Fin restaurang, långbyxor och fyra vilsna turister. Där har ni receptet på en lyckad, svindyr, middag. Alla besök i Peking är ofullständiga utan att ha käkat pekinganka.

Finrestaurang och elegans innebär bland annat att servitören skär upp din pekinganka direkt vid bordet. Han kommer vaggandes med en planka med anka på (höhö, det rimmar) och sen ställer han ner den på ett litet bord framför er. Sen karatechoppar han ankan i små små bitar som tydligen är formatet som ankan skall ätas i.

Sen får man, om man ser ut som fyra turister, även hjälp med att lära sig förbereda ankan. Det är lite som tacos ungefär, man tar en pannkaka, doppar en bit anka i den svarta såsen och sen viker man pannkakan exakt som man viker ett mjukt tacosbröd.

Pekinganka-tacos. Ser inte så elegant ut, smakar helt okej. Ankskinnet var annars godast. Det skulle doppas i socker, men sen fullkomligt smälte det i munnen när man åt det.

Pekingankan var ju annars väldans god, men hela den här tacos-känslan gjorde ändå att det inte riktigt blev nån wow-känsla. Ankan var mör och god, men det är svårt att släppa tanken på att sitta hemma i Sverige och käka riktig tacos på nåt vis. Tacos i sin tur känns inte speciellt lyxig och så, vilket i sin tur leder till nån slags tacos är ju typ lika bra, och det kostar en tiondel av det här, så varför gör jag detta?”.

Men aja, jag kan i alla fall skryta om att jag ätit ank-öga och ank-hjärna. Man fick nämligen med ett delat huvud på en av tallrikarna där och jag kunde inte låta bli. Anktunga är ju nåt av det vidrigaste jag smakat, men anköga smakade inte speciellt mycket. Ankhjärna var typ samma sak, om det nu var det jag åt. Det var lite svårt att skilja på hjärnaoch annat så jag smakade lite av varje bara. Ögat var varken bu eller bä, men hjärnan vet jag inte riktigt vilken del det var så betyget på den lämnas obesvarat.

Till efterrätt fick vi sen en tallrik oerhört eleganta litchi-frukter. Röken från torr-isen dominerade stenhårt och alla blev vi mäkta imponerade av röken som kom avdunstade från den.
Frukten smakade annars förvånansvärt gott. Lite svårt att förklara, men lite vattnigt men ändå oförklarligt gott. Prova om ni får chansen, litchi rekommenderas absolut.

Notan för taco… pekingankan slutade totalt på strax under 500 kronor vilket inte känns helt illa för fyra personer. 125 kronor per skalle är liksom inte mycket pengar, men kombinationen av andra billiga måltider i Kina plus det faktum att pekingankan påminde väldans mycket om tacos lämnar ändå en bitter eftersmak. Men, upplevelsen i sig höjer sen betyget igen och faktum är att det var en av dom bättre måltiderna jag någonsin ätit.

Betyg på pekingankan: 4 av fem anktungor.
”

Jag delar upp inläggen idag på grund av att dagen varit så otroligt polariserad. Först var det Soshow Market, som jag skrev om i förra inlägget, och sen var det efter det dags för något av det mest otippade inför resan – kinesisk opera!
Långbyxorna åkte på, den enda rena T-shirten med och sen tog vi sikte på operans vackra lokal.

Openan bestod, av någon konstig anledning, dock inte av en enda föreställning. Istället var det 4 stycken olika sketcher” som visades upp. Sen vet jag inte riktigt om man ska kalla det opera eller teater, eftersom vissa delar endast bestod av tystnad och folk som kutade runt på scenen…

Oavsett hur man ser på det hela så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hålla mig längre… Hur man än vrider och vänder på det så är kinesisk opera nog den sämsta formen av underhållning jag någonsin sett. Det var verkligen outhärdligt och jag satt flertalet gånger och höll på att börja skratta högt för att det var så dåligt

Här ser vi till exempel en del av pjäsen där flickan i vitt småskuttade runt på scenen i 12 minuter samtidigt som snuskgubben till höger bara stod där. Tjejen dansade inte heller elegant, och utstrålade inte heller på något annat vis någonting som helst fascinerande. Nej, hon bara gjorde vad hon antagligen ”kände” var kul att göra för egen del. (Hata mig nudå, gör det) Det var ungefär som att titta på damfotboll – hon sprang runt där och höll på, men man blev inte ens i närheten av imponerad.
Om man hållit på med teater/opera/dans i hela sitt liv (vilket jag tar för givet att hon gjort) så tycker jag att man under 10 minuters dansande borde kunna bjuda på någonting med än småskuttande, springande och snurrande med svärd… Men inte då.

Dom hade även några musiker som gav musik till föreställningen. Den här damen spelade ett tvåsträngigt instrument på ett sätt som mest lät som en fiolspelande 5-årings. Det var dock inte hennes fel skall tilläggas, instrumentet hade bara två strängar och jag kan tänka mig att det är svårt att låta en fiol att låta bra om någon plockat bort strängarna och istället snörat dit två fiskelinor istället.

Utöver det hade dom nåt slags instrument som mest kan beskrivas som att någon slår med en träpinne på en ihålig träbit. Ett slags kluckande-ljud framstår och det lät väl varesig imponerande eller jobbigt.

Sen hade bandet även sin egen rockstar – trummisen. Problemet var bara det att dom verkade ha tappat bort trumsetet och kvar fanns då endast cymbalerna. Det är inte helt lätt att vara rock-guru om man bara har cymbaler, något som märktes under föreställningen…

Min personliga favoritscen var den här scenen. Här möttes alla i föreställningen för att skapa sitt eget band – Heman Hunters. Eller nej, så var det ju inte men det lät ungefär så.
Operasång låter ju rätt imponerande i vanliga fall, men kinesisk opera låter helt horribelt. Framför allt tjejerna låter ju hysteriskt roliga när dom ska ”sjungprata” och allt mest låter som en sketch där maskarna från Worms skojar med varandra.

Men i den här scenen så körde alla närvarande artister verkligen på max. Den manliga sångaren tryckte ur sig hela sitt sång-race, kvinnan gick all in i sin roll som Worms-mask, fioltjejen med två strängar spelade som om hon försökte göra upp eld med dom två strängarna, träpinne-spelaren maxade ut hela sitt register och trummisen dominerade med att smiska sina cymbaler i en takt som uppgick till strax under ljusets hastighet. Det lät helt enkelt helt outhärdligt dåligt och jag ville bara börja storskratta åt hela spektaklet.

Det var som nån slags ”Vem kan sjunga absolut sämst i Asien?”-tävling, och vad tror ni hände härnäst?

Jo, då dyker såklart den där jävla Håkan Hellström upp. Med ett svärd i handen smög han sakta in på scenen och utstrålade nåt slags ”Om vi ska tävla i vem som kan sjunga sämst, ja då ska jag också vara med!”. Sen chockerade han ännu mer genom att vara tyst i vad som kändes en evighet. I säkert en kvart (jag skojar inte) så sprang han sen runt med sitt svärd i handen och försökte slåss mot en svartklädd snubbe som han av någon anledning inte såg. Det skulle säkert föreställa nån slags symbolik, men jag förstod ingenting…

Och när man sen tror att det inte kan bli ännu värre, vad tror ni då händer?

Då dyker Thomas Di Leva och Roger Pontare upp också! Sen började en episk tävling i katastrofsjungande…

Det hela fick dock ett snörpligt slut eftersom asiens svar på Håkan Hellström diskades efter att ha vägrat sjunga. Det i sin tur ledde till att alla andra vägrade att tävla vidare, och showen tog då slut efter drygt två timmar.

Nej, om ni någonsin funderar på att gå på kinesisk opera så låt för guds skull bli. Min personliga åsikt är den att kinesisk opera är den absolut sämsta formen av underhållning som någonsin uppfunnits. Johannes uttryckte det bra när han sa ”Jag gillade det, kulturkrocken var ju fullkomlig” för det var verkligen så. Helt hysteriskt absurt och alldeles urflippat.

Kinesisk opera kan härmed räkna in det absolut lägsta betyget som någonsin delats ut på den här bloggen: Minus tre av fem möjliga esteter.
”