Äventyrliga som vi är har vi sett till att smälla ännu fler utflykter och grejer under tiden vi varit här. 20 dollar per person för två timmars hästridning uppe i bergen stod härnäst på schemat. Lite oklart dock när vi blev upphämtade vid turistbyrån och sen fick gå in i en gränd typ 5 minuter bort för att hämta våra hästar…

Marlene har erfarenhet av ridning då hon sysslat med hästsport i över 5 år, själv har man talang inom bollsporter och har därför aldrig ens tänkt tanken på att sätta sig på en havremoped.

Utsikten från havremopedens förarsäte.

Problemet med hästarna här var dels att vår guide inte snackade ett ord engelska, men sen skulle han även mana på hästarna då han verkade tro att vi deltog i hästsportens svar på Formel 1. Sen var hästarna helt bångstyriga också, värre än Marlene utan frukost i magen, vilket gjorde att man kände sig som att man skulle dö så fort dom satte fart. Nån handbroms, bromspedal eller liknande fanns inte utan hästarna gjorde lite som dom ville.

Men säga vad man vill om havremopederna, naturen vi hann rida igenom var minsann riktigt vacker.

Fort gick det. Alldeles för fort. Ärligt talat är den här hästgrejen nog det närmsta döden jag varit sen så långt jag kan minnas. Fy Fabian vad det gick av farten när hästarna galopperade iväg. Men efter att vi vänt hemåt igen så lugnade hästarna ner sig avsevärt och utflykten blev lite mer avslappnande. Känsloläget gick då från totalspänd dödspanik till apati ungefär.

Ratten var av det enklare slaget.

Obligatorisk pålle-bild.

Hästridningen får 1,5 av fem Lilla Gubben i betyg. Rekommenderas inte, inte ens för adrenalindårar som har dödslängtan. Enda anledningen till att ridningen inte får minus 8 i betyg är för att det ändå var kul att prova, plus att naturen var helt galet vacker under den korta biten vi hann röra oss.

Men Baños som stad fortsätter annars att vara riktigt vackert och vi njuter av varje minut.

Efter att ha återhämtat oss lite på hotellet tog vi sen sikte på dagens andra utflyktsmål: ”the swing at the end of the world” eller Casa Del Arbol som stället heter. Stället ligger på 2600 meters höjd och innebar att vi fick ta bilen ungefär 800 meter, vertikalt, upp i bergen. En resa som tog ungefär 30 minuter och kostade oss totalt 20 dollar tur och retur.

Vägen upp var lite småkrokig, men herre min skapare vilken utsikt vi bjöds på.

Taxibilen som tog oss upp kördes av en herre med rosa skjorta, för den som undrar. Han var även väldigt trevlig och stannade på diverse bra fotoplatser vilket verkligen uppskattades.

Väl uppe så blev jag dock personligen lite väl besviken, antalet turister var lite väl stort för egen del och att behöva köa i 20-30 minuter för att få gunga på en gunga kändes inte värt det.

Däremot så blir ju bilden rätt ball när man svänger ut över kanten…

Men även om man väljer att inte gunga så är resan upp värd dom pengarna som besöket kostar. Sen är Casa Del Arbol däruppe på toppen faktiskt riktigt visuellt trevligt. I bakgrunden ser man även den 5 023 meter höga vulkanen Tungurahua, och när man står där vid gungan och tittar upp så ter sig vulkanen riktigt jäkla storslagen.

Casa Del Arbol får fyra av fem i betyg.

Imorgon har vi bokat en cyklingsutflykt där vi kommer köras upp på något berg och sen få cykla mountainbike ner hela vägen till Baños igen. Den här gången har vi dock sett till att få med en hjälm när vi bokar.

Baños är ju välkänt i backpackerkretsar för att vara en riktig äventyrsstad och jag och Marlene kände oss då så klart tvingade att följa strömmen och prova lite skojiga grejer. Vi hittade ziplining, som är en slags linbana där man hänger i en hyfsat oattraktiv sele och åker över raviner, bäckar och lite annat fint.

Priset var måttliga 20 dollar per person vilket kändes överkomligt, så vi bokade det igår via en resebyrå som ligger drygt 30 meter från hotellet.

11:00 var upphämtningstiden så vi tog oss friheten att käka frukost på ett choklad-ställe som ligger dryga 110 meter från hotellet. Baños är en liten stad som ni märker på avstånden men ändå ack så mysig. Frukosten bestod av ”Chocolate de la casa” eller hur det nu stavas, husets choklad gjord på ecuadoriansk mörk choklad, samt två toasts och jag måste säga att den här muggen choklad baskemig var den godaste chokladen jag någonsin druckit. Oboy kan slänga sig i väggen!

Vi hämtades sen upp vid turistbyrån vid 11:00 för en kortare bilresa upp till zipliningens utgångspunkt. Väl där fick man extremt bra hjälp med att ta på sig selen och alla annan utrustning man kunde tänkas behöva ha på sig.

Killen som hjälpte oss på med allt var nog inte mer än 1,45 lång men det han saknade i längd tog han igen i effektivitet.

Utrustningen var riktigt rejäl och handskarna lite udda. Man använde nämligen den ena handsken till att bromsa med varför den hade en rätt kraftig lapp fastmonterad mitt i handsken.

Jag dominerade stort genom att ha en vattenskalle utan dess like här och det tog 3-4 hjälmar innan dom hittade en som var stor nog för min del. Jag fick köra störtkrukan från andra världskriget men den funkade fint.

Här ser ni hur man hakades fast. Selen fästes med två linor i den överliggande linan sen satte man höger hand bakom för att kunna dra neråt och bromsa om man behövde det. Men efter att ha åkt kan jag säga att man mesade rätt bra i början, efter ett tag kunde man gott åka helt utan att bromsa.

Fin natur bjöds vi på också!

Vi åkte totalt 6 olika linbanor och fick prova lite olika åkställnigar också. På bilden ovan ser ni den normala sittställningen, sen fick vi även prova lite andra varianter också.

Här demonstrerar Marlene mycket imponerande upp-och-ner-ställningen som faktiskt var rätt rolig att testa.

Vi fick även tandemåka med huvudet före. Marlene skrek som en stucken gris här, finns en mycket underhållande video på detta som säljs till högstbjudande.

Gänget som åkte var jag, Marlene och två amerikanare från Colorado och Minnesota.

Mellan linbanorna var det stundtals rätt jobbiga promenader uppför diverse trappor och stigar, speciellt jobbigt med tanke på att Baños ligger på nästan exakt 1 Kebnekaises höjd (2 000 meter över havet).

Elegant andravärldskriketstörtkrukekille. Notera förövrigt hur selen skär in i magen och blottar ungefär 3,8 Big Macs yta av min gubbmage.

Naturen här gick verkligen inte av för hackor och bergen på sidorna om Baños är sjukt mäktiga…

En av banorna vi åkte. Riktig djungel-feeling om jag får säga det själv.

Marlene dominerar stort.

Australiensisk linbaneåkning. Det här med att åka upp och ner var egentligen inte så jättestor skillnad från att åka normalt, förutom att selen skar in på diverse ställen och att allt blod samlades i huvudet då.

På sista linbanan gjorde jag dock omedvetet någonting som man inte alls skulle göra. Jag hade huvudet rakt under linan. Det ledde till att jag drog i stoppklossen på linan i full fart vilket antagligen hade gett mig men för livet om jag inte haft min andravärldskrigshjälm på mig. Jag fick lite huvudvärk ändå, men det gick över efter någon timme. Så mamma du behöver inte oroa dig, jag mår fint!

På kvällen hann vi även med en timmes helkroppsmassage för 25 dollar per person också. Helt klart överkomligt.

Baños är inte bara kända för äventyrssporter, utan även för sin speciella godissort Melcocha. Dom står och ”knådar” godiset, ungefär som man tänker sig att polkagrisstänger tillverkas, fast direkt utanför godisbutikerna. Lite ohygieniskt kan tyckas, men det är så det funkar här i Ecuador.
Godiset ser annars mer ut som nån slags olaglighet i förpackningen det kommer i, lite som missfärgat kokain kan tänkas se ut (referensramen har jag då fått från Narcos på Netflix, ingenting annat).

Melcocha smakade ungefär som bränd knäck men var ändå helt okej att äta. Tre av fem Aladdin-askar i betyg.