Tågluff: Madrid – Inte riktigt Barcelona

Sista morgonen i Barcelona började med ett totalt röjande av smutskläder, sladdar och tomma chipspåsar. Kaoset var totalt, men ni vet vad dom säger: Ordning är bara till för idioter ? genier behärskar även kaos” – jag redde ut kaoset utan problem och vi kunde snart checka ut från världens kanske bästa hotell. Tiden i Barcelona var slut och det kändes hemskt att lämna staden efter att ha klickat sådär bra som jag och Barcelona ändå gjorde. Förhoppningsvis kommer jag dock återvända dit igen nångång…

Världens bästa tåg bordades på Barcelonas tågstation och vi siktade på att anlända i Real Madrids hemmastad tre timmar senare. Väderprognosen skvallrade om regn och 14 graders medelhavsvärme så det kändes lite sisådär att kliva ombord på tåget…

En toppnotering på 301 km/h anlände vi i Madrid klockan 13:38 och tåget hälsade oss good bye. Vi good byade tillbaka och traskade mycket imponerade av det grymma snabbtåget. Det enda som saknades för att kunna ge 5/5 i betyg är att tåget skulle ha svävat sådär coolt på magneter som dom asballa snabbtågen i Kina gör.

Betyg på snabbtåget mellan Barcelona och Madrid: 4

Tunnelbanan blev nästa steg i resan mot vårat nästa hotell. Hållplatsen med det lovande namnet Sol passerades och förhoppningar om ett kanonväder föddes. Ganska direkt efteråt, när vi klev upp ur underjorden, krossades dom förhoppningarna snabbt – regn och 14 grader i luften var en ganska stor skillnad mot Barcelonas 25 grader och 98 procents luftfuktighet.

En kort promenad, två nyckelkort till hotellrummet, en hisstur och sen var vi framme vid hotellrummet. Jaker klev in först och jag var beredd att ta kort på våran tvånättersbostad när Jaker plötsligt utbrast…

… ”Haha, vi har en hall också. Ballt!”. Jag gillade tanken på att kunna lämna skorna utanför hotellrummet och på så vis kunna slippa stanken och i kombination med löftet om gratis internet växte hotellet en aning.

Vårat hotellrum på bild. Det dom här kallar ”gratis interet” innebär att det finns ett internet på hotellet som är gratis, men det fungerar bara knappt. Därför skrivs det här inlägget offline och vi får se när det dyker upp.
Sen finns det ingen TV-dosa heller, något Jaker förklarat för mig ungefär 17 gånger redan

Utsikten från fönstret lämnar ju lite att önska… Någon taklampa fick vi inte heller, så rummet känns mer som en grotta än ett hotellrum

Då jag inte hade ätit nån frukost blev det lunch på shoppingcentrumet som ligger en ort promenad härifrån….

… Jaker beställde Bolognese-spya….

… och jag beställde in en lite elegantare Carbonara-spya. Nu är ju alla som äter Carbonara dumma i huvudet, så i den här världen vågar man inte fråga om ketchup till Carbonaran utan att få en mördarblick och ett pris satt på sitt huvud, så därför blev Carbonaran ganska Carbonarig idag. Smaklös och trist är ord som beskriver maten ganska bra, men så smakar ju all Carbonara utan ketchup. Med en lagom mängd ketchup hade det iställetblivit en fullpott.

Betyg på shoppingcentrumets restaurangs Carbonara: 3

Efterrätten på blyga 73 kronor var annars ett riktigt ögongodis – två kulor Ben & Jerrys-glass med chokladsmak, fudgebitar, chokladsås och grädde gjorde mig såpass kräkfärdig halvvägs in att Jaker fick rycka in och äta upp resterande halva av portionen.

Efter ätandet körde vi en sväng på shoppingcentret och Jaker var lyrisk – ”5 av 5 i betyg på Madrid” tjoade min shoppingdrogade reskamrat Inget inhandlades dock och vi bestämde oss istället för att ta sikte på Atletico Madrids hemmaarena och kika hur den såg ut. En vilsen promenad och ett par hemska Atletico-kalsonger

är vad vi kommer ihåg från den utflykten.

Såhär såg arenan ut i alla fall…

På väg hem från arenan passerades ett slott…

… en halvball labyrint…

… en staty av världens första stafettlöpare Fernando…

… och ett jättelågt tak Stackars Jaker får konstiga blickar vartän han går i Spanien. Alla mörkhåriga korta människorna stirrar på honom som om han vore en utomjording eller nåt. Han sticker lixom ut lite från den standardiserade looken ”180 centimeter spanjor med mörkt kort hår och kort skägg” med sin egna ”191 centimeter svensk blond pojke med krulligt hår”-look
När vi sen pratar svenska stirrar alla i tunnelbanan på oss som om vi vore terrorister. Jag förstår dom – det är onaturligt med svenska i Spanien – men samtidigt har vi ingen riktig tanke på att byta modersmål till spanska eftersom vi bara kommer stanna här tills i övermorgon

Personligen ligger jag här och längtar tillbaka till Barcelona… Madrid är ingen hit om ni frågar mig utan är mer som Barcelona fast utan allt som var bra där ungefär…”