Kausti.com

Jag tänkte egentligen inte blogga om resan hit. Det kändes onödigt att slösa litterär kraft på att beskriva en såpass, vad det borde ha varit, tråkig resa.

Men ändå sitter jag här. Eller sitter och sitter, ska vi vara korrekta så ligger jag ner. Men resan blev inte riktigt så enkel tillslut.

Vi börjar dock från början. Två sjukt nöjda ungdomar… nåja en ungdom och en trettis (fjortis fast snart 30 år gammal)… beställde en Uber för att få åka taxi till centralen.
Tji fick vi, chauffören avbokade bokningen och vi fick göra som pöbeln och åka kollektivt. Buu.

Väl framme vid centralen köper vi med oss Subway och ställer oss i kön till flygbussen. Strax efteråt kräks, verkligen från ingenstans, en tjej längre fram i kön. Lite över sig själv och en hel del på golvet. Hennes pojkvän (kompis?) springer snabbt iväg och hämtar servetter och kvar står hon med kräks på tröjan, över halva golvet och alla blickar riktade mot sig. En aning olustigt, men hon kräktes i alla fall inte i bussen

Flygresan gick annars fint, annat än att man börjar känna att Ryanairs stolar blir ohållbart oskönta efter typ 1,5 timme. Inflygningen var riktigt vacker i den extrema ”svenska vintermörkret”-mörka natten och vi satt och myste i våra stenhårda flygsäten till ljudet att Italiens Eurovision-bidrag från årets tävling.
Räknade ihop imponerande 18 fotbollsplaner under dom sista fem minuterna av inflygningen, det är en sjukt imponerande siffra och kanske snudd på världsrekord till och med.

Italienarna började sen direkt efter landning att dominera med sitt ”visst, fransmännen är sega men vi kan nog slå dom om vi anstränger oss!” genom att låta bagaget ta en timme att fraktas in till flygplatsen, upp på bandet och slutligen fram till våra trötta famnar.
Inte okej, eller ”la segio le tröttomösso” som man säger på italienska.

Och när man är som tröttast kommer man ut på flygplatsen i Campino och ser att sista bussen för natten är fullbokad. Inte en ledig taxi finns heller inom synhåll.

Vi hittar dock tillslut en väldigt oklar kille som sitter i bagageluckan på sin bil. Han säger att han kan köra oss in till hotellet för 60 euro…
Precis efter kommer ett annat gäng och säger att dom också vill med. Vi trycker in sju personer i hans lilla bil och han kör som en galen jävla dåre (t.o.m. sämre än Marlene!) i vad som känns som 500 km/h in mot stan. Jag ser mitt liv passera i revy både en och tre gånger men skyller elegant mina krokodiltårar på löken jag åt på Subway-mackan fem timmar tidigare.

Sen irrar han runt eftersom han missade ett ord i vår adress, men slutligen anländer vi klockan 01:15 vid hotellet. Och det är ingen där…
Ringer på mobilen, knackar på dörren och ingen svarar. Vi står vid en jävla träport som skulle passa i vilken Sagan om Ringen-miljö som helst, har rest i 314 timmar och kommer inte in! Det är som om en marathonlöpare skulle springs hela loppet och sen inte kunna springs igenom bandet som hänger på mållinjen.

Kaoz. Vad gör vi nu?

Men så efter fem försök får jag äntligen ett svar. Målsnöret går av och livet är fantastiskt igen.
Vi fick se en snabbrepris i förväg av staden i rally-taxin på vägen in från flygplatsen och om Rom är ens hälften så vackert i normal fart så kommer det här bli alldeles magiskt.

Just ja. Jag glömde nämna hissen. Den är så sjuuuukt liten. Den är seriöst typ 60 cm bred. Man får backa ut ur den, att vända sig är omöjligt. Sjukt konstigt.

Men ciao, piazza, la bella scusi Del Piero. Det betyder ”god natt, nu avlider jag”. Hörs  imorgon. Eller inte. Vi får se.

Jag har alltid funderat över det här med Italien. Jag har några kompisar som varit dit, och jag har även pratat med några arbetskamrater/kompisars kompisar om landet, och dom är alla helt galna i det på ett nästan fanatiskt vis. Dom lagar pastarätter sex gånger i veckan, dom älskar allt som har med italienskt vin att göra, dom följer den inhemska fotbollsligan slaviskt, dom kan varenda fotbollsspelares skostorlek och dom lyssnar på sån där skandalöst smörig italiensk musik så snart dom får chansen.
Missförstå mig rätt, jag kan visst se charmen i lite Eros Ramazzotti och jag har för mig att Laura Pausini hade nån hit för en sisådär 15 år sedan. Men det finns ju grader i helvetet. I alla fall om du frågar mig, men dom här italienofilerna verkar som sagt inte ha någon gräns i sin kärlek till det skoformade landet.

Jag har även själv varit i landet i några dagar. Vi besökte Diano Marina, Genoa och Milano när jag var dit under Tågluffen 2010 men jag kan inte säga att jag blev sådär galet förälskad i landet att jag sover med röd/vit/gröna lakan, har en Da Vinci-tavla på varje vägg och har som högsta önskan i värden att gifta mig med Glenn Strömberg bara för att han en gång i tiden spelade för Atalanta i italienska högstaligan.

Men det där var fem år sedan nu. Det är en lång tid och jag har sen dess gjort enorma framsteg på det personliga planet. Jag har både lärt mig uppskatta smaken av tomater, dricka vin och även lärt mig laga pasta hyfsat bra. Det enda jag egentligen minns från den Italien-vistelsen var balkongen ut över Medelhavet som vi hade på ett av hotellen samt hur jävla värdelöst Milano var. Så det är dags att ge Italien ett nytt försök nu…

Jag vet inte riktigt hur vi hamnade i dom här planerna. Från början var det Sydamerika som stod på schemat, men det är tydligen Antarktis-temperaturer där under juni månad, sen harvade vi runt bland en massa andra ställen innan vi slutligen kom på att vi skulle åka till Rom. Därifrån spred sig idén och nu har vi lagt upp en hyfsad resväg för vad vi ska hinna med under tre veckor i Italien under juni/juli.

Rom med sitt Colosseum, Vatikanstaten, Spanska Trappan med mera blir som sagt startskottet, sen hyr vi en bil och tar oss ner mot Napoli för att där trycka i oss femton pizzor var innan vi svänger förbi Capri, kikar in Amalfikusten för att sen dra oss norröver till San Marino, Pisa, Venedig och sen flyger hem från Milano.

Nånstans längs vägen hoppas jag hitta det där som alla italienofilerna verkar ha fått i sig. Om det nu är i vinform, matform eller någon annan konstig form man får i sig det där är oklart men jag antar att jag kommer känna av när det slår över och jag går från ”Meh” till ”HERREGUDITALIENÄRDETBÄSTAJAGVET!”.
Lovar att jag ska försöka dokumentera varenda litet steg jag tar, och om vi har tur märker jag även av när jag blir infekterad av det här italienviruset som får mig att okritiskt hylla landet som det bästa stället i universum. Då kanske jag kan dokumentera händelsen i bloggform och sen få Nobelpriset för att ha upptäckt världens första landsspecifika virus. Den som lever får se, men om femtiotvå dagar är det den 12:e juni och då tar jag och Marlene våra väskor och beger oss likt två felflygande flyttfåglar söderut i jakten på sol, mat, och upplevelser. Återkommer ni till bloggen då får ni se hur det går!