En olycka kommer ju sällan ensam sägs det. Morgonen började med att jag noterade att någon gjort kaos med min dators laddningskontakt eftersom den hade knäckts av helt och hållet. Dock lever sladden fortfarande så förhoppningsvis kan bloggkarriären leva vidare tills dess att jag får tag i rejp/en limpistol och kan skarva ihop eländet.

Efter att ha packat in fullt på bilen i grejor

så begav vi oss ut på vägarna för att ta oss in mot fastlandet. Florida Keys var väl kul att se, men ärligt talat så var det otroligt överskattat… En fin solnedgång och solsken var det vi fick och det var liksom allt. Jag hade förväntat mig mer.

Efter att ha checkat in på hotellet, käkat och knäppt lite kort på några random byggnader i centrum var det sen dags för dagens stora mål – att lämna tillbaka bilen.
På grund av Holiday Autos urdumma regel att man bara fick hyra bilen i 54 dagar i rad så kunde vi inte behålla samma bil hela tiden utan var tvungna att byta idag.

Så vi åkte bort till uthyrningsfirman Alamo vid Miamis flygplats med New York-krånglet i bakhuvudet och befarade det värsta. Systemet hade ju inte registrerat våran autoförlängning av kontraktet men eftersom vi hade papper på det var vi ändå rätt lugna. Eller ja, som killen i San Diego sa när vi ringde dom om det här problemet när det hade krånglat i New York: Just don't care about it, it will be aldright”.

Sen körde vi in bilen garaget och en av Alamo-killarna därnere mötte upp oss för att ta mätarinformationen om antal körda mil samt kolla så att vi tankat fullt. Efter att ha knappat in allt på sin handdator fick vi ett kvitto:

Där stod det att vi skulle betala 2 350 dollar för den andra delen av hyresperioden och jag kände direkt för att hoppa in i bilen igen och köra över någon av dom som jobbade där

Jag kastade mig direkt in i handsfacket, tog fram våra papper och traskade upp till Alamo för att ordna upp samma röra för andra gången…

Väl där möttes vi av en manager som först konstaterade att vi dragit över våran hyresperiod med 27 dagar innan jag (ännu en gång) fick förklara vad det var för problem.
Det är nämligen som så att deras system inte klarar mer än 30 dagars hyresperiod i rad. Om man då vill hyra bilen i 54 dagar ska en automatisk förnyelse kicka in. Detta har inte skett vilket har gjort att det har sett ut som att våran bil gick ut för en månad sedan.

En och en halv timme senare hade han ringt San Diego, förklarat samma sak för dom (igen…) och dom hade i sin tur lovat att riva fakturan. Jag tog såklart all information skriftligt så att det inte blir nån mer skit, men jag antar att vi kommer få återkomma till det där framöver…..

Sen var det tänkt att vi skulle hyra en till bil dom sista 4 dagarna, men på grund av att Alamos personal är lika väldresserade som ett gäng primater på valfritt zoo så blev det inte heller av. Det blev ingen cab och jag känner mig lagomt bitter just nu…

Men jag fick i alla fall en trevlig bild på solnedgången över flygplatsen.

Nä, ”ja är intä bittär”

, inte alls…”

Morgonen började med en snabb visit till den lokala matbutiken för att införskaffa frukost. Väl där inhandlades en massa ointressant innan jag plötsligt sprang på en ikon, The Holy Graal, i en av hyllorna. Från ingenstans kikade plötsligt ett sexpack upp, och det var faktiskt inte mitt eget utan det var ett sexpack med någonting så fantastiskt som chokladläsk!
Camfields chocolate fudge soda hette läsken och mina tankar gick direkt 10 år tillbaka i tiden till Kenny Starfighter-eran och hans fantastiska TV-serie där namnet choklad-Zingo för första gången nämndes.
Coklad-Zingon slutade tillverkas nångång på 80- eller 90-talet, men jag hann tyvärr aldrig smaka den. Men direkt jag hörde namnet triggades mina smaklökar och gick in i übersalivproduktionsmode. Eftersom choklad är bland det bättre jag vet här i livet och läsk är sockerproppat vatten med smak tillsatt så kändes en kombination av choklad och läsk som någonting som med stor sannolikhet skulle smaka väldans gott-

Så förväntningarna inför smaktestet av chokladläsken var minst sagt enorma då den hypeats av mig själv ända sen jag var typ 5 år gammal.
Direkt man öppnade burken kände man en förvånansvärt naturlig chokladlukt, men smaken blev mer som att dricka kolsyrad Oboy ungefär. Oboy är dock såpass gott att det inte ger nåt att trycka i kolsyra, kolsyran gör istället att det bara blir konstigt…
Men samtidigt var chokladsmaken förvånansvärt naturlig så helt äcklig var läsken inte.

Betyg på chokladläsken: 2

Efter en kortare frukost hade vi planerat att hyra jet ski på hotellet. Dom kostade visserligen 120 dollar per timme, men tyvärr var det inte det som visade sig vara problemet utan det var krav på att man tog en jet ski-kurs om man var under 23. Lillebror är under 23 och att betala 40 dollar bara för kursen och sen hyra en jet ski för massa mer pengar kändes inte värt det, så vi skippade det.
Så istället försökte vi få plats på nån av havsfiskebåtarna som stod nere i hamnen, men att hyra en sån kostade 600 dollar för en heldag och det kändes även det i överkant, så istället för att göra nåt actionfyllt och manligt hamnade vi utanför Ernest Hemingways hus…

Jag vägrade gå in, lillebror likaså. Jaker offrade sig genom att kasta sig ur den rullande bilen, spionknäppa några kort på stället för att sen hämtas upp igen.
Jag är mer en Premier League-kille än vad jag är en bokläsare. Jag är mer intresserad av hamburgerrecept än gamla skittråkiga böcker som ingen egentligen vill läsa men som lärare och annat elakt folk tvingar på små stackars elever i skolorna runtom i världen. Ingen gillar Hemmingway egentligen, men han är verkligen ett elakt geni. Han kommer ju fortsätta att hemsöka varenda skolklass i all evighet med sina tråkiga böcker…

Men efter utflykten dit så skulle vi även kika in den södra punkten här i stan igen. Det gick inte heller eftersom det var en 30 minuters kö för att få fota sig med eländet, så vi gav upp den tanken lika snabbt som vi fick den.

Så vi bestämde oss för att spela tennis istället! I 40-gradig värme dominerade dom tre svenska Söderlingarna tenniscourten i ungefär 7 minuter – sen var orken slut.
Helt sjukt hur jobbigt det är att aktivera sig när det är såhär varmt ute. Man ser ut som ett mindre vattenfall direkt man tagit första löpningen och sen fortsätter det bara rinna i all evighet. Men det är knappt svett som rinner heller, det är mer som att vattnet man dricker går direkt från magen och ut på utsidan av kroppen… Som den där scenen i filmen The Mask med Jim Carrey när han blir skjuten av ett automatvapen och sen på ett typiskt tecknat sätt dricker en drink som rinner ut åt alla möjliga håll.

Den ökända Frihetsgudinnan-serven når vid optimala väderförutsättningar hastigheter av ungefär 23 km/h…

Kvällen avslutades i med några öl i baren innan vi packade ner oss i våra sängar för att sova.