Dagens första landstigning skedde i Sullivan Bay på ön Santiago. Inför dagen hade vår guide Fabian verkligen slagit på stora trumman då dagens huvudämne skulle vara ”rocks”, dvs sten och liknande. Det visade sig dock vara rätt intressant ändå tillslut.

Den delen av ön vi steg iland på skapades faktiskt för ”bara” 200 år sedan. Jämförelsevis skapades den andra sidan av ön för lite drygt 2 miljoner år sedan.

Den här delen ön består endast av stelnad lava och jag kan då säga att halkrisken på den torkade lavan var bland det sjukaste jag varit med om. Fästet var som nån slags kombination av asfalt och sandpapper som man klev på och det var snudd på att man fick snudd på skrubbsår på fötterna trots att man hade skor på sig.

Cowboysar-Kausti ger lavaasfalten fyra av fem New York i betyg.

Det är ändå intressant hur man kan komma till Galapagos, förvänta sig gröna träd, djurliv med mera och ändå blir man fascinerad av… sten. Men Santiago ser verkligen ut som en helt annan planet, så som jag kan tänka mig att Mars skulle kunna se ut i nån film.

Jag vet inte varför, men jag vill alltid kalla vår guide Carlos. Så jag tror att jag gör det från och med nu och ett tag framåt. Han ser liksom inte ut som en Fabian utan som en Carlos. Här står han och föreläser om djurlivet på den här delen ön, som visade sig bestå av ödlor och gräshoppor. Inte superintressant, men lavan slapp bli svartsjuk (höhö, fattar ni? Svartsjuk) på att någonting annat skulle ta fokus i alla fall.

Carlos berättade även för oss att det egentligen finns två sorters lava, båda har fått namnet från hawaiianskan. Det finns den ena delen, den som ser ut som en koblaja, svart kladdkakesmet som hälls i en form, noisetten som finns i Alladin-asken eller om ni så vill elefanthud. Den minns jag inte namnet på, sen har ni den spetsigare varianten lite högre upp i bild. Den kallas för Aa och namnet kommer sig av det hawaiianska ordet för ”aj”.

Ser ni? Nu har ni läst i säkert 2-3 minuter om sten – visst är det intressant!

Även på ett estetiskt plan har den där lavan sina stunder.

Fyra nyanser av Mars-brunt.

Människans första steg på planeten blev… ett gäng backpackare.

Cowboysar-Kausti är här väldigt varm eftersom solen stod på rätt bra, men ger ändå Mars 4,5 av 5 Snickers i betyg.

Förmiddagens första snorkling bjöd även den på underhållning av världsklass, vi fick bland annat simma med vattensköldpaddor. Två stycken fick vi simma med innan dagen var slut, och det här var sköldpaddan som tog min ”simma med vattensköldpaddor”-oskuld. Ett mycket vackert ögonblick…

… och jag hann så klart med att… eh, typ ta en selfie med sköldpaddan också. Våtdräkterna gör att man flyter så jäkla mycket att det blev svårt att ta bilden, men vi fick den i alla fall!

Betyg på selfie-mästerverket: två av fem Donatello i betyg.

En bättre bild här på sköldpadda nummer två som jag fick ta av våran snorkeldykarvän från Nya Zeeland.

Vi hann även simma med pingviner! Vi fick även se den jaga, och jag har sjukt bra videos på när den simmar efter småfiskarna. Överlag är pingvinerna helt sjukt eleganta djur när dom befinner sig i vattnet, på land är dom om möjligt ännu mer söta.

Att få en selfie med dom där rackarna var inte det lättaste, men det här får duga.

Annars måste jag påpeka att livet på den här kryssningen gör att man ställs inför nya utmaningar. Vanligtvis, när man är i Sverige, så är man ju van vid att kunna bajsa när man vill. Att göra nummer två är liksom inget problem.

Här däremot. Här är det annorlunda. Här måste man planera sina toalettbombningar med en sådan precision som annars endast finns att finna hos flygvapnet. Man kan inte bara göra sitt utan man måste strategibajsa.

Man måste bajsa smart, precis innan man går av båten och man måste göra det på ett sådant sätt att resultatet sen går att spola ner i den klena spolningen som finns på toaletten. Inte helt lätt, och efter att ha tryckt ur mig Fan själv igår kväll som sen inte riktigt ville flyta med strömmen så är jag numera ytterst medveten om problemen som kan uppstå om man inte strategibajsar korrekt.

Från en vattenbaserad aktivitet till en annan: eftermiddagens snorkling (ni hör hur lyxigt vi har det!) bestod av om möjligt ännu bättre snorklande. Vattnet var kristallklart och det påminde mer om en simbassäng än ett hav. Vi fick här även se en korallhaj som låg och smög under några stenar. Hur coolt är inte det!?

Totalt fick vi se fyra stycken korallhajar under turen.

Vi fick även se en rocka som låg och slappade under en sten. Stor var den också, säkert en meter i diameter.

Hann så klart även få en selfie med rockan! Det här med selfies under vatten är dock betydligt mer komplext än ovan jord. Dels för att våtdräkten gör att man har 0,5 sekunder på sig att ta bilden innan man flyter upp igen, sen måste man låta bli att få panik när snorkeln fylls med vatten. Får man det så blåser man ut all luft och vips ser man ingenting. Sen är ljuset under vatten sisådär och lägg där till alla livsformer i form av maneter och gud vet vad som blockerar sikten så blir det rätt meckigt att ta bilderna. Gopron jag har är inte heller jättebra i dåliga ljusförhållanden, men den funkar ändå sett till vad den kostade. Om jag hade lärt mig att dyka ner 5-7 meter i vattnet som vissa i gruppen kan hade Gopron antagligen varit suverän.

Dagens sista utflykt gick till den lilla ön Bartolomé. Vattnet kring ön var magnifikt, men vi hade fokus på grus och sten.

Det här fotot hade förövrigt kunna platsa i National Geographic om ni frågar mig.

Växtligheten på ön var, precis som min skäggväxt, sparsam och stundtals obefintlig.

En bit upp på vägen stannade vi för att titta ut över havet, och vi kunde se hur rockorna hoppade ute i vattnet. Tydligen gör dom så för att få bort alla parasiterna som sitter på deras ryggar, detta då rockorna inte har något sätt att komma åt dessa annars.
Men det var verkligen en minnesvärd stund att få stå där, titta ut över havet och se det här skådespelet på avstånd. Naturen är bra fantastisk ibland, och Galapagos är verkligen Moder Naturs ultimata mästerverk.

Den här bilden är väl inte bara Moder Naturs förtjänst, men bilden skulle kunna ha varit tagen ur vilken science fiction-film som helst. Uppe till höger ser ni en liten del av all den lavan som bildade den nya delen av ön Santiago, och det var även där vi klev iland i morse.

Utsikten högst uppe från ön, drygt 100 meter över havet, var väl inte hysteriskt vacker men hade säkert tagit sig in på topp 10-listan för vilket ställe som helst förutom Galapagos.

Alltså den här fågeln. Den får mig att dra på smilbanden varje gång jag tittar på bilden. Ser han inte lite ut som en fågel som lider av kraftig depression, precis har kommit hem från sitt 9-till-5-jobb, inser att allt är skit och funderar på att hoppa från en bro?

Ber om ursäkt till alla er som är deprimerade eller på annat vis känner er känkta av meningen ovan, men den här fågeln ser för jäkla rolig ut!

Imorgon blir det… jag har ingen aning, jag är för utbränd för att orka ha koll. På återseende!

Första natten på båten har varit… outhärdlig. Jag har sovit kanske 2 timmar fördelat över 10 korta blundar. Antar att det krävs lite anpassning för att kunna sova i en säng som rör sig såpass mycket att man tror att man ska ramla ur när som helst.

Men frukosten serverades 07:00 för att vi sen, vid 08:00 skulle kunna ta oss in till vår första landstigning på ön Genovesa. Vi fick vada in så efter att ha borstat bort en miljard sandkorn från fötterna fick vi på oss strumporna och kunde ta sikte på öns djurliv istället.

Ön har ett antal fågelarter som är bosatta, eller endast går att finna, på just den här ön. Tyvärr är jag inget fågelgeni och hade heller inte orken att ta in allt som vår guide Fabian pratade om när det gällde fåglarna, så artbestämmandet får ni stå för själva.

Det fanns en hel mängd med små fågelbäbisar som var fluffigare än det fluffigaste duntäcket du någonsin sett.

Här fanns även den, jo den heter faktiskt, rödfotade boobien. Den har även en släkting som är blåfotad, men oklart om den finns på den här ön dock.

Här ser ni en av alla dom tiotals olika sorterna av finkar som finns på ön. Den här dansar lätt runt på kaktusarna och käkar av dess saftiga… kaktuskött?

Fåglarnas näbbar har verkligen helt sjuka färger här.

Jag vet inte riktigt om det syns på den här bilden eller ej då min laptops skärm visar färger ungefär lika bra som en TV från 1961, men näbben på dom rödfotade boobiesarna var verkligen babyblåa och rosa. Makalöst vackert!

Men det som överraskade mig mest med Genovesa var att fåglarna gör såna roliga läten. Jättesvårt att förklara i text, men dom skränar inte som fiskmåsar utan kommunicerar med knäppanden, brölanden och alla möjliga konstiga ljud. Fascinerande och väldigt oväntat.

Här ser ni hur närgångna fåglarna är med människorna. Det kommer sig dock tydligen inte av turismen att fåglarna är så här okej med närkontakt utan helt enkelt att fåglarna aldrig haft några naturliga fiender eftersom Galapagos ligger såpass ”off” som det gör.

Försöken till selfies med fåglarna gick dock sisådär. Dom spelade extremt svåra och ville inte visa upp sin blåa näbb, och när dom väl gjorde det hade man redan fått syn på nån annan ball fågel man ville fotas med. För att inte tala om min ”45-årig amerikansk gubbig golfspelare”-look.

Här ser ni en babyfågel med sin mamma. It’s so fluffy I’m gonna diiiie!!!

Naturen var annars även den riktigt vacker.

Sen fanns det så klart delar av naturen och djurlivet som inte var lika vackert. Som den här fågeln t.ex., den såg ut att lida av en mindre utvecklingsstörning när den stod där och ”gulpade” med halsen utan att göra ett enda ljud.

Vi fick även se vattenleguanerna som finns på den här ön. Dom är små eftersom tillgången på mat enligt vår guide inte är speciellt god här. Mer mat = större djur. Mindre mat = mindre djur.

Ännu en fågelart som ser lite skojig ut.

Hela turistgruppen samlad. Vi hann bli några till igår kväll vid middagen så vi är nu 16 personer totalt på båten.

Inte ens sjölejonen på ön bryr sig i människorna som kutar runt och tar bilder med dom. Helt sjukt vad orädda djuren är. Fåglarna kan man som sagt komma jättenära, vi snackar 5-10 cm, men sjölejonen säger ifrån vid typ 1 meter.

Tempot här är annars sinnessjukt högt. Vi körde en promenad på drygt 2 timmar på förmiddagen, och klockan är nu 13:21 och vi har redan även hunnit med ett snorkelpass. På eftermiddagen kör vi ännu ett snorkelpass och efter det en till promenad till fots. Och jag som knappt orkar gå till kylskåpet hemma för att hämta en öl… Hur ska detta gå?

Även snorklingen bjöd på magiska upplevelser. Det fanns hur mycket fisk som helst och det var som att simma i ett jättestort akvarium ungefär.

Vi hann även se en rocka simma förbi, och vi fick även se en livs levande hammarhaj! Jag fick tyvärr inte med den på bild, men det var då bland det sjukaste jag sett i mitt liv. Stor var den också, 1,5 – 2 meter lång ungefär.

Här ser ni bilden som en av våra Nya Zeeländare tog när dom simmade ner till hajarna och som jag sen fick kopiera över till min dator. Simma med en hammarhaj, bland det coolaste jag varit med om i mitt liv!

Två nöjda snorkelturister!

Ett tips till er som läser detta i hopp om att få besöka Galapagos nångång i framtiden: om ni reser under den ”kalla” perioden som ligger kring oktober, se till att hyra en våtdräkt inne i stan innan ni åker ut till båten. Vissa båtar har nämligen inte några våtdräkter att hyra ut och jag kan säga att efter att ha sett det brittiska parets gåshud under vattnet så är det nog inte jätteskönt att snorkla utan våtdräkt här…

Hittills har dagsutflykterna på Galapagos varit långt över förväntningarna, och då har det knappt gått 24 timmar sen vi klev ombod på båten.

Eftermiddagen bestod sen av ännu mer snorkling, där höjdpunkten var mötet med det här, något lillebrors-lika, sjölejonet som bara låg och degade på klipporna. Själv rockar man den slickade ryssluggen likt det proffset man är.

Jag har annars märkt att det är helt omöligt att få ner alla uttryck härifrån i text inom en rimlig tid. Vi går upp 07:00 och äter frukost, åker på två utflykter på förmiddagen som är mellan 1 till 2,5 timmar långa per styck, äter lunch, två utflykter till som är lika långa på eftermiddagen och efter det är det middag. Tempot är betydligt högre än vad jag förvänade mig och det tar knäcken på en när man inte fått sova ordentligt heller.

Sista utflykten för dagen var till en annan del av Genovesa. Där fick vi se ännu fler fåglar, här ser ni den blåfotade boobien och den rödfotade diton till höger. Cowboysar-Kausti ser mycket belåten ut, inte varje dag man får se två boobies ute i det fria…

Vi fick även se flera sjölejon.

Det finns en ”unik pokemon” per ställe vi besöker. Ett unikt djur som är det ”svåraste att se” och igår var det hammarhajen. På den här ön var det istället den här ugglan. Den är tydligen en sådan uggla som springer in i bergssprickor, hålor med mera för att jaga sina byten. En riktigt bra dag kunde man få se 2 stycken, vi såg 3.

Min gissning är att guiden överdriver svårigheten att få se djuren en aning…

Galapagos har verkligen lvererarat och jag ser fram emot morgondagen likt ett barn ser fram emot julafton!