Kausti.com

Vi beslutade oss igår för att lämna hotellet i San Francisco eftersom vi lastat iväg Linda på ett flyg till Kentucky kvällen innan. Hennes musiksmak var så horribelt enformig och när hon för 219:e gången på två dagar ropade Snälla spela High Road (spf)” så gav vi upp hoppet om en förbättring.
En enkelbiljett till fröken Ingesson senare hade hon plötsligt siktet inställt på hennes kompis Zebra med hästintresse och plötsligt så var resegänget 47 kilo Linda (och 87 kilo packning) lättare.

35 mils bilresa genom torra gräslandskap avklarades på några timmar innan dom tre kvarvarande resekompanjonerna satte sin fot vid nationalparkens ingång. Den här gången var vi på rätt ställe direkt också och inte 25 mil fel…

Och säga vad man säga vill om nationalparker, men dom amerikanska nationalparkerna är så sjukt grymma. Här asfalterar dom rätt in i dom vackraste områdena så att absolut alla kan komma åt dom. Man tar bilen, rullar fram till parkeringen, kliver ur och går 500 meter – sen ser man dom vackraste ställena direkt utan problem.

Så när vi fick syn på ett av vattenfallen som hade en parkering 500 meter från fallet så kunde vi inte låta bli att parkera bilen, kliva ur och traska bort för att kika lite på stället.
Iklädd mina vita Vans-skor så traskade jag, naturmänniska som jag (absolut inte) är, in på vägen som skulle leda oss till vattenfallet.

Nu visade sig vattennivån dock ligga sisådär 12 meter över den normala nivån vilket gjorde att det fullkomligt forsade vatten ner för gångvägen. Då jag inte gärna ville blöta ner mina skor totalt så funderade jag på att vända om, men så kom lillebror och Tatta på en väldans smart idé…

… att jag kunde ta av mig skorna! Sagt och gjort så kickade jag av mig mina fotskydd och traskade sen den lilla biten bort till vattenfallet i det 5-cm höga forsande vattnet.
Inte var det speciellt kallt heller faktiskt, betydligt varmare än jag förväntade mig att smält snö skulle vara.

Men var det värt det eller? Det var så värt att stå där i den lätta vattenfallsduschen samtidigt som kameran blev blötare och blötare bara för att få några bilder.

Nöjd Kausti med strömmande vatten upp till fotknölarna.

Sen satte vi oss i bilen och rullade vidare en liten bit innan vi fick syn på den här klippan. Den sträckte sig säkert 100-200 meter rakt upp i luften från ingenstans men tyvärr går det inte att med bilder visa hur fint det var :_

Till och med sjöarna hade egna vattenfall! Fatta vilket fantastiskt ställe att fiska på – om man bara hade haft en båt och ett fiskespö då…

Efter ett kortare dagsbesök blev det mörk och vi bestämde oss för att leta skydd för natten. Ett halvsunkigt motell för den horribla summan 130 dollar blev valet och jag är idag förkyld på grund av att det var så jäkla kallt på rummet (och det faktum att jag badade i ett vattenfall frivilligt).

Dagen efter (idag) efter började med att vi hittade en internetikon – Pedobear stod och höll på med… det där han gör utanför grannmotellet. Han såg nöjd ut, vi blev mest rädda för stället och flydde illa kvickt.

Sen siktade vi på att utforska resten av parken igen, men det visade sig vara lördag idag… Det var därför trettiofem minuters bilkö – för att få komma in i Yosemite! Jag blev ledsen och hatade alla under tiden som vi krypkörde uppför backarna till ingången.

Intressant fakta: Yosemite uttalas inte Jo-se-majt som vi kallat det under resan. Nej, eländet uttalas Jo-se-midi av någon anledning. Konstiga amerikanare…

På tal om amerikanare så har vi här en rackare som fint foto-bombade min vackra vattenfallsbild genom att sticka fram sin fula bakdel mitt i bilden. Tack för det, verkligen tack…

Men Yosemite var verkligen värt besöket. Klipporna sticker verkligen rakt upp ur marken och vattenfallen plus skogen gör stället till ett riktigt mysigt ställe. Synd att vi inte kunde tälta där bara :_

Asfalt kan faktiskt vara vackert.

Vi var också upp till Galcier Point som fanns en bra bit upp i Yosemite. Det går inte att visa på bilder hur sjukt stället var, men om ni tänker er att det var ett stup 915 meter rakt ner från där jag står här så kanske ni förstår hur högt upp vi var.

Jag vet en kille som inte var så pepp på att stå vid kanten och titta ner i alla fall…

Förresten så hade dom snö däruppe! Det var 18 grader varmt och vi övade snöbollskastning mitt i Kalifornien – vem hade trott det för tre år sedan?

Jag matar bilder mest för att det inte riktigt går att visa hur vackert stället är. Vi åkte hela vägen genom parken när vi skulle ut och det var så galet fint. Tråkigt att man inte kan visa det på bilder, tyvärr är vackra landskap någonting som måste ses med egna ögon…

Just nu befinner vi oss i Death Valley mitt i öknen, klockan är 23:10 och det är grader varmt utomhus. Mitt i natten… Räknar kallt med att få uppleva över 50 graders värme imorgon.

Avslutar med dagens solnedgång över Yosemite. Den här bilden är inte Photoshopad eller förändrad på något vis, så kanske kan ni på något litet vis greppa hur fantastiskt det där stället var…
”

Så var det äntligen gjort – jag har idag avklarat min Segway-debut! Gårdagskvällen är ett enda stort töcken (hockey är en skitsport) och jag var skapligt jättebakis imorse när jag vaknade. Vacklade in i duschen imorse och mådde pyton, sen tog vi taxin bort till Segwaystället.

Vi klev in och möttes av en snubbe som minsann informerade oss om att incheckningen till Segwaytouren inte började förrän om fem minuter. Jag körde Starbucks för att försöka kämpa i mig nån slags frukost. Fick i mig två tuggor av en äcklig kaka innan jag gav upp.
Utmattad, bakis och hungrig släpade jag mig sen tillbaka till Segwaystället för att få höra att vi gått till fel ställe

En snabbare promenad senare kom vi till rätt ställe och fick där se en instruktionsvideo om hur Segwayen fungerade innan vi fick gå in i ett rum och testköra tingesten.

Fy fabian vad häftig den var! När man först ställde sig på den kändes det väldigt speciellt… Man gasar och bromsar Segwayen genom att luta sig framåt och bakåt så man blir själv som gaspedalen i en bil ungefär. Sen styr man med styret som man håller i, men Segwayen håller själv balansen åt dig. Jag säger som våran guide Sara sa: Killen som kom på den här farkosten är ett geni i klass med Edison. Segwayen är så sjukt innovativ och lättförståeligt men ändå superhäftig.

Tyvärr känner man sig betydligt coolare än man ser ut… Vi fick i och för sig höra både ett och tjugotvå Wow, vad coolt!” av folk som vi åkte förbi, men faktum är att man ser meganördig ut när man står där med hjälmen på sig.
Dagens roligaste var annars när den 14-åriga damen som var med på touren megakörde på lillebrors Segway. Skulle kunna dra ett skämt om kvinnor och körning nu men låter bli eftersom alla feminister helt saknar självdistans.

”Megacool” lillebror

Touren gick igenom San Francisco bort till Fishermans Wharf, förbi några gamla kvarter med asfina byggnader men vi fick inte åka över Golden Gate-bron som jag faktiskt trodde man skulle få göra. Inte fick man heller åka uppför världens brantaste eller världens mest kurviga gata heller. Lite av en besvikelse där, men faktum kvarstår: Segwayen är den coolaste prylen jag någonsin fått lägga vantarna på Initialreaktionen var inte riktigt i klass med när jag fick se iPhonen för första gången, men efter att ha åkt runt på Segwayen i tre timmar så är jag så gaaaalet sugen på att köpa en. Tyvärr kostar den 78 000 kronor i Sverige, men jag kommer definitivt leta efter Segwaytourer i dom städerna jag ska besöka framöver – jag ska måste Segway igen! Betyg på Segwayen: 5 Måste såklart nämna att mina mor fyller år idag innan jag avslutar: Grattis på födelsedagen mor!
”