Venedig – Kanaler, suckar och ännu fler kanaler

Venedig, kärlekens och, enligt förhandsinformationen, pruttluktens stad. Tyligen ska det lukta prutt och elände överallt i staden, men det är ingenting vi stött på ännu. Kanske är det en myt, oavsett vilket är vi mycket nöjda över att slippa det hela.

Men Venedig är ganska intressant som stad. Man kommer in via en bro från nordöst (svarta strecket), och sen finns det direkt till höger möjlighet att svänga av till några enorma parkeringar där alla turister ställer bilarna (röda krysset). Sen tar man antingen båten, som kostar 7 euro, in till staden eller så gör man som jag och Marlene och tar autotåget som går in.

Autotåget var ballt, och det saknade helt förare så jag fick äran att sitta längst fram i tåget och titta ut när tåget rullade från station till station. Bästa 1,3 eurona jag spenderat hittills på semestern! Ni kan härmed tilltala mig med ”herr tågkonduktör Kausti” istället för ”ers majestät” som ni tidigare gjort.

När vi sen stigit av tåget var vi plötsligt inne i själva staden, och den såg verkligen ut som man hört att den ska se ut. Det var kanaler överallt, små båtar åkte och puttrade och turisterna räknades i miljontals på gatorna.

Kanaler kanaler kanaler.

Marlene pratade om en ”suckarnas bro” när vi åkte in i staden, och det är en bro som när man åker under den tydligen avger en massa ljud som kan tolkas som suckar.
Nånstans när jag gick runt där i staden och knäppte kort på minsta lilla kanal så började jag sakta höra en massa suckar överallt, och jag tror minsann att den där bron kan ha ett troll som nyligen rymt. Det här trollet kallar sig numera Marlene, njuter av semestern tillsammans med mig och suckar varje gång jag skriker ”vänta, jag måste ta en bild!”.

Men oavsett vad ”suckarnas brud” (haha! Där fick jag allt till det!) må säga så måste ni hålla med om att det här är något otroligt vackert. Jag, som den svärmorsdrömmen jag är, har ju lärt mig att läsa mellan raderna när Marlene kommunicerar med mig och vet att hennes suckar egentligen betyder ”Åh, gud vad underbar han är den där killen. Jag ääääälskar när han knäpper massa värdelösa kort på ointressanta saker och ting”.

Behöver du någonsin en kurs i ”suckar-morse-signaler” så driver jag veckokurser, dessa startar på 45 000 kr i veckan plus moms. Hör av dig till jagförstårintesarkasm@kausti.com för nämare detaljer.

Så här ser det ut utanför vårat hotell. Magiskt, och det luktar inte ens prutt. Fem av fem Håkan Hellström i betyg.

Själva hotellet har en slags ”romantisk irländsk” charm över sig, med allt från kungaliknande inredning till mögelfläckar i badrumstaket.
Notera förövrigt Marlenes packning, jag ser exakt likadan ut och har tack vare den här resan börjat inse hur jobbigt det måste vara att väga typ 100 kilo. Man orkar ju knappt gå upp för trapporna med all packning man har, och då har vi ändå lämnat en 10-15 kilo grejer i bilen.

Hotellrummet.

Utsikten är inte helt fel, och jag väntar ännu på att min Marlene-Romeo ska komma och sjunga romantiska serenader för mig utanför fönstret. Det finns en skön känsla av Assasins Creed över taken också, men då jag inte spelat mer än tre minuter av den serien så ger jag mig inte närmare in i någon sådan analys.

Annars har vi roat oss med att käka rätt risig middag. Men efter det tog vi sikte på Venchi som säljer svindyr italiensk, men ändå mäkta god, glass. Fem euro tar dom för en bägare med himmelsk njutning och såvitt jag förstått det är det ändå ganska billigt i jämförelse med annan, lite mer avancerad, njutning som kan köpas för pengar.
På tal om lite mer ljusskygg njutning, sa jag att nougatsmaken jag köpte hade stora klumpar av Nutella i sig? Om inte, så kan jag informera er om att nougatglassen som jag köpte hade stora klumpar av Nutella i sig.

Venchi får 4,5 av fem superstarka hemglassbilar i betyg. Priset idag ligger på ungefär samma kilopris som guld, hade det varit lite lägre hade det blivit fem av fem hemglassbilar.

Kvällen avslutades sen på Markusplatsen med glass och Venchi-praliner. Pralinerna når inte upp till glasshöjderna och kan glatt skippas förövrigt.

Men nog var det vackert att sitta där i ett skymmande Venedig och titta ut över folket som passerade, samtidigt som man njöt av lite italiensk glass och hade världens bästa tjej vid sin sida. Venedig levererade absolut ikväll och vi har ännu tid kvar att spendera här. Man får se till att uppskatta såna här stunder, livet är allt bra gött ibland och då ska man se till att ta åt sig av stunden.