USA – Grand Canyon!

Tiden går fort när man har kul… Sen vi lämnade Las Vegas har vi hunnit med tre nationalparker och strax över 2 000 kilometers bilåkning på två dagar. På grund av detta ligger jag lite efter, men ska försöka ta en kort sammanfattning här och nu:

Efter att vi lämnat Las Vegas tog vi sikte på en av dom högst rankade platserna i våran USA-planering, Grand Canyon. Men först hade vi ett litet stopp på vägen…

Hooverdammen som ligger precis på andra sidan gränsen till Arizona. 221 meter hög och byggd för snart 100 år sedan känns den både enorm, livsfarlig och grå. Då stället var sjukligt megavarmt och rätt tråkigt mer än att bara få se eländet så stannade vi inte där mer än i ungefär en timme (vi hittade inte upp på bron som ger bäst utsikt först) innan vi beslöt oss för att fara vidare mot Grand Canyon.

Vi spolar fram några timmar och ungefär 40 mils bilåkning, då vi betalat inträdet till nationalparken och precis åkt in där så hade vi fortfarande inte sett en endaste skymt av kanjonen. Men så plötsligt så var den bara där, vi åkte bokstavligen förbi en buske och så var det plötsligt ett enormt hål bakom den…

Tittut!

Med Zeldatröjan på överkroppen tog Kausti den store såklart plats för att få en bild med det stora hålet.

Stället var dock betydligt grönare än vad jag förväntat mig. Betydligt grönare och förvånansvärt o-brant. Ni vet, om det inte lutar stuprakt ner som man förväntar sig det så är stället o-brant istället.

På vissa ställen var klipporna dock riktigt balla.

Skum snubbe som härmar sitt T-shirttryck av någon anledning…

Det är svårt att säga varför, men av någon anledning så kändes stället förvånansvärt… tråkigt. Jag vet inte om det var för att alla som nämnt stället har sagt att det är megaballt eller om det var för att vi var på fel plats, men sådär jätteimponerande var ju inte Grand Canyon om jag ska vara ärlig. Lillebror höll även han med så jag är inte ensam om att ha blivit lite besviken på stället.

Men stort var stället i alla fall… och det kan ju faktiskt ha varit så enkelt att den södra sidan av kanjonen inte är den mest imponerande delen.
Vi tänkte förövrigt åka dit dagen innan för att se solnedgången, men då bilen fick slut på kylarvätska (igen) så sprack den planen. Sist den tog slut fick lillebror, aka. Man kan faktiskt kissa i behållaren om det behövs, det har jag sett på Discovery Channel och han den där Bear Grylls”, den smarta idén att man visst kunde öppna behållaren fastän motorn var varm.
Trots vilda protester från både mig och Tatta skulle herr envis minsann skruva av locket vilket ledde till att kylarvätskan började koka och han fick skruva igen locket illa kvickt igen

Vi (lillebror) hade dock lärt oss av våra (hans) misstag, så vi lade helt enkelt ner planerna på en solnedgång i Grand Canyon och sov istället den natten i en stad 10 mil därifrån.

Colorado river som flyter genom dalen.

Däremot hade Grand Canyon någonting som var tiotusen gånger coolare än röda berg – dom hade bergslejon! Varningsskylten för bergslejonen fick mig nästan att göra i byxan av förtjusning och jag spejade likt en livrädd antilop i hopp om att få se ett av dessa supercoola djur.
Men tyvärr, trots pikanta lockrop efter Simba och hans polare så vägrade dom stora kattdjuren att visa sig och vi började besvikna ta oss från parken när plötsligt…

… ett enormt bergslejon visade sig i buskarna! Lockropen hade gett resultat och Simba låg plötsligt där och lapade sol, fullt synlig. En snabbare kidnappning senare så låg Simba fastbunden med silvertejp i baksätet på bilen och vi var påväg bort från Grand Canyon i jakt på nya äventyr.

Men i våran flykt fick vi plötsligt syn på en häftig del av stället! Lodräta väggar i fantastiska konstellationer som låg mitt i ett indianreservat. Tyvärr visade det sig snart att vi inte var ensamma i området, snarare inkräktade vi på någons familjesammankomst…

Först trodde vi bara att det var en el-ledning som gått sönder så vi fortsatte längre bort på vägen för att ta oss till kanten av bergsväggarna, men när ljudet plötsligt uppstod både framför oss, bakom oss och bredvid oss började vi fundera på om det verkligen var en el-ledning som lät sådär. Det var det inte, och när lillebror utbrast ”Är det där… skallerormar som låter?” insåg jag att området var kanonfullt med skallerormar som låg i gräset runtikring oss någonstans.
Då dessa små rackare är potentiella mordmaskiner så kände jag att en halvfin bild på mig ståendes vid klipporna inte riktigt var värt det, så istället för att utmana ödet och vandra ut i buskarna bestämde vi oss för att återvända (panikspringa) tillbaka till bilen.

Efter det fortsatte vi resan mot nästa mål, något ni får läsa mer om i nästa inlägg…”