Fortsättning på London, Konserten

Efter att konserten var slut skulle ju ALLA ut därifrån. Det var väl typ fullsatt, så det var 20 000 pers som skulle ut därifrån. Det gick vansinnigt smidigt ändå. Ytorna var enorma utanför där, så det var inga problem att ta sig ut. Dom flesta verkade dra sig mot tunnelbanan, men jag tänkte ta en taxi istället.
Jag var ganska snabb på att ta mig ut, men det finns ju alltid folk som är snabbare så kön till taxin var ungefär 60 personer/par lång.
Det verkade dock som att varenda taxi i London kände till konserten eftersom det kom en ny taxi typ varje 30 sekunder. Så efter typ 20 minuter fick jag äntligen en taxi.

Min taxichaffuör hette Stiv. Eller, jag tror inte han stavar det så, Steve är nog mer rätt. I alla fall är det inte Stiv som är på bilden. Det är taxin jag åkte innan konserten som är på bilden, men eftersom jag inte tog nån bild på resan från arenan (batteritidshelvetesskit) så fick jag ingen bild på Stiv och hans taxi.

Stiv var en såndär megamysig taxichaffuör, ja, jag skulle nog vilja säga att han var den perfekta taxidrivern. Jag hoppade in och gav honom min skrynkliga lapp med hotellets adress på, sen började resan. Stiv presenterade sig som just Stiv, sen frågade han om jag hade varit på konserten. Jag svarade jakande (jo, jakande är ett riktigt ord).

Efter det frågade Stiv vad jag tyckte om konserten. Jag förklarade att jag hade haft en ganska jättekass dag igår, och att det var svårt att känna den där riktiga glädjen efter allt som hänt. Stiv visade sitt medlidande genom att utbrista Oh no! All at the same day?”. Sen började vi prata om livet. Om hur vissa saker bara sker utan att man kan göra nåt åt det. Vi pratade om hur vissa människor kan överraska dig helt plötsligt. Man tror man känner någon, men i själva verket är hon/han någon helt annan.

Stiv berättade att han hade varit gift med sin fru i bra många år (tror det var 27 år). Han förklarade att hon ibland gjorde val i vardagen som han inte alls var beredd på hon skulle göra. Jag minns inte riktigt vad han hade för exempel (vi åkte in i en tunnel precis när han snackade, och det lät jävligt illa därinne).
Vi pratade vidare lite och kom fram till att sånahär småsaker är bra för ett förhållande. Det hjälper till att inte göra allting sådär jättevardagligt.

(Avstickare) Wow, Two and a hlaf men är vansinnigt roligt

Vi pratade vidare och kom in på ämnet London. Han frågade vad jag tyckte om staden och jag förklarade att jag tyckte den var helt okej. Då utbrast han ”Why dont you move here?”
Mitt svar var typ ”Whaetteaahhehhuu?”. Han sa att det ju bor 6 miljoner människor där och att många har gått den vägen. Dom har tröttnat på sina liv och helt enkelt flyttat till London för att väl där skaffa sig ett helt nytt liv med jobb m.m.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag förklarade att jag egentligen inte har någonting kvar här nu. Visst har jag mamma och lillebror, men så mycket mer är det inte. Så att starta ett nytt liv där skulle säkert inte vara omöjligt. Dock känns det väl förhastat att flytta dit.

Han fortsatte och sade att det verkade som att mitt självförtroende inte var sådär jättebra. Han tyckte att jag skulle behöva göra någonting kul, någonting som fick mig på bättre humör. Jag berättade om tjejen på flygplanet och mina tankar kring det och han peppade mig.
Han berättade också om att han skjutsat 3 svenskar för typ 1 år sedan. Dom hade som hobby att en gång i månaden flyga till London på fredagen. Väl där drog dom 3 Premier League-matcher på en helg, och åkte sen hem på måndagen. Han tyckte dom var tokiga

Och nu började vi närma oss hotellet. Jag betalade dom 14 punden med en 20-pundssedel och tackade för resan med ett ”Keep the change Stiv”. Vi skakade hand, och jag fick ett minne för livet. Allt detta för 20 pund. Må du få ett underbart liv Stiv.

Jag klev in i hotellreceptionen väldigt positiv. Stiv hade fått mig på bra humör igen. Jag snackade med receptionisten på hotellet och förklarade att jag nog behövde fylla i diverse saker eftersom jag hade så bråttom när jag checkade in.
Han förstod ingenting.

Jag förklarade igen, och han frågade efter mitt namn. Jag uppgav Michael Kaustinen och efter 3 felstavningar hittade han mig.

Han gav mig ett papper jag skulle skriva på och sen fick jag nyckeln. ”You got room three oh six sir”. Åh vad jag älskar hotell. Kan inte alla kalla mig Sir här i Sverige också?

Jag traskade in i hissen, och direkt efter mig klev det in en 40-årig man och hans fru. ”Witsh flår?” frågade jag. ”Seven” svarade mannen. Jag tröck på både 3:an och 7:an, men inget hände. Jag förstod ingenting.
Gubben suckade och stoppade in kortet i hissens kortläsare. Det pep till, och plötsligt startade hissen. Pinsamt att man missade det där.

Jag klev iaf av på 3:e våningen (306 brukar ju stå för tredje våningen, rum nummer 306). Jag svängde vänster och såg en vägg.

Snurrade 180 grader och kom till en korridor. Jag hann se en ismaskin (inte en såndär man har till hockeyplaner!) innan jag slutligen anlände till dörr 306. Jag drog mitt kort och öppnade dörren…

Och kom in i ett riktigt fräscht rum. Sängen var enorm (Queensize ftw!) och rummet andades verkligen kvalitet. Golvet var täckt av en heltäckningsmatta och det fanns ett skrivbord, ett vanligt bord och två stolar därinne. Sen fanns det en lampa, ett tangentbord och lite annat.

Jag dök direkt ner i sängen. Direkt jag landade kändes det som om jag var i himlen. Den var helt underbar att lägga sig i efter en jobbig dag. Jag tog fram TV-dosan och slog på TVn. Det var golf som visades
TVn var inte speciellt stor, tror det var typ en 23-tummare, men det var skönt å bara ligga där och titta. Jag kollade igenom pärmen som låg bredvid sängen. Där fanns info om lite saker som fanns i närheten. Det fanns ett spa, ett träningscenter och lite annat.
Det stod också vad det skulle kosta att ringa utomlands från hotelltelefonen. 4,80 pund, typ 50 kronor per minut att ringa till Sverige. Heja.

Efter att ha tittat igenom TV-kanalerna och bara hittat rugby, fotboll och en massa tråkprogram så bestämde jag mig för att utforska resten av hotellrummet. Det enda som fanns kvar att utforska var badrummet. Det fanns både badkar och dusch därinne. Tufft.

Det gick inte att få plats med hela badrummet på ett kort eftersom min mobil inte har vidvinkel (eller hur man nu säger). Det här är i alla fall handfatet. Jodå, man fick med två badmössor och en massa bomullstussar i priset för hotellrummet också

Efter upptäcksfärden lade jag mig i sängen för att titta lite mer på TV. Efter att ha tittat i 5-10 minuter så somnade jag med både lysen och TV på helt oduschad, svettig, illaluktande och påklädd.

Jag vaknade nångång mitt under natten där och tog av mig kläderna, släckte och stängde av TVn. Så mycket mer minns jag inte.

Jag vaknade kring 10:30 dagen efter. Lillebror stod det på telefonen. Jag hann också se att jag hade 3 sms väntandes. Lillebror frågade vad jag gjorde, jag svarade lite trött ”Jag sover”. Vi pratade i några minuter, och sen lade vi på. Jag tog sikte på duschen.

Och vilken dusch det var sen! Vattenstrålarna var perfekta, temperaturen ställdes in med två riktigt snygga handtag och jag mådde som en gud. Tvåle och hårschampot luktade riktigt najs, och jag provade t.o.m. hårbalsamet bara för att Jag kände mig råtöntig efteråt och lovade mig själv att aldrig mer använda balsam.

Efter duschen användes alla 4 handdukarna till att torka mig med. Mest bara för att jag kunde
Fram med en ren T-shirt, rena kalsonger och rena strumpor. Sen på med byxorna. Då fick jag syn på the window…

Grymt med havsutsikt tänkte jag. Jag fick nöja mig med att se en liiiten del av McDonaldsskylten. Undrar vad dom ska göra mitt på sandhögen därnere?
Längst till höger på kortet ser ni tunnelbanestationen jag åkte från, Blackwall.

Efter att ha beskådat utsikten siktade jag mot dörren. Klockan var nästan 13, och jag hade inte kommit ut från hotellrummet än. Pinsamt.

Jag stannade som sagt till för att beskåda den enorma arenan när jag kom ut. Den var så enorm, och lämnade sånt intryck på mig, att jag måste visa bilden igen.

Efter att ha beskådat mästerverkat bestämde jag mig för att traska bort till tunnelbanan…

Fortsättning följer… Nästa del: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen

London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Konserten
DEL 3: Du läser den just nu
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: London: Indien, England och sängen”

Jag vill börja med några saker: Jag tror inte någon bryr sig i vilket betyg alla separata låtarna under konserten får. Jag tror inte heller någon kommer orka lyssna igenom dom alla. Inte tror jag heller någon bryr sig vilka låtar jag har filmat och vilka låtar som någon annan filmat. Jag lägger upp den informationen bara för att jag kan

Konserten

Som sagt anlände jag till arenan jäkligt sent. O2 Arena som den hette såg ut såhär från hotellet. Den var vansinnigt mäktig när man stod där och tittade, korten speglar inte alls hur sjukt cool den var.

Det är svårt att se på dom här bilderna hur jäkla stort det var därinne. Det här är utanför själva konsertområdet där det fanns restauranger med mera. Hann inte ta några fler kort då jag hade så jäkla bråttom. Det var dock bra att jag inte hann ta fler innan konserten skulle det visa sig…

Jag hade dock ett problem innan jag kunde ge mig in på konserten. Jag hade två biljetter, och jag var ensam. Därför kom jag på den smarta idén att ge bort

biljetten. Det måste ju vara skapligt roligt att få gå på en gratis konsert bara sådär. Jag hade dock (som jag nämnt 100 gånger nu) skitbråttom att komma in. Jag letade efter något offer som kunde få biljetten, och den första personen jag såg var en 35-40 årig kvinna. Jag gick fram till henne, och såg att hon hade sin son med sig. Jag inledde samtalet (fritt översatt):

Jag: Hej, vill ni ha en biljett? (genial start på samtalet, jag vet :i)
Hon: Vad är det för fel på den?
Jag: :< ... Det är inget fel på den. Jag blev dumpad igår, och nu har jag en biljett för mycket. Vill ni ha den eller? Jag har bråttom.
Hon: Men det är ju bara en biljett…
Jag: Okej… (sen kastade jag helt enkelt iväg biljetten och gick)

Kvinnans reaktion när jag gick därifrån är nåt jag aldrig kommer glömma Den där minen hon hade på sitt ansikte när jag vände mig om och gick sen Ovärdelig.
Vad som hände med biljetten vet jag tyvärr inte. Jag vände som sagt bara och gick därifrån. Jag hoppas någon fick nytta av den, men jag vet faktiskt inte. Jag har ett svagt minne av att hennes unge började röra sig i riktningen dit jag kastade biljetten, men jag hade inte tid att kolla.
Dryga fruntimmer som inte ens tar emot en gratis biljett

Jag gick till 3 olika ingångar innan jag slutligen hittade rätt. Jag lämnade fram min biljett och snubben som tog emot den rev av den biten som skulle ryckas av, sen slänge han biljetten
Kan aj hav it bak?” frågade jag snabbt. ”You get it at the end of the concert” svarade han. Okej då, hoppas på det. Skynda skynda in! Fick ett rött armband som bevis på att jag haft en biljett, sen var det bara att traska in.

Jag stannade i kiosken som var precis utanför själva ståplatserna. Skulle köpa en cola eftersom jag varken ätit eller druckit något på hela dagen. Tjejen sa att det kostar blabla, jag brydde mig inte riktigt. 20-30 spänn eller nåt. Vem bryr sig vad drickan kostar. Hon ger mig min växel, och börjar fylla på drickan.

Då kommer hennes chef. ”Hey! You gave him the wrong change.” säger snubben. ”Jaha, vad är det nudå?” hinner jag tänka innan man hör ”And now its time for Black Stone Cherry!” i högtalarna. HELVETES jävla idiotgubbe. Sluta krångla med min växel! Säg vad jag ska betala så betalar jag!
Jag försöker få kassatjejens uppmärksamhet så att jag kan få drickan, men hon är fullt upptagen med att räkna vilken växel jag egentligen ska ha TILLBAKA. Jag försöker få kontakt med henne så att jag kan förklara att jag inte bryr mig. Hon kan ta dom där 5 punden (65 spänn) för drickan. Jag bryr mig inte! Gimme drickan nau pliiiiis!

”Here you go” säger hon efter 3 minuters betänketid och ger mig drickan plus 25 cent (3 kronor) tillbaka. Jag funderar snabbt på att karatesparka henne för att hon slösat min tid, men jag inser mina begränsningar samtidigt som jag hör dom första tonerna ute på scen. Jag springer dom där 40 metrarna till scengolvet på ungefär 1,5 sekunder.

Jag kommer in och ser Black Stone Cherry ståendes på scen. Känslan är… tom. Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag var verkligen sjukt avtrubbad. Jag har längtat hit sen i slutet av mars, och när jag väl är här så känner jag… ingenting typ. Det kändes som att min hjärna/kropp inte fungerade riktigt. Som om jag inte kunde utnyttja mer än 30% av dom positiva känslorna som man har.

En negativ sak angående arenan måste nämnas: Man fick ha öl/cola/godis/chips med sig in på golvet. Det innebar att risken att man skulle bli nergeggad var överhängande. Alltså fickman placera sig lite strategiskt. Man ställde sig inte gärna framför två biffar som höll i varsitt glas öl. Hittade en plats i mitten av arenan, lite snett till höger om scenen sett från mitt håll, där det bara stod människor UTAN dryck/mat/godis typ. Den platsen fick duga sålänge. Orkade inte bråka mig fram längre än så.

Jag har gillat Black Stone Cherry ända sen jag hörde dom på nåt musikprogram på TV förståa gången. Tror det var nåt morgonprogram på TV4 för 2-3 år sedan.
I alla fall så spelade dom låten Hell and High Water (plus nån mer) den gången, och jag blev helt fast. Tankade deras självbetitlade (svenglish ftw?) album direkt efteråt, och sen dess har jag spelat albumet säkert 100 gånger.

Därför kändes det jävligt bajsigt att stå där och se dom framför 10 000 personer som inte alls verkade uppskatta dom. Det verkade inte vara många som kunde deras låtar, och det var knappt någon som rörde sig alls. Alla verkade mest vänta på att dom skulle kliva av så att Nickelbackarna skulle kunna kliva upp på scen.

Jag sjöng (otroligt falskt) i alla fall med och började faktiskt tycka att det var riktigt trevligt det här. Låten Please Come In var ju ganska mitt i prick [quote]Please come in, dont pretend like the girl I had before,
Please come in, dont pretend, I dont wanna hurt anymore

It must be the time for me to leave it behind,
Cause theres a new day out there where the sun will always shine[/quote]

Jag är lite besviken på några saker när det gäller Black Stones spelning. Först och främst var dom inte speciellt bra på att spela live, det lät skapligt illa vid några tillfällen. Sen spelade dom inte deras kanske bästa låt, Hell and High Water. Det sista felet dom gjorde var att dom avslutade med en sjukt seg låt. Orka avsluta med en tråklåt lixom

Betyg på Black Stone Cherrys spelning: [!][!][!][!2][!/]

Arenan kändes inte sådär megastor ändå. Den tar tydligen 20 000 personer i jämförelse med Globens 16 500, men själva golvet framför scenen kändes inte sådär enormt. Visst kändes den större än Globen, och det var galet högt i tak, men jag blev ändå inte så imponerad som jag trodde jag skulle bli.

Efter det att Black Stone Cherry klivit av blev det ombyggnadspaus.
Dom spelade musik (bl.a. Van Halens låt Jump :i) i högtalarna under tiden dom byggde om scenen, och det tog säkert 1 timme att fixa allt. Skapligt segt att bara göra ingenting. Dum som man var så satte man sig inte heller, något man fick igen senare på kvällen…

Sen var det äntligen dags! Mitt under en av låtarna som spelades i högtalarna så small det plötsligt. Tre jävla smällar som fick mina vita kalsonger att anta en lite mörkare färg. Sjukt vad rädd jag blev. Sen spelades ett litet intro, och sen var konserten igång.
Dom öppnade, precis som alla förväntat sig, med låten Something In Your Mouth

(klickar ni på länkarna med en såndär bild bredvid så slajdar ni fram videon som ligger gömd). Vansinnigt bra låt om ni frågar mig.

Jag hade väl en helt okej plats där snett framför scenen. Det gick bra att se sålänge som killen framför höll sig ur vägen (har var typ 2,5 meter lång). Huvudsaken är väl iofs att man hör musiken när man är på konsert

Sångaren i bandet, Chad Kroeger, är sjukt duktig på att sköta mellansnacket. Han skojade om en jäkla massa saker (Timmey!) och fick med sig med sig många skratt från publiken. Riktigt bra mellansnack helt enkelt… Han har dock fortfarande musikvärldens fulaste frisyr (vilket man dock inte ser på den här bilden [?])

Jag har filmat några låtar från konserten, men det tar ju 100 år att slänga upp dom på Youtube, och dessutom var det HÖG volym därinne. Min mobil är inte van vid att ta in ljud på ungefär 200 miljoner decibel. Försöker lägga upp videorna nu iaf, och förhoppningsvis hinner jag få upp några stycken innan jag publicerar det här inlägget iaf.

Det fanns såklart både bra och dåliga saker med konserten, även om dom positiva nog övervägde dom negativa. Därför börjar jag med dom negativa sakerna:

Batteriet på mobilen dog
Mitt i min favoritlåt (Burn it to the ground) dog batteriet. Trots att jag laddade det på flygplatsen hela tiden när jag kunde. Dum som man var lyssnade man på musik hela flyget fastän jag hade en separat mp3-spelare med mig BARA för att jag inte skulle slösa batteri på mobilen. Att jag sen satt och aktiverade ljuset på skärmen på mobilen HELA tiden också gjorde ju inte saken bättre. Skaplig tabbe helt enkelt. Sen hann jag inte spela in dom sista låtarna (Too Bad!!!!!!) heller. Buuu för batteritider.

Dom sega låtarna
Nickelback har ju gjort många tråklåtar. Om jag säger How You Remind Me, Someday, Photograph, Rockstar och Gotta Be Somebody så säger ni antagligen ”Åh, jag känner igen en/flera av dom där!”.
Det är tråkigt att det inte finns en endaste vettig radiostation som spelar riktig rockmusik härikring. NRJ, Mix Megapol och Rix FM spelar jättegärna dom där lugna låtarna eftersom dom passar in så bra i deras bajsmusikblandning.
I alla fall så är jag inget större fan av just dom låtarna. Att dessutom ha blivit tokdumpad dagen innan gjorde ju inte att man gillade låtarna mer precis. Låten Savin Me var riktigt jobbig att höra. Värst var nog när dom spelade Photograph… Sjukt jobbigt

Trumsolot
Varför varför varför slänger man in ett 7 minuters trumsolo mitt i en konsert? Deras trummis satt och hamrade på dom där trummorna alldeles för länge. Visst var han duktig, men snälla… Ni kan ju titta själva får ni se hur kul det är: Trumsolot

.
Han ser ut att ha damp där kring 2:45. Alla trodde han skulle sluta då, men nädå, då fortsätter han i 3 minuter till istället

Kosten
Inte Nickelbacks fel, men jag hade typ inte ätit någonting dom senaste 48 timmarna. Att sen sova 4 timmar och flyga till London för att där stressa som en tok för att hinna till konserten… Det var ju inte precis den ultimata uppladdningen. Att stå på konserten i 4 timmar tog också det på krafterna. Jag var sjukt trött i benen, och att hoppa där i slutet var inte precis skönt.

Det fanns såklart massa saker som var bra också. Jag tar upp några här:

Mellansnacket
Som jag tidigare nämnde så var Chads mellansnack vansinnigt bra. Det är svårt att återge någonting så abstrakt som mellanprat på ett bra sätt, så jag nöjer mig med att säga att han var duktig på det.

Black Stone Cherrys sångare
Det här har väl egentligen mer med Black Stone Cherry att göra, men Chris Robertson var äckligt jävla bra. Han fick sjunga en låt med Nickelback också, och jävlar vad bra det blev. Att beskriva hans röst med ord är ju omöjligt, men om jag säger såhär: Jag postar en länk med en video till låten dom spelade tillsammans strax så får ni höra.

Too Bad, Animals, Burn it to the ground och… ja, dom flesta låtarna
Dom spelade såklart några av deras bästa låtar också. Även om varesig Never Again, Just to get high m.fl. inte var med så spelade dom Too Bad! Den låten är så bra så att jag faktiskt tog mitt Lunarstormnick efter den låten. Då förstår ni. ALLA hoppade när dom sjöng refrängen. Vansinnigt skön stämning därinne. Jag led av energibrist plus att luft försvann, så jag var väl bara sekunder från att svimma. Klarade mig dock (skapligt pinsamt om man däckat utan en droppe alkohol).

Transformersgolvet
Scenen såg ut ungefär som ett T. Alltså var det en gång där dom kunde gå ut i publiken om dom ville. Dock verkade det vara rätt bortkastat eftersom dom aldrig kom ut dit.
Men så plötsligt så vände golvet på sig därframme, och det kom fram ett trumset och två stolar. Såg sjukt coolt ut. Sen satte dom sig där framme och spelade Rockstar

(gillar inte den låten). Notera Timmey! och Pornstar!
Sing-a-longen på låten var riktigt bra iaf, även om det inte hörs så bra i klippet. Ljudet därinne var så högt så att man inte ens hör mig fastän jag sjung/skriker så högt jag bara kan
Observera att det inte är mina händer som är ivägen. Det är 2,5-meterskillen som stod framför mig. Jag håller upp kameran så högt jag bara kan, men ändå ska han vara ivägen.
Kvaliten är också pinsam nu när videon är upplagd på Youtube, inget jag kan göra åt dock. Ni får skylla er själva att ni inte följde med

Covern!!!!!!!
Om det är något jag minns bäst från konserten så är det låten Nickelback spelade tillsammans med Black Stone Cherrys sångare. Dom sjöng AC/DCs låt Highway To Hell

, och den var så jävla bra. Jag tyckte Too Bad var bättre och roligare att höra, men jag älskade verkligen den här versionen av Highway To Hell. Sorry igen för kvalitén på musiken. Mobilen klarade inte riktigt trycket

Kameran lade som sagt av mitt i favoritlåten. Jag höll på att spela in en video då, men den stängdes av automatiskt när batteriet var akutdåligt. Jag hann ta ett sista kort, och det blev på killen framför mig igen. Han hade tydligen fyra armar… Världsrekord i antal armar tro?

Jag har filmat rätt många videor i alla fall. Jag tänkte att jag är så snäll så att jag postar länkar till alla låtar dom spelade under konserten, även om alla videor inte är filmade av mig:

Something in Your Mouth

(Den låter illa i början, spola till 0:57)
Betyg: [!][!][!][!][!2]

Because of You

Betyg: [!][!][!][!/][!/]

Photograph

Betyg: [!][!][!/][!/][!/]

Figured You Out

(Min)
Betyg: [!][!][!/][!/][!/]

Savin Me

Betyg: [!][!][!2][!/][!/]

Far Away

Betyg: [!][!/][!/][!/][!/]

Highway To Hell

(Galet bra!) (Min)
Betyg: [!][!][!][!][!]

Gotta Be Somebody

(Hittade ingen bättre kvalite)
Betyg: [!][!][!/][!/][!/] (Palla den här låten efter det som hände)

If Everyone Cared

(Min)
Betyg: [!][!][!][!][!2]

If Today Was Your Last Day

(Taskig kvalite här också)
Betyg: [!][!][!][!][!2]

Rockstar

(Timmey!!! ) (Min)
Betyg: [!][!][!][!2][!/] (Mest för att alla sjöng med)

Burn it to the Ground

Betyg: [!][!][!][!][!]

How You Remind Me

Betyg: [!][!2][!/][!/][!/]

Too Bad

Betyg: [!][!][!][!][!]<3<3<3 —- Extranummer —- Use Somebody (Cover with Ryan on Vocals) (Cover på en Kings of Leon låt)
Betyg: [!][!][!][!][!]<3 Animals
Betyg: [!][!][!][!][!]

Det var konserten det. Jag tror dom spelade i 1 timme och 45 min, sen var det väntan och förband också. Så det tog nog uppemot 4-5 timmar innan det var slut. Det går inte att betygsätta hela konserten, inte när jag är såhär trött som jag är nu iaf (klockan är 06:05) så jag låter bli det.

Och så upprepar jag det jag började inlägget med: Jag tror inte någon bryr sig i vilket betyg alla separata låtarna får. Jag tror inte heller någon kommer orka lyssna igenom dom alla. Inte tror jag heller någon bryr sig vilka låtar jag har filmat och vilka låtar som någon annan filmat. Jag lägger upp den informationen bara för att jag kan

Fortsättning följer… Nästa del: Hotellrummet + lite annat

Förresten: Det här inlägget tog mig faktiskt 6,5 timmar att skriva. Helt sjukt när man tänker på det. Därför tänkte jag be er om en tjänst: Har ni faktiskt orkat läsa igenom hela texten, skriv gärna en kommentar eller ge inlägget ett betyg. Jag bryr mig inte om ni bara skriver ”asfasfsaf” eller vad som helst, men det vore trevligt att veta om ni faktiskt orkar igenom texten.
Visst är bloggen mest en dagbok för mig själv som jag ska kunna titta tillbaka i sen, men det kan vara kul att veta vad ni tycker om inläggen.

London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Du läser den just nu
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: London: Indien, England och sängen”