Lyckades på nåt vänster dra på mig nackspärr igår när jag skulle ta av mig tröjan för att gå och lägga mig. Morgonen idag kunde knappast ha börjat sämre än vad den gjorde.
Det började med att jag skulle klä på mig, och när jag skulle på med tröjan jag skulle ha på mig så brann det till i nacken såpass att jag nästan inte kunde stå upp. Efter att jag återhämtat mig från den sucker-punchen så hann jag inte mer än börja borsta tänderna förrän nästa Mike Tyson-slag träffade mig rakt i nacken.

Tog mig i alla fall upp på nionde uträkningen och släpade mig ner till bussen i hopp om bättre lycka där.

Jag hann sitta och tycka synd om mig själv några minuter innan plötsligt en viss Tommy Körberg hoppade på bussen och satte sig… bredvid mig! Skapligt random…

Vi samåkte ner till Centralen där herr Körberg fick nog av min stjärnglans och hoppade av. Själv fortsatte jag några stationer till innan jag hoppade av vid Vasaparken. Klockan var då 08:30 och jag skulle vara på jobbet 09:00. Gott om tid alltså.
Men så funkar det såklart aldrig när det kommer till mitt lokalsinne. Nejdå. Trots att jag varit ner och spanat läget senast igår så lyckades jag svänga lite åt vänster när jag skulle gått rakt fram. Detta ledde till att jag gick på fel sida jobb-byggnaden, och sen slutade det med att jag gick helt fel, frågade en tant, fick fel vägbeskrivning, gick ännu mer fel, hittade en karta i fickan, fick ännu en smärt-attack av nackspärren och sen slutligen kunde ta mig till kontoret.

Väl där var det helt dött och ingen ville släppa in mig. Försökte ringa Daniel, som skulle vara min chef, men han svarade inte. Blev slutligen insläppt av en städerska och fick för första gången se receptionen av mitt kontor. Och vilken syn det var sen…

Att jämföra Paypal/Ebay/Traderas kontor (vi delar alla kontor) med IBM är som att jämföra svenskt sommarväder med irländskt vinterväder ungefär. Det fanns inte ett uns av death eater gråa-väggar

, inte ett uns av damm och en lokal som bara var huuur fräsch som helst.
Där satt jag i några minuter och bara myste innan jag slutligen fick tag i Daniel.

Sen följde en massa service där han servade mig med dator, kröp runt på golvet för att koppla i strömsladdar och dylikt innan jag slutligen kunde sätta mig och kika lite på Paypals SDK och dokumentationen och annat kul om hur Paypal fungerar.
Jag fick även träffa Orkun, fransmannen som stod för det mesta av intervjuandet när jag fick jobbet. Han sabbade även lite för mig under dagen. Jag har alltid avskytt fransmän av någon anledning. Dom är högljudda, håriga på ryggen och vägrar prata engelska.
Det här verkade Orkun ha koll på eftersom han direkt mutade mig med en ny jobblaptop, en kommande Paris-resa samt en beställning av en iPhone bara för att få mig på lite andra tankar.

Kort sammanfattat: det funkade. Fransmän ftw!

Hela dagen har annars varit en blandning av en massa pluggande, informationsbombande och bortglömda namn. Jag kan fortfarande ingenting och jag känner mig lite smått vilse ännu, men det första intrycket brukar ju säga rätt mycket om situationer och det får helt klart fem av fem lädersoffor i betyg. Mina arbetskamrater är superschysst, lokalerna är som ett paradis för en kontorsråtta som mig och allt känns än så länge supergrymt. Vi fick t.o.m. spela fotbollsspelet ni ser på bilden ovan på arbetstid. Med chefen!

Imorse var jag rädd för att första dagen kanske skulle sluta i att jag inte alls trivdes, ikväll somnar jag med ett leende på läpparna och ser redan fram emot morgondagen.

Började morgonen med att köpa mig ett helt eget SL-kort för måttliga 910 kronor. Likt en 6-åring som precis fått sina första egna pengar till att köpa godis traskade jag in på Pressbyrån och golvade allihopa med orden Ett 30-dagars SL-kort tack!”.
Känner annars att man är lite vilse i typ allt man gör. Står ivägen, fattar inte hur stor-grindarna på tunnelbanan funkar och jag står upp på bussen. Massa sånadär grejer som jag tror att folk ler lite åt bakom ryggen på mig. Aja, får väl bjussa på det.

Har även hunnit springa vilse alldeles för mycket. Att man besökt Tokyo, Paris, New York och en massa andra städer hjälper föga när det kommer till mitt lokalsinne. Jag lär mig ALDRIG. Likt en 75-årig dam med Alzheimers springer jag åt fel håll, tar fel buss och irrar runt konstant. Uppe på kullen där ligger i alla fall rummet jag fått tag i.

Delar det med en jäkla massa människor. Det är jag, kvinnan som har lägenheten, hennes son och en till snubbe som bor här. Har inte träffat den sista killen än, men tror han heter Stefan.
Fick dock någonting betydligt bättre på ”köpet” i hyran: en hund! Wilma heter hon och är helt awesome! Det är som att man får alla fördelar med att ha vovve, men man slipper allt det där bajsandet och promenerandet. Man kan gulligulla när man vill, och sen slänger man ut henne om man vill käka sin mackor ifred. Hyreshund ftw!

Halva mitt rum. Min kamera fixar inte att ta bilder på saker i närheten eftersom vinkeln på själva kameralinsen är så skum…

Jag har sen även hunnit med att få min första biljettkontroll också. Varit här en dag och redan sett typ lika många här som under tre år i Dublin. Imponerande!

Hann även möta upp allas våran favoritdansk Jesper för en trevlig stund på Temple Bar-puben i Stockholm. Inte riktigt Irlands-kvalitet på puben, men sällskapet gjorde timmarna riktigt grymma.

Hindren här i stan är annars många.

Lever just nu på en diet bestående av kebabpizza, lösgodis och hamburgare. Hade ett kök i temporära lägenheten, men ville inte smutsa ner sakerna där eftersom jag planerade att lämna snarast möjligt.
Försöker lära mig uppskatta serien The Office också. Går sisådär. Brittisk humor borde knappt få kallas humor om ni frågar mig…

Har sen även hunnit med att gå i massa Irlands-fällor också. Helt vilsen i trafiken, tittar åt fel håll när jag ska gå över vägen, jag vill instinktivt prata engelska med kassabiträdena och folk som håller upp dörren, jag sträcker ut armen för att stanna bussen när jag ska med den och jag chockas gång på gång över priserna i butikerna eftersom det står 20 kronor istället för 2 euro. Två euro känns så mycket billigare på något vis…

Sen känns allt så fräscht på något vis. Saker och ting bara funkar, bussarna är i tid, matvarubutikerna är himmelriket och köpmaten kommer inte med pommes varje gång.
Imorgon satsar vi på innebandydebut samt att försöka boka biljetter till Leksand – Mora i Globen. Håll tummar och tår!”