Den första utflykten för dagen blev ”unnamed island” som den faktiskt heter. Minns inte riktigt varför ingen namngett den, men antingen så hittade vår guide på en anledning eftersom han glömt namnet på ön eller så är det faktiskt sant.

Det här med att vara guide ute på Galapagos måste annars vara drömmen för en dålig guide. Inte för att Fabian är det, han är jättebra, men man har ju ingen aning om vad han säger stämmer eller ej. Han kan dra vilken vals som helst och alla kommer köpa det han säger rakt av eftersom det inte finns någon som helst mobiltäckning här.

På vägen dit åkte vi även förbi den här delen av en annan ö där kaktusarna tagit över. Som sagt är Galapagos som att besöka olika planeter varje dag och här hade vi då kaktus-planeten.

Vattnet är annars sinnessjukt vackert. Det går inte att fånga Galapagos på bild, man måste verkligen besöka stället för att förstå hur magiskt det är.

Lite mindre imponerande, men ändå värt att nämnas, är denna stork-liknande fågel. Han traskade runt där på ön och lät sig bli fotograferad utan att tveka en sekund.

Landstigningen skedde på en strand, och direkt framför oss låg ett mindre sjölejon och solade sig.

Som ni ser, och som jag nämnt förut, så är djuren otroligt oskygga. Det kommer sig av att dom aldrig jagats av människor och därför aldrig lärt sig vara rädda för oss. Vissa djurarter som har jagats uppvisar dock ett flykt-beteende om människor närmar sig.

Än en gång, njut av det här landskapet. Det är hundra gånger vackrare på plats än vad bilden visar.

Ett sjölejon med sin junior.

Vi fick även se ett sjölejon-tåg. Tuff tuff!

Efter tåg kommer lek.

Vi sprang även på ”toppen av matkedjan” på Galapagos. Det är den här örnen som äter allt men som inte är hotad av någonting.

Vi får se så sjukt mycket att jag bara smattrar iväg bilder, men det är så sjukt att se akvarie- eller zoodjur vart man än vänder sig. Här ser ni herr eremitkräfta. På bilden ser han ut att vara 15 cm stor, i verkligheten var han typ 3 cm.

Marlene mumlar någonting om ”precis som din” nere i sängen nu, men det ignorerar vi.

Men naturen är verkligen storslagen…

Nästa stopp på ön var vattenleguanernas paradis. Vi hann se säkert 25-30 leguaner som låg och degade på lavastenarna där. Enligt Fabian måste ödlorna upp i 35 grader celsius innan dom kan hoppa i vattnet och börja äta av algerna på stenarna som dom lever av.

Det är ändå lite konstigt hur djuren kan vara så färgglada när det innebär att dom syns så tydligt på klipporna. Man tycker att eventuellt örnarna eller andra djur borde ha hur lätt som helst att hitta krabborna och käka upp dom när dom kutar runt där på klipporna likt en Pridefestivalen-redo Peter Siepen, men uppenbarligen funkar det inte så här.

Hela gänget redo för att åter bestiga Floreana.

Direkt när vi kom tillbaka till båten var det någon som ropade ”there is a shark underneat the boat!” till vilket nyzeeländarna svarade ”let’s get in!”. Så hoppade dom helt enkelt i och simmade med hajarna där, helt utan att fundera över vilken art hajen var av.

Hur dom där grabbarna kunnat leva så här pass länge är för mig högst oklart…

Snorklingen på förmiddagen bjöd sen som vanligt på fiskar av akvarie-nivå.

Fiskarna bryr sig inte ett dugg om att du är där, vattnet är klarare än valfri simbassäng och som bonus på allt är det helt knäpptyst därnere.

Vi fick även idag simma med en korallhaj som lugnt simmade runt i jakten på någonting att äta.

Titta liksom på den här bilden! Hajen var seriöst typ en meter framför mig och bara gled förbi innan den smiskade till med stjärten och stack iväg. Men titta även på vattnet, ser ni hur klart det är eller!?

Ännu en rocka under en sten hanns med också.

Dagens höjdpunkt var dock när vi fick möjligheten att simma med ett sjölejon. Makalöst hur dessa djur kan vara så klumpiga, verkligen superklumpiga, på land för att sen kunna simma bättre än valfri sjöjungfru väl nere i vattnet.

En bild på hur det kunde se ut när turisterna simmade runt där i vattnet och njöt av livet.

Så här nöjda var vi med dagens snorklingspass.

Andra halvan av dagen bestod av en två timmar lång båtfärd, och efter det en landstigning på Santa Cruzs västra sida. För en gångs skull blev vi inte speciellt imponerade av stoppet men även vår guide sa att ”jag förstår inte varför dom öppnat den här delen av ön för turister, det finns inget att se här”. Vi hann se några små jättesköldpaddor (snudd på en oxymoron?) men utöver det var stället öken-varmt, dött och ingenting intressant alls att se.

Vad morgondagen har att erbjuda lär vi få veta imorgon.

Dagens första landstigning skedde i Sullivan Bay på ön Santiago. Inför dagen hade vår guide Fabian verkligen slagit på stora trumman då dagens huvudämne skulle vara ”rocks”, dvs sten och liknande. Det visade sig dock vara rätt intressant ändå tillslut.

Den delen av ön vi steg iland på skapades faktiskt för ”bara” 200 år sedan. Jämförelsevis skapades den andra sidan av ön för lite drygt 2 miljoner år sedan.

Den här delen ön består endast av stelnad lava och jag kan då säga att halkrisken på den torkade lavan var bland det sjukaste jag varit med om. Fästet var som nån slags kombination av asfalt och sandpapper som man klev på och det var snudd på att man fick snudd på skrubbsår på fötterna trots att man hade skor på sig.

Cowboysar-Kausti ger lavaasfalten fyra av fem New York i betyg.

Det är ändå intressant hur man kan komma till Galapagos, förvänta sig gröna träd, djurliv med mera och ändå blir man fascinerad av… sten. Men Santiago ser verkligen ut som en helt annan planet, så som jag kan tänka mig att Mars skulle kunna se ut i nån film.

Jag vet inte varför, men jag vill alltid kalla vår guide Carlos. Så jag tror att jag gör det från och med nu och ett tag framåt. Han ser liksom inte ut som en Fabian utan som en Carlos. Här står han och föreläser om djurlivet på den här delen ön, som visade sig bestå av ödlor och gräshoppor. Inte superintressant, men lavan slapp bli svartsjuk (höhö, fattar ni? Svartsjuk) på att någonting annat skulle ta fokus i alla fall.

Carlos berättade även för oss att det egentligen finns två sorters lava, båda har fått namnet från hawaiianskan. Det finns den ena delen, den som ser ut som en koblaja, svart kladdkakesmet som hälls i en form, noisetten som finns i Alladin-asken eller om ni så vill elefanthud. Den minns jag inte namnet på, sen har ni den spetsigare varianten lite högre upp i bild. Den kallas för Aa och namnet kommer sig av det hawaiianska ordet för ”aj”.

Ser ni? Nu har ni läst i säkert 2-3 minuter om sten – visst är det intressant!

Även på ett estetiskt plan har den där lavan sina stunder.

Fyra nyanser av Mars-brunt.

Människans första steg på planeten blev… ett gäng backpackare.

Cowboysar-Kausti är här väldigt varm eftersom solen stod på rätt bra, men ger ändå Mars 4,5 av 5 Snickers i betyg.

Förmiddagens första snorkling bjöd även den på underhållning av världsklass, vi fick bland annat simma med vattensköldpaddor. Två stycken fick vi simma med innan dagen var slut, och det här var sköldpaddan som tog min ”simma med vattensköldpaddor”-oskuld. Ett mycket vackert ögonblick…

… och jag hann så klart med att… eh, typ ta en selfie med sköldpaddan också. Våtdräkterna gör att man flyter så jäkla mycket att det blev svårt att ta bilden, men vi fick den i alla fall!

Betyg på selfie-mästerverket: två av fem Donatello i betyg.

En bättre bild här på sköldpadda nummer två som jag fick ta av våran snorkeldykarvän från Nya Zeeland.

Vi hann även simma med pingviner! Vi fick även se den jaga, och jag har sjukt bra videos på när den simmar efter småfiskarna. Överlag är pingvinerna helt sjukt eleganta djur när dom befinner sig i vattnet, på land är dom om möjligt ännu mer söta.

Att få en selfie med dom där rackarna var inte det lättaste, men det här får duga.

Annars måste jag påpeka att livet på den här kryssningen gör att man ställs inför nya utmaningar. Vanligtvis, när man är i Sverige, så är man ju van vid att kunna bajsa när man vill. Att göra nummer två är liksom inget problem.

Här däremot. Här är det annorlunda. Här måste man planera sina toalettbombningar med en sådan precision som annars endast finns att finna hos flygvapnet. Man kan inte bara göra sitt utan man måste strategibajsa.

Man måste bajsa smart, precis innan man går av båten och man måste göra det på ett sådant sätt att resultatet sen går att spola ner i den klena spolningen som finns på toaletten. Inte helt lätt, och efter att ha tryckt ur mig Fan själv igår kväll som sen inte riktigt ville flyta med strömmen så är jag numera ytterst medveten om problemen som kan uppstå om man inte strategibajsar korrekt.

Från en vattenbaserad aktivitet till en annan: eftermiddagens snorkling (ni hör hur lyxigt vi har det!) bestod av om möjligt ännu bättre snorklande. Vattnet var kristallklart och det påminde mer om en simbassäng än ett hav. Vi fick här även se en korallhaj som låg och smög under några stenar. Hur coolt är inte det!?

Totalt fick vi se fyra stycken korallhajar under turen.

Vi fick även se en rocka som låg och slappade under en sten. Stor var den också, säkert en meter i diameter.

Hann så klart även få en selfie med rockan! Det här med selfies under vatten är dock betydligt mer komplext än ovan jord. Dels för att våtdräkten gör att man har 0,5 sekunder på sig att ta bilden innan man flyter upp igen, sen måste man låta bli att få panik när snorkeln fylls med vatten. Får man det så blåser man ut all luft och vips ser man ingenting. Sen är ljuset under vatten sisådär och lägg där till alla livsformer i form av maneter och gud vet vad som blockerar sikten så blir det rätt meckigt att ta bilderna. Gopron jag har är inte heller jättebra i dåliga ljusförhållanden, men den funkar ändå sett till vad den kostade. Om jag hade lärt mig att dyka ner 5-7 meter i vattnet som vissa i gruppen kan hade Gopron antagligen varit suverän.

Dagens sista utflykt gick till den lilla ön Bartolomé. Vattnet kring ön var magnifikt, men vi hade fokus på grus och sten.

Det här fotot hade förövrigt kunna platsa i National Geographic om ni frågar mig.

Växtligheten på ön var, precis som min skäggväxt, sparsam och stundtals obefintlig.

En bit upp på vägen stannade vi för att titta ut över havet, och vi kunde se hur rockorna hoppade ute i vattnet. Tydligen gör dom så för att få bort alla parasiterna som sitter på deras ryggar, detta då rockorna inte har något sätt att komma åt dessa annars.
Men det var verkligen en minnesvärd stund att få stå där, titta ut över havet och se det här skådespelet på avstånd. Naturen är bra fantastisk ibland, och Galapagos är verkligen Moder Naturs ultimata mästerverk.

Den här bilden är väl inte bara Moder Naturs förtjänst, men bilden skulle kunna ha varit tagen ur vilken science fiction-film som helst. Uppe till höger ser ni en liten del av all den lavan som bildade den nya delen av ön Santiago, och det var även där vi klev iland i morse.

Utsikten högst uppe från ön, drygt 100 meter över havet, var väl inte hysteriskt vacker men hade säkert tagit sig in på topp 10-listan för vilket ställe som helst förutom Galapagos.

Alltså den här fågeln. Den får mig att dra på smilbanden varje gång jag tittar på bilden. Ser han inte lite ut som en fågel som lider av kraftig depression, precis har kommit hem från sitt 9-till-5-jobb, inser att allt är skit och funderar på att hoppa från en bro?

Ber om ursäkt till alla er som är deprimerade eller på annat vis känner er känkta av meningen ovan, men den här fågeln ser för jäkla rolig ut!

Imorgon blir det… jag har ingen aning, jag är för utbränd för att orka ha koll. På återseende!