrop som gjordes i högtalarsystemet under flygningen så insåg jag att det här är lite som att tillåta företag att tapetsera ens hem med reklam mot en ersättning som inte är speciellt stor. Man ger upp en del av sitt välbefinnande för en liten summa pengar helt enkelt.

Är det värt det? Jag vet inte alltså… Gubb-Kausti börjar bli tveksam i all fall.

Viss oro fanns dock innan vi lämnade in våra golfklubbor i specialbagage-inlämningen. Trots att det kostade totalt 1000 kronor för att frakta bagen fram och tillbaka till London så fanns där rädslan av att klubborna skulle kunna gå sönder.
Ryanairs tidning lugnade dock nerverna en aning med att rapportera att dom under januari månad hade blyga 0.78 klagomål per 1000 fraktade bagage. Trygghet infann sig och jag somnade sen kvickt på flyget efter att ha läst denna mycket intressanta fakta.

Sen landade vi på London Stansted och möttes av en enorm jättekö till passkontrollen. Den rullade dock på rätt bra så efter en kvart hade vi tagit oss förbi den… Upp till den riktiga kön som var på kanske 400 personer. Till dessa 400 personer fanns det då t-r-e stycken passkontrollanter. Något som ledde till att vi fick stå och vänta på att få våra pass kontrollerade (något som tog 10 sekunder) i över 1,5 timme!

Storbrittanien[] ffs, kan ni gå med i Schengen ordentligt snart eller? Skitland.

På tal om skit. Säg hej till Manuel. Manuel var en liten idiotunge som stod i kön, stökade runt, slog runtikring sig och t.o.m. började ta på folk framför sig. En riktigt idiotisk spansk skitunge helt enkelt. Jag hatade honom av hela mitt hjärta 12 sekunder efter att jag först noterade honom och jag drömde ljuva drömmar om hur jag råkade tappa min ryggsäck på honom, hur jag skulle tipsa vakterna om att han var en knarkkurir och det gick även så långt att jag tänkte igenom hur jag bäst skulle kunna använda honom som vapen i en zombie-attack. Topp två idéerna var att antingen ta tag i benen på honom och använda honom som basebollträ, alternativt hålla fast honom i bakbenen så att han fick slå och bita zombiesarna när dom attackerade.
Nånstans i passkontrollen försvann sen Manuel och hans bedrövliga morsa och jag hoppas innerligt att dom glömt passen hemma så att dom fick vända hem till Spanien igen.

Lite mer än en timme in i köandet. Jesper ser som vanligt ut som en livsfarlig teddybjörn och jag ser ut som… en duckface-liknande misslyckad rockstjärna med tröja på sig. Inte helt okej…
Noterbart är annars att det fanns TV-skärmar vid passkontrollen där man kunde läsa om hur man skulle göra för att skicka in klagomål på passkontrollerna med mera. Dels rullade den informationen förbi alldeles för fort, mobiltelefoner och kameror var förbjudna där men sen hade dom även en helt idiotisk mailadress som var compliments&complaints@homegroup.nsl.gov.uk vilket gjorde att det var omöjligt att komma ihåg den om man nu ville klaga i efterhand. Statliga myndigheter alltså…

Två timmar senare kunde vi i alla fall hämta ut golfbagarna bland barnvagnar, skidor med mera. Allt hade även klarat sig fint.

Sen tog vi bussen för att hämta upp vår hyrbil. Hyr man billigaste möjliga bil så får man tydligen gå till en koja för att hämta den. Det här var då kontoret där man hämtade ut bilen, och stället kändes mer som någonting en biltjuv skulle hålla till i än en faktiskt biluthyrningsfirma.

Bilen vi sen fick var en MG som väl var helt okej, men känns väldans plastig inuti. Satt sen även och höll på med radion i bilen, och plötsligt slocknade hela instrumentpanelen och skärmen blev svart. Sen efter några sekunder dök MG-loggan upp – systemet hade kraschat och startat om. Känns stabilt. Heja MG!

Nu är vi i alla fall framme i… Badminton. Stället heter tydligen så enligt hotellbokningen. Det är inte riktigt Wales än, men det tog oss ungefär 2,5 timmar att köra hit så vi kände att det fick räcka. Vi har en golfbana här i England som vi ska prova spela på imorgon så får vi se vart det leder.

Mina tips inför morgondagen:
– Jag kommer få skavsår i händerna.
– Jag kommer få skavsår av dom nya golfskorna.
– Jag kommer slå bort 7 golfbollar.
– Jag kommer ha en birdieputt som jag missar, samt 14 trippelbogeys.

Återkommer med resultatet…”