Irland: Hur kass kan man bli på engelska egentligen?

Finsk engelska är grym, speciellt när man spenderar 40 minuter i bilen påväg till innebandyn med att fundera på vad vi i bilen egentligen snackar om.
Nåja, man kan hanka sig fram hyfsat och förstå vad dom snackar om bara man hänger med lite. Tills dom byter till finskan såklart, då är det kört. Hoppalanka, pluttiplonka hittikanga hutti. Jag förstår ingenting, absolut ingenting samtidigt som dom skrattar gott åt någonting som säkert var roligt.

Inte heller kan man försöka snabböversätta orden i huvudet eftersom dom stavas som om en dyslektisk 6-åring skrivit dom. Dubbla i:n, ä:n och k:n överallt, och det känns som att deras alfabet består av 8 bokstäver ungefär…
Det finns lixom ingen anledning att göra ett språk sådär konstigt, ändå lyckades finnarna. Det blev till och med så jäkla krångligt att jag, som heter Kaustinen i efternamn, inte har i närheten av en chans att förstå någonting som sägs. Jag kan visserligen säga Tool, uutiset, Selänne, Koivu och Hyypiä på finska, men det är typ allt. Och då är mer än hälften av orden namn på finska idrottsmän…

Men det finns en sorts engelska som är ännu värre. Jag snackar såklart om polack-engelskan. Polacker kommer från Polen och i Polen pratar man typ aldrig engelska – man bygger hus istället. Eller, man pratar nog kanske engelska, problemet är bara det att man pratar inhemsk engelska. Tillför du inget nytt blod i gruppen slutar det som med Skåne – man förstår inte ett skit av vad människorna säger eftersom dom inavlat språket så hårt att det är helt obegripligt.

Jag spenderade i söndags sju minuter och 38 sekunder med att prata engelska med en polack. Jo, jag är säker på att det var exakt så lång tid eftersom jag räknade varenda liten sekund under det där fruktansvärt pinsamma samtalet.
Killen kom fram till mig och frågade om jag spelat innebandy förut (jag tror iaf det var det han frågade). Sen sade han någonting obegripligt om hus – antagligen är han byggarbetare han också. Han fortsatte samtalet med att säga någonting om bröder och snackade sen om den lettiska (!?) innebandyligan som han av någon anledning var väldigt stolt över. 16 lag hade dom nu, varav 14 spelade i högsta ligan. Varje år ramlade 2 lag ur och två nya kom upp.
Undrar vad dom lagen som ramlade ur gör det där kommande året lixom? Kul att spela en serie på två lag…

Polack-killen fortsatte sitt samtal med mig, men jag kunde verkligen inte tyda vad han sa. Jag skrattade till lite sådär typiskt svenskt när han blev tyst för att visa att jag verkligen uppskattade vårat fantastiska samtal, och sen nickade jag artigt ibland också.

Överlag var det väldigt mycket, som vi i Sverige kallar det, pinsam tystnad” – såndär som man absolut ska undvika om man dejtar. Nu dejtar jag inte polska byggnadsarbetare med ryssfrisyr, men ändå.

Vad vill jag då komma fram till med det här inlägget? Jag vill bara förvarna er att polackerna är dels totalt kassa på engelska och dels är dom otroligt tråkiga att prata med. Nu baserar jag visserligen min undersökning på blott en enda person, men jag tycker att vi kan konstatera att alla polacker är som herr Polsk Innebandy (annars har jag skrivit allt det här i onödan).
Jag kan därför rekommendera er att om ni får för er att prata med en kille i rysk frisyr här på Irland så ska ni alltid fråga om personen är polsk INNAN ni gör någonting annat. Svarar personen jakande bör ni snabbt dra till med ”Just ja, jag skulle ju baka bullar till grannarna nu! Måste kila”-ursäkten om ni inte vill bli fast i en otroligt pinsam och långtråkig konversation om bröder och hus.

Bara så ni vet alltså…”