Kausti.com

Fyratimmarsflygningen från Chicago till San Diego gick lite snabbare än förväntat. Både jag och lillebror var helt utmattade efter att ha varit vaken sen klockan 08:00 i måndags så vi somnade illa kvickt (när jag skriver det här är klockan 07:38 under onsdagen svensk tid och vi har ännu inte sovit en riktig natt sen i måndags).

Efter att ha fått tag i vårat bagage och följt pilarna till biluthyrningen hamnade vi på en, vad lillebror tyckte var, lite småskum buss som skulle ta oss till Alamo och uthyrningsstället där vi kunde hämta våran mycket efterlängtade hyrbil.
Vi klev av bussen som stannade precis utanför hyrstället och fick ge snubben bakom kassan vårat bokningsnummer, våra pass, våran svenska och amerikanska gatuadress samt både mitt och lillebrors körkort. Sen fick jag slutligen skriva under några papper på att jag mottagit bilen och att jag inte ville ha någon extra tilläggsförsäkring (vi har den genom Holidayautos.se redan).

Sen fick vi veta att våran bil stod på plats B12 så vi traskade ut…

… och det var baskemig kärlek vid första ögonkastet. I äkta NissanFerrari-röd färg så stod våran Volkswagen Tiguan där och bara blänkte i all sin glans. Vilken bil, vilken färg och vilken… liten bagagelucka.
Men vi hoppade in i bilen, jag som kartläsare och lillebror som förare, sen kunde våra första mil i bilen påbörjas.

Innan vi åkte så fick vi instruktioner om hur vi skulle ta oss till vårat motell. Right, right, right and then left onto Indiana highway, follow it until the traffic lights and then turn blablabla” var beskrivningen vi fick och det gick ju, som ni kanske kan gissa, helt åt helvete det där…

Efter att ha försökt följa snubbens information rundade vi industriområdet där biluthyrningsfirman Alamo låg två gånger innan vi bestämde oss för att ge oss ut på vägen själva. Hur svårt kunde det vara liksom?
Så vi svängde ut på nån av motorvägarna och tog sikte mot någonting som vi kanske skulle kunna urskilja på kartan och sen därifrån kunna hitta rätt, alternativt få tag i någon som kunde beskriva vägen lite bättre. Det var ju inte som så att klockan var mitt i natten en vardag och att jag och lillebror inte sovit ordentligt på nästan 50 timmar…

12 minuter efter att vi svängt ut från industriområdet tjoade lillebror plötsligt ”ÅH NEJ!” samtidigt som det började blinka överallt i bilen. Det var polisen…
Efter 12 minuters bilkörande i USA hade vi alltså lyckats med att bli stoppade av snuten och lillebror småpanikade samtidigt som han stannade till vid vägen. Varken jag eller han visste vad han hade gjort för fel, men jag kände ändå det skulle bli ballt att få höra den klassiska poliskommentaren ”License and registration please” som såklart varenda polis i hela USA drar när dom snackar med folk som dom stannat.

Men vi fick inte höra det :_ Vi fick däremot berättat för oss av T1000

(fick ingen bild men har var sjukt lik killen i Terminator!) att vi hade glömt att slå på lysena på bilen och polisen visade snällt hur man gjorde för att slå på dom.
Här någonstans fick jag den briljanta idén att fråga polisen om vägen till motellet! Jag visste ju redan att vi skulle stöta på någon som kunde guida oss rätt (”det ordnar sig” är inte mitt favoritcitat för intet) och vi behövde inte ens söka upp honom, han sökte upp oss istället.

Efter en kort vägbeskrivning där polisen kollat sin iPhone (alla har en sån här :i) så tog vi såklart tillvara på hans vägbeskrivning – och åkte totalt fel igen… Sen bytte vi förare och jag fick köra istället.
Sen följde en timmes bilkörning där vi irrade runt på San Diegos motorvägar i jakt efter Sea World Drive som skulle leda oss över Highway 5 och vidare in på Claremont Drive där motellet skulle ligga. Lång historia kort så skällde jag och lillebror lite på varandra, vi skällde på vägnätet som var rätt dåligt skyltat och vi skällde på natten som var så jäkla mörk innan vi plötsligt snubblade över motellet.

360 kronor per natt för fyra personer kostade motellet och det får ses som ett kap utan dess like. Superb dusch, superba sängar, inga kackerlackor, vettigt gratis internet och ett överlag ganska fräscht rum. Vi tackar Linda och Tatta för den bokningen.

Imorgon ska jag och lillebror försöka införskaffa ett kontantkort, en GPS (vi måste verkligen ha en asap), nya skor och lite annat smått och gott som kan tänkas behövas.
Men nu har jag varit vaken alldeles för länge. Jag är megadödens supertrött och lägger ner här och nu.

God Natt!”

Efter flera månaders planering, några timmars packning och en väldigt lång natt där vi höll oss vakna så var det äntligen dags för det vi väntat på så länge. Taxin hämtade upp oss imorse klockan 02:40 och tog oss till tåget som sen förde oss vidare till Arlanda.

SJ dominerade som vanligt med att, från startstationen, vara 20 minuter sena… INNAN tåget ens gått. Skitföretag…

Lillebror bjöd på en mycket fin sovställning, något han skulle visa sig kunna upprepa i stort sett på befallning. Har man inte sovit på 24+ timmar så blir man ju lätt lite trött.

Hemsk väska. Min hemska väska… Turkos är det nya rosa?…

Tanken bakom att inte sova under sista natten hemma var den att flyget gick från Arlanda klockan 10:15 vilket är 03:15 Chicago-tid. Om vi då kunde sova oss genom dom n-i-o flygtimmarna skulle vi få precis en lagom natts sömn samtidigt som vi skulle kunna smyga in dygnet rätt så fint utan någon som helst jetlag.
Nu visade det sig dock att den där jävla kartan dom hade på flyget inte alls var skalenlig och när vi på en timmes flygning över Grönland hade rört oss ungefär en centimeter på kartan så höll jag på att bryta ihop. Det var så jäääävla tråkigt att sitta i den där stolen och inte kunna sova att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Man var inte pigg nog för att kunna läsa men samtidigt var man inte trött nog för att kunna sova heller så man hamnade i nåt slags zombietillstånd. Det ogillades starkt och jag svor och lovade mig själv att ta båten hem istället för att flyga när vi lämnar USA. Hellre jobba på en krabbfiskebåt och dra in 200 000 dollar på en vecka än att sitta nio timmar i en sketen SAS-stol igen…

Dessutom ska jag heller aldrig mer titta på flygplanets position om det går i framtiden. Och jag ska tejpa silvertejp över mobilskärm och klocka så jag inte har någon uppfattning av tiden. Fatta hur jobbigt det var att ha suttit och trökat på flygplanet i flera timmar för att sen sova jättemånga timmar på flyget och inse att man minsann inte spenderat mer än tre av nio flygtimmar ombord ännu. Moraldödare deluxe där.

Annars kan jag rapportera att vi under drygt nio timmars flygtid transporterade oss ungefär 600 mil mellan Arlanda och O'hare i Chicago. Vi kommer bila nästan det dubbla när vi är här i två månader… Känns en aning överoptimistiskt efter den här hemska upplevelsen

När vi landat fick jag inte fotografera någon av pass- och säkerhetskontrollerna eftersom jag mest inte vågade. Vem vill bli stämplad som skäggig terrorist när man inte ens har skägg liksom?
Kontrollerna gick dock bra och jag fick faktiskt inte frågan Busniess or pleasure” utan den sketna gränsvakten frågade istället ”What are you doing here?”. Brainfreeze på mig eftersom man inte kan svara ”pleasure” på en sån sak, så jag fick lite smått nervöst förklara för henne att jag faktiskt tänkt bila genom landet och inte göra någonting dumt mot Amerika. Hon nöjde sig med svaret och släppte in mig.

Saker att göra innan man dör:
[ll=1]Besöka USA[/ll]

Chicagos näst ballaste sak. En toalett… Dom verkar ha en fruktansvärd stjärtbacillskräck här så dom har sett till att uppfinna The miljöförstörartoalett 2000 extra ultra här. Man kommer in på toa, sen finns det en instruktion om hur toan fungerar.
Först håller man handen över det gröna mitt på toan där. Då liksom snurrar toasitsen runt och matar ut ny plast som täcker stolskanten (bra om nån pinkat på ringen t.ex!) samt ”äter upp” den gamla plasten. Sen kan man helt enkelt sätta sig och göra sitt. När man sen är klar spolar man och går ut från båset utan en enda rumbbacill från någon annan människa attachad till sin bakdel. Mycket elegant och finurligt, men ack så onödigt mot miljön.

Dagens första USA-måltid. Vi frågade en säkerhetsvakt om det fanns nåt vettigt ställe att käka på och hon hänvisade oss till Eddie Rockets brorson Johnny Rockets som låg en bit bort i terminal två på O'Hares flygplats.
Flygplatsen är förövrigt världens näst största flygplats sett till antalet resenärer, men den känns faktiskt inte riktigt så stor om ni frågar mig…

Och vart fan är alla heta damer?

Smoke House Burger med pommes och en enliters cola som var fylld till 65% med vatten. Statens sätt att försöka få sina invånare att börja banta kanske?
Hamburgaren var väl helt okej men knappast något fynd. Menyn kostade 12,37 dollar vilket väl blir ungefär 75 kronor och får ses som en aning dyrt, även med svenska mått sett.
Hamburgaren var rätt lagomt torr/geggig och baconet smakade suveränt men det var liksom någonting som saknades på något vis… Den hade liksom ingen själ och var bara tråkig. Sen kände jag ingen BBQ-smak över huvud taget… Betyget höjs ändå en aning eftersom jag var så jäkla hungrig att jag höll på att dö.

Betyg på Jonnie Rockets Smoke House Burger: 3

Jurassic Park fast på flygplatsen. Vette fasiken varför dom hade ett såpass stort dinosaurieskelett stående mitt i terminal ett…

Dom borde fokuserat på att skaffa fram lite fler eluttag till världens näst största flygplats istället för att ställa dit ett enormt dinosaurieskelett… Det är en enorm brist på uttag och vi hade tur som hittade ett bås med laddningsplatser när vi gick iväg en ganska bra bit från våran ordinarie terminal. Det går väl typ 150 personer per eluttag härinne ungefär vilket känns väldigt mycket mer Afrika än USA om jag ska vara ärlig…. :_

Chicagos ballaste sak! Chicago Blackhawks-sportbaren var episk och sjukt vacker. Vi var aldrig in men vad är det man säger? Det är utsidan som räknas

Kan förövrigt rapportera att mina skor nu luktar som ett ton döda fiskar som fått ligga och jäsa i en tunna med koavföring i en och en halv vecka ungefär. Fy fabian vad skorna luktar Imorgon blir det till att införskaffa GPS, mobilabbonemang och skor om vi hinner med allt. Beror lite på när vi landar i San Diego inatt (23:12 lokal tid, 6:12 svensk tid) och när vi får tag i bilen. Och hur trötta vi är imorgon med tanke på att vi kommer ha sovit ungefär 5-6 timmar under dom senaste 48 timmarna när vi landar i San Diego om några timmar…
”