Sverige: Vägen och hotellet

Resan började med att jag klev på en Swebusbuss (eh…) i Borlänge med slutmålet Stockholm. Efter att ha sovit 4 timmar under natten så klev jag ombord, satte mig, slog på Green Days liveskiva på mobilen och somnade.
Väl framme i Stockholm byttes bussen mot en annan Swebusbuss (underbart ord :i) och resan mot Nyköping kunde fortsätta. Bussresor är ju inte så spännande, så därför finns det inte så mycket att skriva om den heller. Vi skippar resan och hoppar fram till Nyköping istället.

När jag hade klivit av Swebusbussen letade jag upp väntsalen och kollade när nästa buss till Skavsta skulle gå. Om 4 minuter skulle en buss gå, men jag hade noll kronor i kontanter på mig, så därför orkade jag inte ens försöka hinna med den bussen. Istället traskade jag in på en mack i närheten och köpte en Mars så att jag kunde få kontanter i handen. Otroligt ointressant egentligen – om det inte vore för att…

I Nyköping är tydligen alla efterblivna på något vis. Jag vet inte om det beror på inavel, vattnet dom dricker eller utsläppet som kommer från flygplatsen – men någonting är det. Varför säger jag då någonting så elakt om Nyköpingsborna?

För det första verkar någon i kommunen i alla fall ha ett uns av självinsikt. Av dom 3 bussarna jag kollade på så hade alla 3 en nummerplåt som började på… USL. Redan där anade jag att någonting inte stod riktigt rätt till. När jag sen ställer mig vid busshållplatsen för att vänta på nästa buss som går 30 minuter senare så ser jag att dom helt slutat med kontantbetalning på bussarna ”Från den 30:e juni slutar vi att ta emot kontanter på bussarna. Köp din bussbiljett via SMS istället!”.

Nåja, jag har väl en hundring på mitt svenska kontantkort som jag aldrig kommer använda, så jag slänger iväg ett SMS – 22 kronor fattigare och 3 sekunder senare har jag min biljett. ”Rätt smidigt ändå ju” tänker jag. Det räcker alltså att ha med sig mobilen om man ska ut och resa i Nyköping – trodde jag ja…

Bussen är sen 15 minuter sen, och 15 minuter i den Nyköpingska kylan är 20 minuter för länge. Jag och mina förfrysta fötter kiver ombord på bussen och jag visar min SMS-biljett för den mörkhyade busschaffuören som knappt kan svenska. ”Duger den här som biljett ut till Skavsta?”. Han förstår ingenting av vad jag säger utan hojtar bara ”Vill do betalaa?”. Jag försöker förklara det här med hur smidigt det var att beställa en SMS-biljett, men han ser fortfarande lika frågande ut. Jag ger upp. ”Hur mycket kostar biljetten då?” frågar jag artigt. ”22 krånor” svarar han. Jag orkar verkligen inte bråka för 22 kronor, så jag accepterar det faktum att han är en typisk Nyköpingsbo som inte förstår bättre och betalar.

Betalningen sen… Dom tar ju inte kontanter, så jag får betala med kort. Han slår in summan, jag stoppar i kortet, slår pinkoden, väntar 25-30 sekunder och har sen betalat.
För helvete Nyköping! Tänk om alla 10 personerna bakom mig i kön skulle betalat med kort? Då skulle vi fått väntat 10 minuter på att 10 personer skulle ha gått på. Eller om det var en fullsatt buss Det skulle ju bli en försening på typ 2-3 timmar…

Nej, Nyköping är knappast en favoritstad från och med nu.

Nåja, den efterblivna chaffuören skjutsar mig i alla fall dit jag ska, och han kan köra buss, så allt var inte katastrof. Väl framme på hotellet får jag mina nycklar och går upp på rummet.
Rummet är ungefär 2×3 meter stort och innehåller en våningssäng. För detta betalade jag 495 spänn… ”Inte riktigt ett pangpris” som herr Knatz skulle ha sagt.

Fick man sängen bäddad då? Inte då. Dom förväntar sig verkligen att en ung man på 23 år ska orka bädda sin hotellsäng själv? ”Nej tack, jag tar en dusch istället” var min inställning till detta.

Såklart hade jag dock glömt min tandborste i Borlänge… 30 kronor skulle dom ha för en engångstandborste och en mikrotub med tandkräm. Jag var såpass snålsmart att jag bara använde hälften av tandkrämen och på så vis gjorde engångstandborsten till en tvågångstandborste. Jo, jag vet, jag är fantastiskt smart, jag kan nog få Nobelpriset om jag har tur

En liten genomgång av hur hotellet såg ut då. Mitt rum var numero uno fyrtio uno.

Min hörna Dator, externa hårddisken, mobilen och en säng är allt en ung man behöver för att överleva. Orkade dock inte se Bolt den här gången heller (förlåt lillebror (oops)). Istället kollades Österrike – Sverige i Junior-VM-hockeyn. Lite spännande ett tag, men det gick precis som förväntat.

Ingången till receptionen var annars rätt fräsch. Det var väl ungefär, och jag överdriver faktiskt inte, 10-15 meter i tak därinne. Restaurang, TV och några soffor samsades i det öppna landskapet därnere.

Receptionen besöktes väl ungefär 5-6 gånger under min natt på hotellet. Först för att checka in, sen för att fixa internet på rummet, sen för att beställa den där megadyra hamburgaren

(glömde mobilen på rummet, fick bara ett kort med webbkameran på datorn), sen för att hämta ketchup, sen för att fixa en tandborste och sista gången för att checka ut. Jag var lite som en spammare IRL typ…