Close

Category Archives London

Fortsättning från London, Hotellrummet + lite annat



Det var alltså dags för min lediga Londondag. Det var dags att göra någonting minnesvärt!
Jag började traska bort mot tunnelbanan och fick syn på denna underbara skapelse. McDonalds gör att man känner sig hemma oavsett vart man befinner sig. En rosa bil placerades mitt på fotografiet för att piffa upp det hela lite.

Jag fortsatte vidare under bron (ni ser en bakdel av taxin som åker in där) och märkte att jag gick helt totalt fel. Jag rundade en rondell och såg att jag egentligen skulle gått UNDER alltihopa. Dock visste jag åt vilket håll tunnelbanan låg, så jag började traska ditåt. Jag gick där på trottoaren som gick bredvid den där 3-filiga vägen och såg att det var en två meter hög stenmur som följde hela vägen. Detta slutade med att jag fick lov att klättra upp på muren, gå igenom ett halvt snår, hoppa ner två meter för en annan mur, och sen gå tillbaka 1 kilometer. Allt detta för att jag tog min genväg” [?]





Jag stannade och knäppte kort på hotellet också. Man kan ju inte åka till London utan att ta kort på hotellet :n
Lägg gärna märke till kärnkraftverket som står framför byggnaden :i Undrar vad det är förnåt egentligen…






Jag tog tunnelbanan till Tower Gateway, sen vidare till Liverpool Street. Där frågade jag turistinformationen (jag älskar er!) vart man kunde käka nåt schysst italienskt.
Jag fick rådet att åka till Embankment eftersom det fanns ett område där som gick under namnet “Little Italy”.
Det lät ju bra, så jag litade på gubben bakom glasrutan och började bege mig mot Lilla Spaghettilandet.
Det var när jag klev av tunnelbanan som jag såg denna restaurang. Sådär går det när två män sitter och ska bestämma vad deras restaurang ska heta. “Fan… vi kommer ju inte på nåt. Ska vi döpa den till HaHa istället bara? Lätt att komma ihåg och vansinnigt snyggt” [?]

Jag kunde inte förmå mig själv att äta på ett ställe med ett så misslyckat namn, så jag letade vidare.





TIllslut hittade jag ett schysst ställe. Namnet minns jag inte och exakt vart det låg kommer jag inte heller ihåg. Det enda jag minns var att jag inte hade ätit på 2 dagar och var svinhungrig. Och att det stod en tjock kille utanför när jag kom dit. Han såg typiskt italiensk ut (tänk er Tony Soprano), och om det står en mafiosokille utanför en restaurang MÅSTE den vara bra.
Så jag gick in genom dörren och mötte en mustaschklädd man på 45-50 år. Han frågade “One?” och jag svarade “Jäs”, sen visade han mig det sämsta bordet på hela restaurangen [?]
Trångt som fan och inlåst i ett hörn fick jag min meny. Jag började med att direkt beställa en cola. Efter 1 minut fick jag ett glas med en citronskiva och cola i. Jag tror det var ungefär 10 cl i glaset.
Det var ungefär 100 grader varmt ute när jag letade efter restaurangen, så när jag väl hittade den var jag megatörstig.
Så jag öppnade menyn och slängde i mig hela colan samtidigt. Sen tittade jag lite snabbt i menyn. Jag hade ju kollat in den menyn som satt utanför dörren innan jag gick in, så målet var redan klart: Ge mig en fettuchine ala catteduorte ala nåt skitkonstigt namn. Omöjligt att uttala, ännu värre att stava.







På svenska översätts rätten till “Spaghetti Carbonara”. Spaghetti, bacon, grädde och lite persilja var typ det som dom hade i. “Do you want som parmesan?” frågade en av servitören. “Eh, yes” svarade jag samtidigt som jag tyckte han liknade ett köttben. Jag var så galet hungrig. Han öste på 3 skedar med parmesan åt mig och jag njöt av att bli bortskämd. Att skämmas bort är alltid kul, för det är ju inte så att jag är 23 år gammal och själv kan ha på osten? :i
Snubben skulle precis gå när jag noterade att han inte gett mig nån ketchup. Så jag skyndade mig att slänga ur mig ett “Do jo have ani ketshup?”.

Jäklar vilket ansiktsuttryck killen fick :i “KETchup!?” halvskrek han. Han blev nog djupt chockad.
“Yes, ajm fråm sviden” svarade jag lite skämtsamt. Killen försvann snabbt och verkade faktiskt förolämpad.

Jag funderade på om han höll på att prata med mafiosokillen, som stod utanför när jag kom in, om ett eventuellt maffiamord på mig eller om han bara hämtade ketchupen. Tydligen hade dom ingen cement hemma, vilket gjorde att dom inte kunde fixa ett par cementskor åt mig (för att sänka mig i Themsen), så han gav mig helt enkelt ketchupen.

Jag åt fort som fasiken. Dels p.g.a. att jag var hungrig, dels p.g.a. att jag fruktade för mitt liv.





Såklart skulle spaghettin ätas med sked och gaffel också. Jag som är normal och svensk (inte som dig Jake alltså) äter min spaghetti med kniv och gaffel. Att nu ställas inför detta problem var extremt jobbigt. Här sitter man på en finrestaurang och försöker skära spaghettin med en sked :n
Misslyckandet var totalt, och jag kände mig lika smidig som grottmänniskan som för första gången upptäckte bilen. Jag började sakta lära mig snurra spaghettin med hjälp av skeden, och fick tillslut in en klump på ungefär 2 kilo i munnen…

Mat som tillagas blir ofta varm. Så blev även den här spaghettin. Där sitter jag, på en fin restaurang, med gaffel plus sked i handen, samt 2 kilo spaghetti i munnen. 2 kilo spaghetti som är ungefär 210 grader varm. Paniken är total, och min tunga gör ONT.

Så jag försöker hälla i mig min (andra) cola för att svalka min stackars tunga. Det funkar faktiskt rätt bra, och jag lyckas tugga sönder samt svälja spaghettin. Jag är just i denna sekund vansinnigt glad att jag åkte själv till London, och att jag fick det där värdelösa bordet inne i hörnet. Fy fan om någon sett mig där :i Jag måste sett helt efterbliven ut.

Maten smakade i alla fall otroligt gott. Jag har alltid svårt att äta mycket om jag inte fått i mig frukost innan, så det blev ganska mycket kvar på tallriken. Hoppas mafiosokillarna inte tog det som en förolämpning bara :n Då kanske dom kommer på besök sen ._o

Betyg på maten: [!][!][!][!][!2]
Betyg på colan: [!][!][!][!][!]






Maten var avklarad. Jag var tjock och nöjd. Kände mig nästan som mafiososnubben som stod utanför när jag kom in. En schysst kostym på mig bara så skulle jag nog sett rätt italiensk ut.
Nu uppstod ett problem: Jag hade INGENTING planerat för resten av dagen. Ingenting alls. Jag hade tänkt planera Londonresan med Angelica på onsdagen, dagen innan jag åkte, men det blev ju inte riktigt så…

När man är i Borlänge är det rätt enkelt att planera vad man vill göra. Man kan gå på Kupolen och handla, man kan äta på McDonalds/pizzerian Fortuna, man kan spela bowling, man kan spela biljard och man kan gå på bio. Man kan också uppleva… nej, det kan man inte. Man har i alla fall ungefär 5-6 olika saker att välja på.

I London är det lite annorlunda. Där har man för det första inte så stor koll på vad det finns för olika saker att välja på. För att få reda på detta måste man gå igenom böcker som är flera hundra sidor tjocka. Och då har man ändå 7000 olika saker att välja på.

Så vad gör man? Jag började i alla fall gå. Jag tänkte att jag skulle uppleva staden lite. Så jag började traska runt lite på måfå. Tog rygg på lite olika människor som såg upptagna ut. Tillslut hamnade jag på Piccadilly Circus. Det är ju ett sånt där typiskt turistställe, så jag var bara tvungen att ta kort på det igen.





Någonting som är väldigt typiskt för London under en somrig fredag är alla jävla människor som ska trängas med mig på gatorna. Det var verkligen sjukt trångt att gå runt där. Jag fick nog av all trängsel och satte mig istället på en buss. Mina ben var ganska trötta efter gårdagens äventyr. Jag tänkte vara smart att ta kort på hur trångt det var på gatorna, men såklart lyckades jag ta kort preciiiis när det var öppna landskap på gatan. Heja tajmingen.





Jag hade dock planerat tre saker som jag absolut skulle göra när jag var i London eftersom jag inte hann med det förra gången. Det var:

– Åka London Eye (det stora pariserhjulet mitt i stan, mer info kommer)
– Äta fish n chips (fisk och pommes frites typ)
– Gå runt i Hyde Park

Mitt humör var dock tyvärr inte på topp dom här dagarna. Jag tänkte först skippa Hyde Park helt eftersom jag och Angelica pratat lite om att vi skulle gå en sväng där när vi åkte till London. Jag ville bara tänka på något annat.
Men efter ett tag så kände jag att jag inte ville låta all skit påverka det jag gjorde. Jag skulle i alla fall ha besökt den där jävla parken innan jag lämnade London. Så jag hoppade av bussen vid Marble Arch och tog sikte på parken.

Det var galet mycket folk där. Inte så att det var trångt, men det var människor överallt. Dom satt, spelade fotboll, spelade handboll, solade och gjorde lite allt möjligt. Det syns inte på den här bilden hur mycket folk/hur stort det var, men jag hade inte ork nog att knäppa några fler kort.

Jag satte mig i alla fall i skuggan mot ett träd och kollade mobilen. Brorsan hade ringt 3 gånger och jag hade 1 sms från honom också. “Varför svarar du inte?”.
Anledningen var att jag hade mobilen på ljudlöst eftersom att jag var turist idag. Om jag inte har den på ljudlöst låter min kamera “KLICK!” varje gång jag knäpper ett kort. Att då knäppa 100 kort när man satt på bussen skulle bara kännas dumt, så därför stängde jag av ljudet.
Skickade ett sms till lillebror och bad honom ringa upp mig. Detta eftersom mitt Comviq kontant inte går att använda i England tydligen :< SkitComviq.
Vi pratade i alla fall i några minuter. Jag förklarade vart jag var och vad jag gjorde, sen lade vi på så att jag skulle slippa världens nota på mobilräkningen.

Nu hade jag i alla fall besökt Hyde Park så att jag kunde kryssa av det från listan. Mot bussen!





Jag klev på bussen och hann sitta där i ungefär 2 minuter när denna klockrena affär dök upp. Man måste ju älska det där namnet :i Superdrug :i :i :i Undrar om dom säljer heroin eller nåt där :i





Denna butik är väl, om jag inte minns helt fel, hyfsat känd i alla fall. Jag fortsätter dock med mitt “roliga namn”-tema och skrattar åt namnet :i “Fcuk you” kan det bli om man är arg på någon på MSN och ska skriva ett fult ord…

… Min humor är nog inte sådär jättehet just nu… :@





Jag har ju varit i London för nästan exakt ett år sedan. Då med herr Imrell och hans familj, och vi kollade bland annat på korpfotboll (Arsenal) :i
När vi då var där så tänkte jag alltid på hur smutsigt allt var. Alla byggnader som skulle vara visa var gråa/svarta av all skit. Den här skylten har inget alls med det att göra egentligen, och den har inget med “roliga namn”-temat att göra heller.

Det roliga med den här skylten är att den var fasttejpad med silvertejp :i Säkert galet bra kvalité på sakerna i den butiken :i





Efter ett tags bussåkande började jag fundera på nästa sak på listan: London Eye. Jag tittade på kartan jag hade med mig och lokaliserade snabbt denna turistfälla. På väg dit såg jag ett polisgripande in action. Eller… det var en kille som precis hade blivit skithäftigt polisgripen. Eller… det var en kille som stod med tre poliser i alla fall.
Jag vågade inte stanna för att fråga vad han gjort för fel, men det är alltid coolt med polisbilder i bloggen, därför får denna plats ;)

När jag gick av bussen gick jag av bussen gick jag åt totalt fel håll i ungefär 25 minuter. Jag hade kunnat gå åt vänster istället för höger direkt när jag klev av bussen så hade jag varit framme direkt.
Nu fick jag lov att gå genom nån ful biltunnel och virra runt en massa innan jag hittade…





London Eye! Det syns nog inte på bilden hur stort det egentligen var…





Är det ett cykelhjul? Är det en enhjuling? Nej, det är ett enormt pariserhjul som ser ut att vara lika stort som ett cykelhjul på bild!… 135 meter högt är det. Och det är verkligen ENORMT. Att förklara det med en bild tagen av en mobilkamera… Not gonna happen.





“Houston, we have a problem”. The problem är att kön till hjulet är ungefär 23 timmar lång. Alla Londons turister verkade ha blivit ditbeställda bara för att jag skulle dit.
Jag insåg snabbt att det skulle ta mig hela dagen att köa där, så jag bestämde mig för att ge upp denna punkt på listan.





Mina ben värkte nåt otroligt, så jag bestämde mig för att sätta mig ner en stund. Big mistake.

Ser ni killen med gitarren?… Nä, bilden var inte vidare bra… Det är den svara saken till vänster om trädet i alla fall.
Han var en såndär gatuartist. En artist som sjöng samtidigt som han spelade gitarr. När man spelar gitarr så sjunger man ofta sentimentala låtar. Gärna låtar som handlar om oväntade händelser som verkar inträffa helt utan att man förstår varför.
Såklart var denna snubben en sådan artist. Han började sjunga, och jag bröt typ ihop. Jag satt där, och jag började gråta. Och jag grät. Och grät.
Jag satt där och lyssnade på hans jävla låtar och tyckte synd om mig själv. Jag satt där i nästan två timmar och bara deppade. Tårarna på marken torkade snabbt av solen för att i 2 minuter senare komma tillbaka.
Det gick säkert förbi 1500-2000 personer under tiden jag satt där och grät, det var skaplig trafik. Jag gömde mig under huvan till tröjan för att jag det inte skulle synas hur kasst jag mådde.

Efter två timmar så bestämde gitarrmannen sig för att sluta för dagen. Jag kunde återhämta mig, och reste mig upp för att gå. Mina ben var avdomnade och när jag vacklade därifrån såg jag nog ungefär lika smidig ut som en 80-åring med ryggskott.





Efter ungefär 150 meter stannade jag till. Framför mig såg jag en ganska stor folkmassa som stod och skrattade. Jag blev nyfiken…

Jag klev fram och såg en kille som var fastbunden med kedjor. “Härligt att dom börjat göra något åt ficktjuvarna i stan” tänkte jag.
Det visade dock sig att snubben var en utbrytarartist. Eller nåt sånt i alla fall. Det han gjorde var väl inte sådär jättemärkvärdigt. Han tog sig ur kedjorna på 2 minuter och skojade friskt med publiken. Det var egentligen inte så viktigt. Det viktiga med den här mannen var dock det han sa.

Han var ganska rolig att lyssna på. Han stod där uppe på stegen och behövde hjälp av någon ung människa från publiken. Det kom fram en liten flicka på 6-7 år (hur söt som helst) och hjälpte honom. Hon skulle ta hans hatt ur lådan, stänga lådan, ställa sig på den, och sätta hatten på den kedjade killens fot. Sagt och gjort lydde hon (efter lite trubbel). Kedjekillen slängde då upp hatten från foten upp på huvudet. Ingen stor grej sådär, men kan man showa (som han kunde) så får man applåder ändå.

Observera att det här blir lite segt att beskriva nu, sorry för det. Det kommer dock en poäng.

Sen bad han tjejen ställa sig bakom honom. Han skulle nu slänga av sig hatten bakåt genom att skaka på huvudet. Om tjejen fångade hatten (kedjekillen såg ju inte bakom sig) skulle publiken, som bevis på att hon fångat den, börja applådera och heja på henne.
Kedjekillen såg ju inte bakom sig, så att han sade “Jag kommer lita på publiken. Om dom applåderar tar jag för givet att du fångade hatten”. Om hon fångade hatten så skulle hon få 5 pund av honom.

Sagt och gjort kastade han av sig hatten, och tjejen missade. Alla började ju såklart applådera och heja på henne ändå, och kedjekillen sade sedan “Vad duktig du var. Här får du 5 pund. Ta emot dom, sen vänder du dig om och bugar för alla runtom, så ska du få en jättestor applåd av publiken för att du var så duktig”.
Sagt och gjort fick hon sedeln, hon bugade sig (som värsta proffset), och alla applåderade. Galet söt liten flicka det där. Efter detta fick hon springa tillbaka till sin plats och sätta sig.

Kedjekillen fortsatte med sitt stunt, och han hade ett såntdär humör som kunde få vem som helst att skratta. Han sade någonting roligt mitt i stuntet, och alla började skratta (för 24:e gången). Då sa han någonting som jag nog aldrig kommer glömma:

”Har in tänkt på en sak? Här står ni, en stor folkmassa och skrattar och är glada. Alla är trevliga och ingen verkar vara arg på den som står bredvid. Världen skulle behöva mer av det här”


Nu är min översättning vansinnigt kass, och en text i en blogg kan inte förklara hur magiskt det var när han sade detta, men jag fylldes faktiskt av lite hopp. Lite hopp om att världen faktiskt inte är så farlig. Att det finns väldigt många människor här, och att majoriteten faktiskt är riktigt trevliga.

Jag ångrar som fan att jag inte skänkte den där killen några pund. Jag bara gick därifrån med allt det positiva som han sagt, och tackade inte ens honom. Jag hoppas verkligen jag träffar honom igen. I så fall ska jag baskemig tacka honom och berätta vad dom där orden betytt för mig.





När jag traskade iväg så såg jag stora Ben också. Jag var bara tvungen att ta ett kort på honom, även om jag inte var så speciellt intresserad av denna megaklocka. Så mina damer och herrar, låt mig presentera: Big Ben!… :@





Efter detta så gick jag runt lite i London, men klockan började bli mycket. Jag tror den var kring 20:00 nånting, och jag började bli nödig. Dessutom var jag hungrig. Då tänker ni “McDonalds!”, men det var inte riktigt vad jag var sugen på. Jag tog tunnelbanan tillbaka till Blackwall, och gick sedan sista biten till hotellet.





Kommer ni ihåg att jag åkte tunnelbana och gick runt i 1,5 timme för att hitta ett italienskt ställe? Det här stället låg 13 sekunders gångväg från hotellet. Jag hade gått förbi det 3 gånger tidigare utan att se det. Nu fick jag istället åka till Lilla Italien för att få min mat. Rätt pinsamt hur blind man är när man befinner sig i nya miljöer.





Väl inne på hotellrummet noterade jag min nybäddade säng <3 Finns det nåt bättre än nybäddad hotellsäng? Jag tror inte det. Jag fyllde en colaflaska med vatten och fick en idé. Jag tänkte jag skulle ringa ner till receptionen för att få reda på om det låg några fler restaurangen i närheten. Dock hade jag inte telefonnumret. Så jag började leta i den där informationspärmen (den syns på vänstra sidan på nattduksbordet).

Jag hittade dock inget nummer. Men, jag hittade en annan sak… En lapp. En förtryckt hotell-lapp. Där stod det någonting som fick mig att sätta mitt vatten i halsen (fritt översatt):

”Vi vet att många av våra kunder är väldigt miljömedvetna. Därför vill dom ofta återanvända sina sängkläder istället för att dom byts varje dag. Skulle du VILJA att vi byter dina sängkläder, lämna då denna lapp på sängen”


Va i helv…!? Jag som luktade svettig apa igår när jag somnade :< Jag orkade inte duscha eftersom jag VISSTE att ALLA hotell BYTER sängkläder efter varje natt. Men det hade inte dom här snikna jävlarna gjort... Dom hade bara bäddat min äckliga svettsäng istället >=( Jag var upprörd. Men det var bara det att jag var 10 gånger hungrigare än vad jag var upprörd. Matbehovet var större än ilskan, så maten prioriterades.

Jag fick en idé. En genial idé: Tejk aväj! Eller på svenska: Utkörning av mat! Jag var just nu i London, det var fredag, och klockan var 20:45. Nåt ställe i hela stan borde väl vara öppet? Så jag halade fram min (underbara, vackra, funktionella och ascoola) mobiletelefon. Med hjälp av den anslöt jag till hotellets trådlösa internet. Sen frågade jag herr Google vilken sida jag skulle beställa mat ifrån.

Jag fick ett förslag på en sida vars namn jag faktiskt inte minns. Loggan var ett par bestick, och den hette nåt med home tror jag. I alla fall så kunde man där beställa mat från jättttttemånga olika sorters restauranger. Italiensk, kinesisk, indisk, ja allt du kan tänka dig.
Jag är ganska tråkig av mig, och jag brukar alltid äta typ pizza eller hamburgare när jag äter ute. Jag vet att jag oftast gillar det samtidigt som jag aldrig kommer behöva beställa nåt annat p.g.a. att det smakar bajs.

Men efter det som hände i onsdags så vill jag försöka ändra mig. Jag vill inte vara den där enformig och tråkig som jag alltid har varit. Jag vill leva och göra roliga saker, uppleva nya saker och bara njuta av livet.





Så det skulle inte bli hamburgare/pizza idag. Det skulle bli något annat. Någonting jag aldrig tidigare ätit. Jag fastnade för indien. Indisk mat, vad i hela friden är det? Så jag beställde min mat från ett ställe som hette Royal Spice. Man klickade i vad man ville ha, när man ville ha det, och vart man ville ha det levererat. Sen fick man en ungefärlig tid. Jag beställde klockan 21:30, och maten skulle komma melllan 22:20 och 22:40. Jag skrev ett meddelande om att jag skulle lämna pengar nere i receptionen och klickade på “order”. Jag gjorde också en liten tabbe skulle det visa sig: Jag angav en slumpad mailadress, inte min egen.
Den här menyn fick jag såklart när maten kom, men jag var tvungen att ha nån bild [?]

Sen tog jag hissen ner till receptionen och berättade vad jag gjort (eh… det där låter konstigt). Jag förklarade att maten skulle anlända och att jag ville lämna pengar i receptionen så att dom kunde betala och sen ringa mig när maten var här. Han svarade då “No sir, we will send the the deliveryman to your room”. Åh, smart tänkt ju.

Jag tog hissen upp igen och lade mig för att kolla på Britains Got Talent. Det var semifinal och det var dags för en 10-årig flicka vid namn Hollie. Hon skulle sjunga Eidelweiss, en låt från Sound of Music om jag minns rätt. Hon står där och börjar sjunga, sen tappar hon texten, live, inför X miljoner tittare. Hon börjar gråta och är alldeles förstörd :n Chock… Stackars lilla flicka. Hon har glömt texten, och programledarna försöker trösta henne.
Tjejen är 10 år… och hon säger helt plötligt “kan jag få börja om? Snälla, kan jag få börja om?”. Programledaren säger, och man ser på honom hur det tar emot att säga det, “Tyvärr, vi har inte tid” och Hollie blir helt förtvivlad. Stackars liten. Hon upprepar bara “Snälla, låt mig försöka igen”… Tillslut säger Simon Cowell (den elaka domaren) “Vi ska se till så att du hinner. Jag vet inte hur eller var, men du ska få tid att försöka igen i programmet”.

Dom går till reklam, och sen när dom kommer tillbaka så får hon en ny chans. Jävlar vad duktig hon är. Hon är 10 år och bryter ihop totalt. Live, inför masssssa tittare. Sen går hon in och gör det där… Hollie, du är min idol.





Jag tittar klart på programmet och tänker på två saker. 1, jävlar vad varmt det är härinne. 2, vart fan är min mat? Klockan är 23:00, och jag har inte hört ett ord. Jag börjar bli orolig. Först av allt ställer jag in luftkonditioneringen på 18 grader, sen tar jag upp min underbara mobil igen. Jag kollar upp numret till restaurangen jag beställt från och ringer dom med hotellets telefon (2 minuters samtal som kostade 30 spänn. Najs).
Jag får då veta att dom varit till hotellet med min mat men att det inte fanns några pengar i receptionen.

Vad i hela…!?!?!?! Receptionisten sade ju att dom skulle skicka upp er till mitt hotellrum. Jag och telefonkillen förstår inte rikigt varandra verkar det som, men jag frågar om dom kan köra ut maten igen. “Ill send our driver” säger han. Jag tackar.

Fly förbannad (ingen mat plus att hotellet krånglar) ringer jag ner till receptionen (hittade numret: 8000).
Jag frågar vad dom sysslar med och vad det är som händer. Han svarar “Du hade ju inte lämnat något rumsnummer till dom”. Nähä… Men du SA ju att ni skulle skicka upp dom till mitt rum? “Dom visste ju inte rumsnumret” svarar puckot (han är puckot enligt mig, jag är nog puckot enligt alla andra).
Jag får i alla fall veta att maten varit där, men att dom inte visste VEM som beställt den.
Jag antar att dom inte får lämna ut namnen på gästerna, så han kunde inte få tag i mig på det viset. Inte hade jag lämnat en korrekt mailadress heller, och som telefonnummer hade jag bara angett numret till hotellet (jag trodde ju dom kunde vidarebefordra samtalen till mig, dessutom är dom säkert inte så sugna på att ringa en svensk mobil). Alltså kunde restaurangen inte få kontakt med mig alls.

I alla fall ber jag hotellreceptionen ringa mig när maten är här så att jag kan gå ner och betala. 5 minuter senare så ringer det. Maten är där. Jag tar på mig skorna och beger mig ner…

Fortsättning följer… Nästa del: Indien, England och sängen

Nu är klockan sådär störigt mycket igen. Min dygnsrytm är helt fuckad, och jag SKA till golfbanan klockan 13 för att skriva in brorsan på nybörjarkursen så att han kan börja spela golf med mig. Därför vore det väldigt bra om jag kunde vända tillbaka dygnet lite nu iaf. Så tyvärr måste jag avbryta Londonberättelsen för denna gång.
Jag kommer lägga upp fortsättningen såfort jag skrivit klart den.


London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Konserten
DEL 3: Hotellrummet + lite annat
DEL 4: Du läser den just nu
DEL 5: London: Indien, England och sängen