London, Hotellrummet + lite annat

Fortsättning på London, Konserten

Efter att konserten var slut skulle ju ALLA ut därifrån. Det var väl typ fullsatt, så det var 20 000 pers som skulle ut därifrån. Det gick vansinnigt smidigt ändå. Ytorna var enorma utanför där, så det var inga problem att ta sig ut. Dom flesta verkade dra sig mot tunnelbanan, men jag tänkte ta en taxi istället.
Jag var ganska snabb på att ta mig ut, men det finns ju alltid folk som är snabbare så kön till taxin var ungefär 60 personer/par lång.
Det verkade dock som att varenda taxi i London kände till konserten eftersom det kom en ny taxi typ varje 30 sekunder. Så efter typ 20 minuter fick jag äntligen en taxi.

Min taxichaffuör hette Stiv. Eller, jag tror inte han stavar det så, Steve är nog mer rätt. I alla fall är det inte Stiv som är på bilden. Det är taxin jag åkte innan konserten som är på bilden, men eftersom jag inte tog nån bild på resan från arenan (batteritidshelvetesskit) så fick jag ingen bild på Stiv och hans taxi.

Stiv var en såndär megamysig taxichaffuör, ja, jag skulle nog vilja säga att han var den perfekta taxidrivern. Jag hoppade in och gav honom min skrynkliga lapp med hotellets adress på, sen började resan. Stiv presenterade sig som just Stiv, sen frågade han om jag hade varit på konserten. Jag svarade jakande (jo, jakande är ett riktigt ord).

Efter det frågade Stiv vad jag tyckte om konserten. Jag förklarade att jag hade haft en ganska jättekass dag igår, och att det var svårt att känna den där riktiga glädjen efter allt som hänt. Stiv visade sitt medlidande genom att utbrista Oh no! All at the same day?”. Sen började vi prata om livet. Om hur vissa saker bara sker utan att man kan göra nåt åt det. Vi pratade om hur vissa människor kan överraska dig helt plötsligt. Man tror man känner någon, men i själva verket är hon/han någon helt annan.

Stiv berättade att han hade varit gift med sin fru i bra många år (tror det var 27 år). Han förklarade att hon ibland gjorde val i vardagen som han inte alls var beredd på hon skulle göra. Jag minns inte riktigt vad han hade för exempel (vi åkte in i en tunnel precis när han snackade, och det lät jävligt illa därinne).
Vi pratade vidare lite och kom fram till att sånahär småsaker är bra för ett förhållande. Det hjälper till att inte göra allting sådär jättevardagligt.

(Avstickare) Wow, Two and a hlaf men är vansinnigt roligt

Vi pratade vidare och kom in på ämnet London. Han frågade vad jag tyckte om staden och jag förklarade att jag tyckte den var helt okej. Då utbrast han ”Why dont you move here?”
Mitt svar var typ ”Whaetteaahhehhuu?”. Han sa att det ju bor 6 miljoner människor där och att många har gått den vägen. Dom har tröttnat på sina liv och helt enkelt flyttat till London för att väl där skaffa sig ett helt nytt liv med jobb m.m.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Jag förklarade att jag egentligen inte har någonting kvar här nu. Visst har jag mamma och lillebror, men så mycket mer är det inte. Så att starta ett nytt liv där skulle säkert inte vara omöjligt. Dock känns det väl förhastat att flytta dit.

Han fortsatte och sade att det verkade som att mitt självförtroende inte var sådär jättebra. Han tyckte att jag skulle behöva göra någonting kul, någonting som fick mig på bättre humör. Jag berättade om tjejen på flygplanet och mina tankar kring det och han peppade mig.
Han berättade också om att han skjutsat 3 svenskar för typ 1 år sedan. Dom hade som hobby att en gång i månaden flyga till London på fredagen. Väl där drog dom 3 Premier League-matcher på en helg, och åkte sen hem på måndagen. Han tyckte dom var tokiga

Och nu började vi närma oss hotellet. Jag betalade dom 14 punden med en 20-pundssedel och tackade för resan med ett ”Keep the change Stiv”. Vi skakade hand, och jag fick ett minne för livet. Allt detta för 20 pund. Må du få ett underbart liv Stiv.

Jag klev in i hotellreceptionen väldigt positiv. Stiv hade fått mig på bra humör igen. Jag snackade med receptionisten på hotellet och förklarade att jag nog behövde fylla i diverse saker eftersom jag hade så bråttom när jag checkade in.
Han förstod ingenting.

Jag förklarade igen, och han frågade efter mitt namn. Jag uppgav Michael Kaustinen och efter 3 felstavningar hittade han mig.

Han gav mig ett papper jag skulle skriva på och sen fick jag nyckeln. ”You got room three oh six sir”. Åh vad jag älskar hotell. Kan inte alla kalla mig Sir här i Sverige också?

Jag traskade in i hissen, och direkt efter mig klev det in en 40-årig man och hans fru. ”Witsh flår?” frågade jag. ”Seven” svarade mannen. Jag tröck på både 3:an och 7:an, men inget hände. Jag förstod ingenting.
Gubben suckade och stoppade in kortet i hissens kortläsare. Det pep till, och plötsligt startade hissen. Pinsamt att man missade det där.

Jag klev iaf av på 3:e våningen (306 brukar ju stå för tredje våningen, rum nummer 306). Jag svängde vänster och såg en vägg.

Snurrade 180 grader och kom till en korridor. Jag hann se en ismaskin (inte en såndär man har till hockeyplaner!) innan jag slutligen anlände till dörr 306. Jag drog mitt kort och öppnade dörren…

Och kom in i ett riktigt fräscht rum. Sängen var enorm (Queensize ftw!) och rummet andades verkligen kvalitet. Golvet var täckt av en heltäckningsmatta och det fanns ett skrivbord, ett vanligt bord och två stolar därinne. Sen fanns det en lampa, ett tangentbord och lite annat.

Jag dök direkt ner i sängen. Direkt jag landade kändes det som om jag var i himlen. Den var helt underbar att lägga sig i efter en jobbig dag. Jag tog fram TV-dosan och slog på TVn. Det var golf som visades
TVn var inte speciellt stor, tror det var typ en 23-tummare, men det var skönt å bara ligga där och titta. Jag kollade igenom pärmen som låg bredvid sängen. Där fanns info om lite saker som fanns i närheten. Det fanns ett spa, ett träningscenter och lite annat.
Det stod också vad det skulle kosta att ringa utomlands från hotelltelefonen. 4,80 pund, typ 50 kronor per minut att ringa till Sverige. Heja.

Efter att ha tittat igenom TV-kanalerna och bara hittat rugby, fotboll och en massa tråkprogram så bestämde jag mig för att utforska resten av hotellrummet. Det enda som fanns kvar att utforska var badrummet. Det fanns både badkar och dusch därinne. Tufft.

Det gick inte att få plats med hela badrummet på ett kort eftersom min mobil inte har vidvinkel (eller hur man nu säger). Det här är i alla fall handfatet. Jodå, man fick med två badmössor och en massa bomullstussar i priset för hotellrummet också

Efter upptäcksfärden lade jag mig i sängen för att titta lite mer på TV. Efter att ha tittat i 5-10 minuter så somnade jag med både lysen och TV på helt oduschad, svettig, illaluktande och påklädd.

Jag vaknade nångång mitt under natten där och tog av mig kläderna, släckte och stängde av TVn. Så mycket mer minns jag inte.

Jag vaknade kring 10:30 dagen efter. Lillebror stod det på telefonen. Jag hann också se att jag hade 3 sms väntandes. Lillebror frågade vad jag gjorde, jag svarade lite trött ”Jag sover”. Vi pratade i några minuter, och sen lade vi på. Jag tog sikte på duschen.

Och vilken dusch det var sen! Vattenstrålarna var perfekta, temperaturen ställdes in med två riktigt snygga handtag och jag mådde som en gud. Tvåle och hårschampot luktade riktigt najs, och jag provade t.o.m. hårbalsamet bara för att Jag kände mig råtöntig efteråt och lovade mig själv att aldrig mer använda balsam.

Efter duschen användes alla 4 handdukarna till att torka mig med. Mest bara för att jag kunde
Fram med en ren T-shirt, rena kalsonger och rena strumpor. Sen på med byxorna. Då fick jag syn på the window…

Grymt med havsutsikt tänkte jag. Jag fick nöja mig med att se en liiiten del av McDonaldsskylten. Undrar vad dom ska göra mitt på sandhögen därnere?
Längst till höger på kortet ser ni tunnelbanestationen jag åkte från, Blackwall.

Efter att ha beskådat utsikten siktade jag mot dörren. Klockan var nästan 13, och jag hade inte kommit ut från hotellrummet än. Pinsamt.

Jag stannade som sagt till för att beskåda den enorma arenan när jag kom ut. Den var så enorm, och lämnade sånt intryck på mig, att jag måste visa bilden igen.

Efter att ha beskådat mästerverkat bestämde jag mig för att traska bort till tunnelbanan…

Fortsättning följer… Nästa del: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen

London
DEL 1: Intro + resan dit
DEL 2: Konserten
DEL 3: Du läser den just nu
DEL 4: Den officiella ”Gör vad du vill”-dagen
DEL 5: London: Indien, England och sängen”