Kausti.com

Venedig, kärlekens och, enligt förhandsinformationen, pruttluktens stad. Tyligen ska det lukta prutt och elände överallt i staden, men det är ingenting vi stött på ännu. Kanske är det en myt, oavsett vilket är vi mycket nöjda över att slippa det hela.

Men Venedig är ganska intressant som stad. Man kommer in via en bro från nordöst (svarta strecket), och sen finns det direkt till höger möjlighet att svänga av till några enorma parkeringar där alla turister ställer bilarna (röda krysset). Sen tar man antingen båten, som kostar 7 euro, in till staden eller så gör man som jag och Marlene och tar autotåget som går in.

Autotåget var ballt, och det saknade helt förare så jag fick äran att sitta längst fram i tåget och titta ut när tåget rullade från station till station. Bästa 1,3 eurona jag spenderat hittills på semestern! Ni kan härmed tilltala mig med ”herr tågkonduktör Kausti” istället för ”ers majestät” som ni tidigare gjort.

När vi sen stigit av tåget var vi plötsligt inne i själva staden, och den såg verkligen ut som man hört att den ska se ut. Det var kanaler överallt, små båtar åkte och puttrade och turisterna räknades i miljontals på gatorna.

Kanaler kanaler kanaler.

Marlene pratade om en ”suckarnas bro” när vi åkte in i staden, och det är en bro som när man åker under den tydligen avger en massa ljud som kan tolkas som suckar.
Nånstans när jag gick runt där i staden och knäppte kort på minsta lilla kanal så började jag sakta höra en massa suckar överallt, och jag tror minsann att den där bron kan ha ett troll som nyligen rymt. Det här trollet kallar sig numera Marlene, njuter av semestern tillsammans med mig och suckar varje gång jag skriker ”vänta, jag måste ta en bild!”.

Men oavsett vad ”suckarnas brud” (haha! Där fick jag allt till det!) må säga så måste ni hålla med om att det här är något otroligt vackert. Jag, som den svärmorsdrömmen jag är, har ju lärt mig att läsa mellan raderna när Marlene kommunicerar med mig och vet att hennes suckar egentligen betyder ”Åh, gud vad underbar han är den där killen. Jag ääääälskar när han knäpper massa värdelösa kort på ointressanta saker och ting”.

Behöver du någonsin en kurs i ”suckar-morse-signaler” så driver jag veckokurser, dessa startar på 45 000 kr i veckan plus moms. Hör av dig till jagförstårintesarkasm@kausti.com för nämare detaljer.

Så här ser det ut utanför vårat hotell. Magiskt, och det luktar inte ens prutt. Fem av fem Håkan Hellström i betyg.

Själva hotellet har en slags ”romantisk irländsk” charm över sig, med allt från kungaliknande inredning till mögelfläckar i badrumstaket.
Notera förövrigt Marlenes packning, jag ser exakt likadan ut och har tack vare den här resan börjat inse hur jobbigt det måste vara att väga typ 100 kilo. Man orkar ju knappt gå upp för trapporna med all packning man har, och då har vi ändå lämnat en 10-15 kilo grejer i bilen.

Hotellrummet.

Utsikten är inte helt fel, och jag väntar ännu på att min Marlene-Romeo ska komma och sjunga romantiska serenader för mig utanför fönstret. Det finns en skön känsla av Assasins Creed över taken också, men då jag inte spelat mer än tre minuter av den serien så ger jag mig inte närmare in i någon sådan analys.

Annars har vi roat oss med att käka rätt risig middag. Men efter det tog vi sikte på Venchi som säljer svindyr italiensk, men ändå mäkta god, glass. Fem euro tar dom för en bägare med himmelsk njutning och såvitt jag förstått det är det ändå ganska billigt i jämförelse med annan, lite mer avancerad, njutning som kan köpas för pengar.
På tal om lite mer ljusskygg njutning, sa jag att nougatsmaken jag köpte hade stora klumpar av Nutella i sig? Om inte, så kan jag informera er om att nougatglassen som jag köpte hade stora klumpar av Nutella i sig.

Venchi får 4,5 av fem superstarka hemglassbilar i betyg. Priset idag ligger på ungefär samma kilopris som guld, hade det varit lite lägre hade det blivit fem av fem hemglassbilar.

Kvällen avslutades sen på Markusplatsen med glass och Venchi-praliner. Pralinerna når inte upp till glasshöjderna och kan glatt skippas förövrigt.

Men nog var det vackert att sitta där i ett skymmande Venedig och titta ut över folket som passerade, samtidigt som man njöt av lite italiensk glass och hade världens bästa tjej vid sin sida. Venedig levererade absolut ikväll och vi har ännu tid kvar att spendera här. Man får se till att uppskatta såna här stunder, livet är allt bra gött ibland och då ska man se till att ta åt sig av stunden.

Innan gårdagens vineskapader i Toscana fick jag lite sådär hux flux för mig att boka in oss en dag i Verona. Detta eftersom vi inte ville anlända Venedig på en lördag, helgdagar innebär massa turister. Jag kom då på att Verona ligger hyfsat på vägen, samtidigt som staden erbjuder någonting som jag faktiskt haft med på min ”saker vi måste göra i Italien under semestern”-lista. Verona Arena heter stället, och vi kommer till det inom kort.

Vi anlände i Verona vid 15-tiden och hotellet låg precis sådär avlägset att vi hade promenadavstånd in till centrum (~20 minuter) samtidigt som vi slapp krångla med trafiken. Italienarna är, som tidigare nämnt, efterblivna i trafiken och stadstrafik är snudd på oförskämt galet att försöka köra i. Alla ligger i 20-30 km över hastighetsgränsen, är det köer så ska alla fram först och ingen bryr sig i att lämna företräde faktiskt existerar. Är man ute och går så innebär övergångsställen inte ”stanna och släpp över folk så som lagen säger” utan ”DET SER UT SOM EN MÅLGÅNGSFLAGGA, JAG HINNER FÖRST ÖVER DEN!!!”. Dom är helt enkelt idioter.

Staden verkar ha en hel del gammal arkitektur att bjuda på, tyvärr hinner vi inte efterforska det närmare då vi är här för en sak och imorgon bitti tar sikte på Venedig.

Men anledningen till att vi är i Verona består av sex bokstäver och är någonting som man, enligt rapporter, tvunget måste uppleva när man är i närheten. Vi pratar om Veronas opera, eller närmare bestämt utomhusbelägna operaarena.

Så här ser den ut i dagsljus, och kisar man lite (och är väldigt kort) kan den nog misstas för Colosseum. Innan jag bokade biljetterna, som gick på ungefär 250 kronor styck, var jag noggrann med att ljuga så mycket jag bara kunde för Marlene så att hon skulle vara okej med att vi skulle göra ett besök i denna högskrikande musikens italienska huvudstad. Jag sa att biljetterna kostade ”typ 20 euro”, totalt hamnade det på ungefär 30 euro för biljetterna och sen ännu mer för allt extra.
Jag sa även att operan var två timmar lång, sanningen är den att den är ungefär 4 timmar totalt. Lägg sen till en massa andra, vita, lögner som kastades ur i hopp om att få henne på bättre tankar än ”opera är bajs” så har ni en inte alltför lyckad uppläggning inför vad som sen skulle komma att erbjudas…

Men nog bjöd staden på fin arkitektur, och den gav överlag ett väldigt mysigt intryck.

Och intryck, skoja inte att arenan i sig gav ett fett intryck! Jaja, visst var den mäktig och riktigt imponerande men dom hade även hyrt in Johan Ulveson för att imponera på oss opera-rutinerade svenskar! Tyvärr är mina paparazzi-skills både ifrågasatta och en aning rostiga, så jag fick ingen riktigt vettig bild på honom. Men t.o.m. Marlene såg att det var han, och hon har enligt en av hennes kompisars mammas bästa vänners Skype-kontakt en ruskigt bra syn så därför är det garanterat säkert att det var han som var där.

Förövrigt kan vi informera om att Marlene uppnått steg 1 av 100 på kändisskalan, hon köpte sin regnponcho direkt efter att Ulvesson köpt sin. Wow, snacka om magi!

Två nöjda svennebananer på plats. Notera att sittplatserna är på stentrappor, om ni någonsin ska besöka Veronas opera så se till att ni köper kuddar! Vi hade läst oss till det innan och tackar gudarna för att vi gjorde det. Operan håller som sagt på i många många timmar och det blir jobbigt jobbigt åt stjärten om ni ska sitta på dom stenhårda platserna som erbjuds ”pöbeln” där man köper dom billigaste biljetterna.

Biljetterna ja, för er som läser det här för att lära er mer om operan så har dom inga högtalare på arenan. Så det enda som hörs är sångarna på scenen. Ha det i åtanke om du kan någonting om opera, eller bara tror att du kan tänkas uppskatta spektaklet. Man hör helt okej upp till dom sämsta platserna, men det är säkert mäktigare om man sitter nere på dom bättre platserna.

Vi hade dock inte räknat med en sak. Eller jo, vi (läs: Marlene) hade kollat väderprognoserna och det ”såg typ bra ut” tydligen, men väl på plats så började det megaregna något kopiöst. Det fullkomligt öste ner och vi fick snabbt lov att köpa regnponchos. Min skyddade likt en duschmössa i duschen, Marlenes skyddade henne lika bra som en ostskiva skyddar huvudet i duschen. Jag blev lite småblöt, men hon blev pissblöt över hela underkroppen ungefär. Det ställde till lite problem framöver sen.

Hela showen sköts på grund av monsunregnet fram 45 minuter, och då vi var på plats 1,5 timme innan det hela skulle starta för att få vettiga platser så hade vi när showen väl startade båda rätt mycket träsmak (stensmak). Detta trots att vi hade köpt sittdynor.

Men nog var det ballt att sitta där och se när showen drog igång.

Operan vi skulle se hette Aida, och jag hade inte den blekaste om vad den skulle handla om inför starten. Nu såhär i efterhand har jag fortfarande inte den blekaste om vad den handlade om, men det jag kan säga är att det var en rätt intressant upplevelse.
Jag kan ju säga att jag är en väldans erfaren operabesökare med ett helt operabesök under bältet inför Verona. Den gången var det kinesisk opera som gällde och det står sig fortfarande som det lägsta betygen som utdelats på bloggen (minus tre av fem esteter), och även det konstigaste jag varit med om i underhållningsform.

Men Veronas opera var tyvärr inte mycket bättre den heller. Först ut på scenen hade vi en tjock farbror som tog ton, och han lät mer som ett förstoppat får än en skönsångare.
Efter att han stått där och åmat sig i några minuter klev sen nästa person in på scenen, den här gången en kvinna som även hon skulle börja tjoa. Inte heller hon hade någon imponerande Whitney Houston-röst utan den här damen påminde mer om en genomsnittlig operasångerska som mest fått jobbet för att hon är kompis med regissörens barns dagisfröken.
Och när dessa två sen stod och tjoade och brölade tillsammans kom då en tredje tjej in, henne var det i alla fall lite pipa på och hon sjöng brallorna av dom första två tjockisarna.

Jag vet inte om ni någonsin hört någon säga ”dödsmetall är en sån musikstil där det går ut på att alla medlemmarna i bandet ska spela så hårt dom kan på sina instrument, sångaren ska sjunga så hårt och högt han kan och taktkänsla är för töntar”. Jag har hört någon uttrycka någonting liknande i alla fall, och det här stämmer tydligen in ganska bra på världsberömd opera också.
Plötsligt var det inte bara en eller två av dessa tre operagiganter som sjöng, utan plötsligt befann vi oss i ett dödsmetallcrescendo där alla sångarna tog i för full hals samtidigt som orkestern spelade en låt som inte alls hade samma takt som operasångarnas sång.

Nej, opera är tyvärr den moderna popmusikens halvsenila mormors mor och det känns som att många bara går och tittar på det hela för att se spektaklet i sig, inte för att njuta av dess sällskap.

Jag kommer inte någonstans försöka mig på att visa mig som någon som helst operaguru, men jag kan konstatera att det ändå var otroligt mäktigt att sitta där under stjärnhimlen och lyssna på spektaklet som visades upp på scenen framför oss. Underhållningen var ingen höjdare, och det faktum att vi båda var smått dyngsura i skorna och rumporna gjorde inte det hela mycket bättre.
Men det var absolut värt att besöka operan, och vi gav snällt bort våra biljetter på väg ut från arenan till två killar som stod och hoppades få komma in och se det hela. Kanske hade hon tillräcklig insikt i vad opera exakt innebär för att uppskatta det hela lite bättre.

Vi avslutade vårat operabesök med en obligatorisk Verona Arena-selfie och tog sen sikte på hotellet.

Och vad passar bättre som avslutning på det här inlägget än att konstatera att nog blev vi båda både påverkade och våta i underkläderna av operan, tyvärr var det inte riktigt av rätt anledningar…