Kausti.com

Stockholms-stekandet rullar vidare. Jobbstarten har börjat bättre än jag någonsin kunnat önska och idag var det dags för det första kundmötet för egen del. Jag, Sebbe och Orkun var iväg och träffade en ekonomiansvarige på ett av dom större resesajterna i Sverige för att diskutera lite integreringsfrågor. Personligen sade jag inte ett ord, jag kan ju liksom inte speciellt mycket, men jag fick lära mig både en och tre intressanta saker bara genom att sitta där och lyssna.
Intressant är annars att jag knappt är nervös nuförtiden heller. Inte inför första arbetsdagen i söndags, inte när jag träffade alla första gången och inte heller idag på första mötet. Allt bara rullar på av sig självt känns det som. Skönt att man blivit lite vuxnare nu än för några år sedan.

Har fått alla mina kontorsgrejer nu också. Datorn, en väldans elegant Dell E6420, med tillhörande dockningsstation och en extern skärm som kör otroligt välbehövliga 1920 x 1080 i upplösning. Inget mer 1280 x 1024 som IBM kör med Är personligen annars mest nöjd med den vita PayPal-pennan som står i pennstället av någon anledning. Tycker den är fruktansvärt snygg. Skumt, men så är det…

Har även börjat dominera på kontoret redan. Fixar lösningar på kundernas frågor kring övergångar mellan test-konton och live-miljöer, frågor om hur man går tillväga via APIn för att sätta upp återkommande betalningar och lite annat smått och gott.
Blev inbjuden att följa med på ett möte i Norge den 30:e november med en av dom större kunderna i Norden, och i det här tempot så lär det inte vara några problem alls.

Jobbet må gå bra, men allt är minsann inte helt perfekt. Kan säga att jag är överlägset sämst på kontoret på fotbollsspelandet och jag skäms nästan lite när jag får spela i lag med nån stackare. Senast igår lyckades jag och Orkun förlora med 10-2, 10-0 mot Dan och Jussi. Skrämmande dåligt, och jag personligen skulle beskriva mina bordsfotbolls-skills som Ett San Marino där spelarna fått sina fotbollsskor snodda och därför spelar i simfenor” ungefär. Så dålig är jag…

Tur då att vi har gratiskylen med Coca Cola i. Det är fritt fram att tröstdricka 23 burkar när man blivit förnedrad vid fotbollsbordet om det gör saker och ting bättre. Nu gör det tyvärr ingenting bättre, så jag dricker bara en 3-4 stycken och sen sätter jag mig på toaletten och gråter en skvätt istället. Det brukar hjälpa.

Igår hade vi PayPals gratismassör på plats också. Hon avrättade mig totalt när hon hittade en superstel muskel i ryggen en bit under mitt nackspärr som hon av nån anledning tyckte det var jätteroligt att punkt-trycka stenhårt på. Men nackspärren har i alla fall blivit bättre nu, och i stort sett släppt helt. Har knappt känt av den idag, så jag antar att hennes sadistfasoner funkade. Tack för det! ”

Lyckades på nåt vänster dra på mig nackspärr igår när jag skulle ta av mig tröjan för att gå och lägga mig. Morgonen idag kunde knappast ha börjat sämre än vad den gjorde.
Det började med att jag skulle klä på mig, och när jag skulle på med tröjan jag skulle ha på mig så brann det till i nacken såpass att jag nästan inte kunde stå upp. Efter att jag återhämtat mig från den sucker-punchen så hann jag inte mer än börja borsta tänderna förrän nästa Mike Tyson-slag träffade mig rakt i nacken.

Tog mig i alla fall upp på nionde uträkningen och släpade mig ner till bussen i hopp om bättre lycka där.

Jag hann sitta och tycka synd om mig själv några minuter innan plötsligt en viss Tommy Körberg hoppade på bussen och satte sig… bredvid mig! Skapligt random…

Vi samåkte ner till Centralen där herr Körberg fick nog av min stjärnglans och hoppade av. Själv fortsatte jag några stationer till innan jag hoppade av vid Vasaparken. Klockan var då 08:30 och jag skulle vara på jobbet 09:00. Gott om tid alltså.
Men så funkar det såklart aldrig när det kommer till mitt lokalsinne. Nejdå. Trots att jag varit ner och spanat läget senast igår så lyckades jag svänga lite åt vänster när jag skulle gått rakt fram. Detta ledde till att jag gick på fel sida jobb-byggnaden, och sen slutade det med att jag gick helt fel, frågade en tant, fick fel vägbeskrivning, gick ännu mer fel, hittade en karta i fickan, fick ännu en smärt-attack av nackspärren och sen slutligen kunde ta mig till kontoret.

Väl där var det helt dött och ingen ville släppa in mig. Försökte ringa Daniel, som skulle vara min chef, men han svarade inte. Blev slutligen insläppt av en städerska och fick för första gången se receptionen av mitt kontor. Och vilken syn det var sen…

Att jämföra Paypal/Ebay/Traderas kontor (vi delar alla kontor) med IBM är som att jämföra svenskt sommarväder med irländskt vinterväder ungefär. Det fanns inte ett uns av death eater gråa-väggar

, inte ett uns av damm och en lokal som bara var huuur fräsch som helst.
Där satt jag i några minuter och bara myste innan jag slutligen fick tag i Daniel.

Sen följde en massa service där han servade mig med dator, kröp runt på golvet för att koppla i strömsladdar och dylikt innan jag slutligen kunde sätta mig och kika lite på Paypals SDK och dokumentationen och annat kul om hur Paypal fungerar.
Jag fick även träffa Orkun, fransmannen som stod för det mesta av intervjuandet när jag fick jobbet. Han sabbade även lite för mig under dagen. Jag har alltid avskytt fransmän av någon anledning. Dom är högljudda, håriga på ryggen och vägrar prata engelska.
Det här verkade Orkun ha koll på eftersom han direkt mutade mig med en ny jobblaptop, en kommande Paris-resa samt en beställning av en iPhone bara för att få mig på lite andra tankar.

Kort sammanfattat: det funkade. Fransmän ftw!

Hela dagen har annars varit en blandning av en massa pluggande, informationsbombande och bortglömda namn. Jag kan fortfarande ingenting och jag känner mig lite smått vilse ännu, men det första intrycket brukar ju säga rätt mycket om situationer och det får helt klart fem av fem lädersoffor i betyg. Mina arbetskamrater är superschysst, lokalerna är som ett paradis för en kontorsråtta som mig och allt känns än så länge supergrymt. Vi fick t.o.m. spela fotbollsspelet ni ser på bilden ovan på arbetstid. Med chefen!

Imorse var jag rädd för att första dagen kanske skulle sluta i att jag inte alls trivdes, ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och ser redan fram emot morgondagen.