Marlene brukar sundtals tjata på mig om att jag ska dra ur alla laddare som jag inte använder när jag är hemma. Skottarna har löst det på ett annat sätt, nämligen att göra det möjligt att stänga av eluttagen med hjälp av en knapp. Vet inte riktigt vad jag tycker om funktionaliteten, men vad jag inte gillar är att eluttagen som standard är avstängda på många hotell. Det innebär att du inte bara kan peta i laddaren för att ladda din mobil över natten, du måste även s-l-å p-å eluttaget. Annars sitter du med 10% batteri i mobilen nästa dag, någonting som så klart hände mig.

Tack och lov så har Jesper med sin megapowerbank som rymmer ungefär lika mycket juice som Barsebäck producerar under en halv månad ungefär, så problemet blev ändå inte såpass allvarligt som det kunnat bli (vara utan mobilen en hel dag, vem fixar det liksom?).

Jag borde verkligen dra ihop en karta på hur vi rört oss över Skottland dom senaste dagarna (note to self om jag hinner kanske?), men igår tog vi i alla fall sikte på staden Perth (som då ligger i centrala Skottland också, inte bara i Australien) och sov där för att få en lite kortare resa ner mot Edinburghs flygplats imorgon.

Då vi bara spelat en golfrunda, och egentligen inte kude förvänta oss någonting bättre än vad vi då fick, så hade vi inte riktigt bokat någon andra golfbana. Visst, St Andrews finns i närheten av Edinburgh och det finns även en massa andra sjukt fantastiska golfbanor i området men varken jag eller Jesper var speciellt sugna på att som halvt hopplösa amatörer betala 25 portioner haggis i kostnad för att få slå bort 50 bollar var och stressa igenom 18 hål samtidigt som vi då hade stannat upp alla spelare bakom oss.

Så vi hittade en linksbana som låg på östkusten och hade ett pris som var överkomligt, så vi tog sikte på Leven Links.

Klubbhuset visade sig vara riktigt trevligt, även om personalen stod i hyfsat stark konstrast till klubbhusets elegans. Golfbanan visade sig dock ligga lite knasigt till, ett bostadsområde täckte hela västra sidan av golfbanan samtidigt som den östra sidan låg 50 meter från havet med endast en väg och en strand som man kunde se.

Någonting som jag tyckte var riktigt ballt var oljeplattformarna som låg en bit ut i havet. Antagligen därför Trump har sin supereleganta golfbana som kostar ungefär en guldtacka att spela på andra sidan bukten.

Beach, eller kanske mer Badboll, 2016 i Skottland.

Banan visade sig vara ungefär som personalen, lite så där ”speciell”. T.ex. hade banan ingen riktig range man kunde övningsslå, och inga rangebollar, utan man fick glatt ställa sig och slå in i dessa små burar istället. Någon puttningsgreen hittade vi inte heller, men det visade sig efter att vi spelat våra 18 hål att det minsann fanns en sådan på andra sidan klubbhuset. Amatörmisstag…

En annan inledde annars starkt på hål 1. Utslaget med träklubban följdes upp av ett snudd på skamligt bra inspel med samma klubba och en enmetersputt som gick rakt ner i hålet. Birdie på första, och med den formkurvan så skulle jag då gått rundan på 18 under par om jag fortsatt hålla den stilen.

Så skedde så klart inte.

Jesper petade mycket elegant i en birdie på andra hålet, ett par 4, själv var jag inne på green på 2 och kom där och då på att jag minsann inte tränat puttningen alls inför rundan. Så för att få bästa tänkbara valuta för vad vi betalat bestämde jag mig då för att fyrputta bollen i hål. Första putten gick ungefär 23 meter för långt (uppskattat mått), andra putten långt förbi, tredje putten nästan i hål och fjärde sänkte jag tillslut.

Ridå.

Banan var annars fruktansvärt rak. Varenda hål var i stort sett spikrakt och om man bara träffade fairway så var banan såpass hård och kortklippt att man fick säkert 50 meter extra bara från rullen som bollen fick.

Ruffen längs med banorna var dock stundtals ohyggligt svår vilket gjorde att om man bara slog rakt på den här banan så fick man väldigt mycket gratis och banan blev då ganska lätt.

Varken jag eller Jesper slog dock knappt ett enda rakt slag under hela rundan. Man måste se till att få valuta för greenfeeavgiften!

Slog man sen snett så fanns det helt sjuka buskar längs med kanterna av banan. Vi snackar toktjocka buskar med taggar som får valfri kaktus att kännas lika taggig som en tempur-kudde. Tack och lov var vi inte inne jättemycket i buskarna, men dom gångerna bollarna försvann in där så gav vi ganska snabbt upp försöken att återhämta bollen. Att bege sig in där hade varit som att kasta sig i en stor vattentank med hajar för att sen försöka brotta ner varenda en av dom. Revor i kläderna och blodvite hade garanterat uppstått.

Oskönt utslag med hus direkt till höger. Både jag och Jesper tog, rutinerade som vi är, det säkra före det osäkra och slog ut bollen 40 meter i ruffen på vänster sida istället för att riskera att skeppa in bollen i någons vardagsrum.

Men säga vad man vill om Skottland, men vädret har varit rent utsagt ”bloody amazing”. Vi har haft mer sol här än vad man realistiskt kan förvänta sig under en veckas chartersemester på Ibiza. Jag har dragit på mig en kombinerad T-shirt/röd som en hummer-bränna och det var inte precis vad man förväntade sig när man köpte regnbyxorna på Stadium innan man åkte.

Finns nog inte många som kan säga att dom åkte till Skottland på solsemester, men vi har minsann gjort det!

Med bra väder kom då såklart strandhänget också. Då stranden låg lite för långt bort från golfbanan så fick jag istället nöja mig med att dra på mig badbyxorna och sola lite i en av många väldigt oförlåtande bunkrar. Men ett elegant bunkerslag med sandwedgen senare…

Så rullade bolljävlen ner i nästa bunker som låg 30 meter längre fram…

Bunkerslagen här är dock en helt annan historia än i Sverige. Visst, framkanterna på bunkrarna är stundtals högre än det svenska rekordet i höjdhopp, men sanden är såpass mjuk att det blir mycket lättare att slå upp bollen än vad det är i dom stenhårda svenska bunkrarna. Om stränderna i Sydamerika (JAG ÅKER OM EN MÅNAD!!!!) håller samma kvalitet så kommer det nog bli att man bara bor på stranden och ligger där och beställer drinkar hela kvällarna istället för att sova i en hotellsäng.

Rundan gick antagligen inte alls speciellt bra för egen del, har faktiskt inte räknat ihop poängen från någon av rundorna vi spelat ännu, men det kändes ändå lite skönt att kliva upp på 18:e hålet efter att man varit ute på fel fairway på vägen in mot hålet och avsluta rundan.

Och på tal om skönt, vi blev uppgraderade på hotellet och fick sviten! Dubbelsäng förvisso, men det brukar lösas rätt enkelt genom att sparka ner Jesper på golvet när han somnat.

Middagen på hotellet blev en cheeseburgare, en cheeseburgare där man dessutom kunde lägga till haggis på. Som den populärkulturella utrikeskorrespondenten jag är tog jag så klart en för laget och provade.
Haggisen låg som ett lager under locket likt en söndermotorsågat-får-majonäs ungefär och var väl mer där för att fylla ut magen än för att faktiskt ge någon större smak. Värt 1 pund extra? Ptja, varför inte.

Men i och med detta så är det nu bara resan hem kvar. Edinburgh-skylten på flygplatsen känns som en bra avslutning på det här äventyret, och vi har både sett, kört och upplevt en massa under våra 5 dagar här.
Sammantaget får man nog se Skottland som ett land som levererat sett till vad man förväntade sig, och därför ger vi landet en stark 4,2 av 5 Amy MacDonald i betyg.

Om en månad, den 1:a oktober flyger jag och Marlene till Quito i Ecuador för sju veckors semester i Sydamerika. På återseende då kanske?

Morgonstund har guld i mund! Nä, skoja bara. För att få säga sånt måste man gå upp tidigare än 09:30 som vi hade ställt klockan på i vårt lilla rum.

Men på tal om att vakna på morgonen. Vattentrycket där vi bodde inatt är annars sinnessjukt högt, det sprutar som ur en brandbils brandslang när man slår på vattnet både i duschen och i handfatet. Så man kan räkna med att se ut som att man lagt sig på rygg kissat rakt upp i luften efter att man försökt tvätta händerna eller på annat sätt spola vatten i handfatat.

Men frukosten som vi bjöds på av kvinnan, vars namn jag inte riktigt tror vi någonsin fick, som ägde rummet vi sov i var annars inte alls helt dum. Inga bönor, ingen korv och inget annat konstigt brittiskt. Här fick vi istället en frukost som bestod till 97% av mjöl, socker och luft. Men jag gillade det, skönt att få en lite mer svensk frukost för en gångs skull.

Internetet härute är annars alldeles bedrövlig jävla uselt. Vi har seriöst inte ens haft mobiltäckning, så om Jesper skulle råka knuffa ner mig för en trappa så skulle jag då bara få ligga där och avlida tills dess att dom byggt ut mobilnätet såpass mycket att jag faktiskt får täckning.

Undra på att det står telefonkiosker överallt här, det är ju enda sättet att kunna nå omvärlden…

Men på tal om annat: Innan jag och Jesper åkte till Skottland så hade vi egentligen två mål. Nej, inget av dom var frukost och inte heller att få sova i samma dubbelsäng (vilket man kanske kan tro). Vi hade som mål att få spela fantastisk golf och vi hade som mål att få se vacker natur. Det första målet är ju som ni läst redan avklarat, så mål nummer två var vad som stod på tapeten idag.

Skottland har, förutom telefonkiosker, annars ett landmärke som fått namnet ”Old man of Storr”, vilket översatt till svenska blir ungefär ”ståtlig stenpinne på en kulle. Och moln, massor utav moln som hela tiden skymmer stenpinnen”. Det är även vad ni ser till höger på berget på den här vackra landskapsbilden. Det var vårat mål för dagen.

Bilresan dit var inte längre än kanske 20 minuter men vägen var ungefär 1,3 bilar bred vilket innebar att man fick krångla lite för att släppa fram mötande trafik. Eller som i vårat fall, köra fram mot mötande trafik, varva motorn och hänga sig på tutan och sen vifta med näven tills dess att kilt-idioterna flyttade på sig.

Vi hade förövrigt inte riktigt tänkt över det här (inte det här heller!) med att vädret i Skottland faktiskt kan variera en aning. ”Vi kör 39 mil från golfbanan upp till norrare delarna av Skottland, det ska tydligen vara fin natur där” kändes som en bra idé i planeringsstadiet och sen kom verkligheten liksom aldrig riktigt ifatt oss. Förrän nu.

För det var molnigt. Här ser ni hur vi har börjat vandringen (”vandringen”) upp till landmärket och man ser knappt eländet. Den gamla stenpinnen ser mer ut som en statist på en halvtaskig musikal där rökmaskinerna pumpar på för fullt i hopp om att framkalla nån slags mystisk känsla. Men om den här kompakta ansamlingen av granit, eller vad det nu är för material (jag hittar ingen bättre synonym till sten), nu var en aning svårflörtad så var naturen åt andra hållet desto bättre. Den har fördelen av att den skyddas av bergen som granitstolpen står på vilket gör att all molighet fastnar i den här minimala bergskedjan och istället lämnar resten av landskapet soligt och fint. Eller fint och fint, det är en underdrift. Magnifikt är nog mer rätt ord…

Men tillslut kikade stenpinnen fram nog mycket för att man skulle kunna ta en selfie också. Finne med pinne.

Betyg på Old man of Storr: 4 av 5 riktigt tunga regnmoln.

Betyg på utsikten åt andra hållet: 5 av 5 soliga skotska sommardagar med en massa turister springandes överallt.

Efter att ha sett Old man of Stenpinne så begav vi oss sen på en roadtrip runt Isle of Skye. Jag ska inte på något vis säga att jag känner till hela ön efter den här resan, men vi fick ändå se mycket under dom timmarna som vi åkte runt och kikade på allt vad ön hade att erbjuda.

Jag fick lite Shetlandsöarna-feeling av stället, helt utan att någonsin ha besökt det stället skall tilläggas. Grönt överallt, pittoreska hus och ett landskap som man lätt skulle kunna bli gammal i.

Och dom hade får som gick fritt på dom smala vägarna också. Helt obrydda traskade dom runt där och agerade som om dom ägde ön. Vilket dom säkert gör, speciellt med tanke på att man inte alls såg speciellt mycket folk ute på gatorna. Kalla kårar började sprida sig på ryggen när jag kom och tänka på filmen Black Sheep

, tänk om filmen faktiskt är baserad på en sann historia där Isle of Skye-borna helt förgörs av zombie-får?

Av den anledningen, samt av säkerhetsmässiga skäl, så bestämde vi oss för att helt enkelt vägra att gå ur bilen när vi stötte på dessa koftamaterialets blodtörstiga bestar.

Tack och lov så fanns det en rastplats lite längre fram där inga får syntes till och där vi kunde njuta av landskapet i lugn och ro.

Där fick jag även ta den här bilden, som nog är en personlig favorit under resan. Bergen reser sig i bakgrunden, allt är grönt och mitt i allt ligger en stuga som får lite sol på sig samtidigt som resten av landskapet är molnigt.

Betyg på min personliga favoritbild av Isle of Skye: 12 av 5 möjliga zombiefår.

Överlag blev man lite varm i själen av att vara därute. Luften var kliniskt ren, vattnet var mörkt marinblått, landskapet var så mustigt i alla sina färger och allt var bara så… tyst. Om du någonsin håller på att gå under av stress, ta då bara ett flyg till Edinburgh, vänta på dina väskor på flygplatsen, hyr en bil, sträckkör den 30 mil enkel resa till Isle of Skye och bara njuuut. Lätt som en plätt (eh..) och rekommenderas starkt!

Magsårsplåster som funkar även för den mest inbitne och gråa storstadsmänniskan.

Nöjd storstadsdalmas.

Vi har under våra första dagar här kört förbi både ett, två och fem slott. På grund av vårt schema har vi dock inte besökt dom alla, men att döma av utsidan så är det många slott som mer liknar fyrkantiga bunkrar i betong från andra världskriget än svinballa riddarbostäder från en animerad action-komedi skapad av Disney. Vi besökte ett av dessa slott på Isle of Skye, och även om inredningen var riktigt mustig så var utsidan en riktig besvikelse.

Jag vet inte riktigt om det är mina slotts-ideal som är skeva (även tjockis-slott är vackra!) eller om det är slotten som inte riktigt levererar, men oavsett så är det någonting som inte riktigt matchar som det borde tyvärr.

Efter att ha spenderat lite mindre än 24 timmar på Isle of Skye började vi sen vår resa ner mot dom södrare delarna av Skottland igen. G

Men ett slott som når upp til hajpen är då Eilean Donan som vi åkte förbi igen på vägen från Isle of Skye. Så här ska ett riktigt slott se ut minsann!

På vägen stannade vi då sen på en lokal pub/restaurang nånstans strax efter bron från ön. Där fick jag då äntligen chansen att på riktigt prova Haggis! Inte frukosthaggis på en tallrik där man inte riktigt vet om man äter blodpudding som ätits av likmaskar utan riktig äkta haggis!

Haggisen serverades med en klick potatismos, en klick av vad jag tror är rotmos och sen även nån slags sås som jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var.

Så hur smakade den då?

Haggis smakar ungefär som bättre kryddad svensk pölsa. Jesper sa att det luktade bedrövligt, men jag tror mer att den lukten beror på att han har näsan för nära munnen och inte för att inälvsmat faktiskt luktar äckligt. Jag kände i alla fall inte av den här äckliga lukten, och smaken var faktiskt inte alls dum. Tillsammans med tillbehören som jag fick så var det faktiskt väldigt gott och absolut någonting jag skulle kunna äta igen.

Betyg på haggis: 3,5 av max 5 stycken ulliga små fårbäbisar som hoppat rakt ner i en köttkvarn av misstag.

Med dom vackert beskrivande orden så avslutar vi för idag. Imorgon blir det golf igen! God natt!