Irland: Minusgrader, mörker och magi

Irland börjar bli vardag och bloggen får lida p.g.a. detta. Idag fick jag den smarta idén att jag skulle prova om inte buss 40D kunde ta mig hem från jobbet. 1,15 euro och 5 minuters väntan senare satt jag på bussen påväg någonstans. Det kändes dock lite jobbigt när bussen svängde tokfel direkt i första korsningen, men när den sen hade irrat runt i 5 minuter började den åka åt rätt håll igen samtidigt som jag kände att den här bussen nog måste gå förbi hemma. Sen blev det inte så många fler rätt…
Jag hamnade ute i nån förort nånstans, jag gick säkert 7-8 kilometer för att testa hur pass bra mitt lokalsinne var och jag navigerade mig fram i stan efter flygplanen som lyfte från flygplatsen och bussvägen jag tidigare åkt – även om jag verkligen inte hade någon större koll alls på vart jag var. Jag började frysa efter ett tag, men jag trivdes som fan.

Där när jag gick runt i ett mörkt småregnigt Dublin och Jimmy Eat World – Polaris dök upp i playlisten på mobilen upplevde jag ett ögonblick som jag verkligen hoppas jag har med mig för resten av livet. Jag var inte påväg någonstans, jag hade ingen aning om vart jag var, jag var helt ensam i en ny stad, julpyntet syntes lite här och där och stämningen var på något vis fantastisk. Det går inte att förklara, men jag hoppas verkligen att alla någonsin får uppleva ett såntdär ögonblick.

Nej, Dublin må vara kallt och jävligt, men flytten hit är nog det bästa jag hittills gjort under mitt liv. Alla borde spendera en del av sitt liv här.