USA – Framme i San Diego och redan stoppad av polisen…

Fyratimmarsflygningen från Chicago till San Diego gick lite snabbare än förväntat. Både jag och lillebror var helt utmattade efter att ha varit vaken sen klockan 08:00 i måndags så vi somnade illa kvickt (när jag skriver det här är klockan 07:38 under onsdagen svensk tid och vi har ännu inte sovit en riktig natt sen i måndags).

Efter att ha fått tag i vårat bagage och följt pilarna till biluthyrningen hamnade vi på en, vad lillebror tyckte var, lite småskum buss som skulle ta oss till Alamo och uthyrningsstället där vi kunde hämta våran mycket efterlängtade hyrbil.
Vi klev av bussen som stannade precis utanför hyrstället och fick ge snubben bakom kassan vårat bokningsnummer, våra pass, våran svenska och amerikanska gatuadress samt både mitt och lillebrors körkort. Sen fick jag slutligen skriva under några papper på att jag mottagit bilen och att jag inte ville ha någon extra tilläggsförsäkring (vi har den genom Holidayautos.se redan).

Sen fick vi veta att våran bil stod på plats B12 så vi traskade ut…

… och det var baskemig kärlek vid första ögonkastet. I äkta NissanFerrari-röd färg så stod våran Volkswagen Tiguan där och bara blänkte i all sin glans. Vilken bil, vilken färg och vilken… liten bagagelucka.
Men vi hoppade in i bilen, jag som kartläsare och lillebror som förare, sen kunde våra första mil i bilen påbörjas.

Innan vi åkte så fick vi instruktioner om hur vi skulle ta oss till vårat motell. Right, right, right and then left onto Indiana highway, follow it until the traffic lights and then turn blablabla” var beskrivningen vi fick och det gick ju, som ni kanske kan gissa, helt åt helvete det där…

Efter att ha försökt följa snubbens information rundade vi industriområdet där biluthyrningsfirman Alamo låg två gånger innan vi bestämde oss för att ge oss ut på vägen själva. Hur svårt kunde det vara liksom?
Så vi svängde ut på nån av motorvägarna och tog sikte mot någonting som vi kanske skulle kunna urskilja på kartan och sen därifrån kunna hitta rätt, alternativt få tag i någon som kunde beskriva vägen lite bättre. Det var ju inte som så att klockan var mitt i natten en vardag och att jag och lillebror inte sovit ordentligt på nästan 50 timmar…

12 minuter efter att vi svängt ut från industriområdet tjoade lillebror plötsligt ”ÅH NEJ!” samtidigt som det började blinka överallt i bilen. Det var polisen…
Efter 12 minuters bilkörande i USA hade vi alltså lyckats med att bli stoppade av snuten och lillebror småpanikade samtidigt som han stannade till vid vägen. Varken jag eller han visste vad han hade gjort för fel, men jag kände ändå det skulle bli ballt att få höra den klassiska poliskommentaren ”License and registration please” som såklart varenda polis i hela USA drar när dom snackar med folk som dom stannat.

Men vi fick inte höra det :_ Vi fick däremot berättat för oss av T1000

(fick ingen bild men har var sjukt lik killen i Terminator!) att vi hade glömt att slå på lysena på bilen och polisen visade snällt hur man gjorde för att slå på dom.
Här någonstans fick jag den briljanta idén att fråga polisen om vägen till motellet! Jag visste ju redan att vi skulle stöta på någon som kunde guida oss rätt (”det ordnar sig” är inte mitt favoritcitat för intet) och vi behövde inte ens söka upp honom, han sökte upp oss istället.

Efter en kort vägbeskrivning där polisen kollat sin iPhone (alla har en sån här :i) så tog vi såklart tillvara på hans vägbeskrivning – och åkte totalt fel igen… Sen bytte vi förare och jag fick köra istället.
Sen följde en timmes bilkörning där vi irrade runt på San Diegos motorvägar i jakt efter Sea World Drive som skulle leda oss över Highway 5 och vidare in på Claremont Drive där motellet skulle ligga. Lång historia kort så skällde jag och lillebror lite på varandra, vi skällde på vägnätet som var rätt dåligt skyltat och vi skällde på natten som var så jäkla mörk innan vi plötsligt snubblade över motellet.

360 kronor per natt för fyra personer kostade motellet och det får ses som ett kap utan dess like. Superb dusch, superba sängar, inga kackerlackor, vettigt gratis internet och ett överlag ganska fräscht rum. Vi tackar Linda och Tatta för den bokningen.

Imorgon ska jag och lillebror försöka införskaffa ett kontantkort, en GPS (vi måste verkligen ha en asap), nya skor och lite annat smått och gott som kan tänkas behövas.
Men nu har jag varit vaken alldeles för länge. Jag är megadödens supertrött och lägger ner här och nu.

God Natt!”