En burkjävel med ravioli

Jag utsattes nyligen för ett psykologiskt experiment. Jo, det är sant. Ett experiment som endast uppstod på grund av slumpen – lite som när Penicillinet upptäcktes. Det var ett anger management-test och följande inträffade:

Jag gick upp för att äta kvällsmat efter en hård dag på jobbet. Till min stora förskräckelse märker jag att både skafferi och kylskåp är tomt! Det finns visserligen mjölk och smör i kylen, men det känns inte som nån vidare kvällsmat.
Men så hittar jag plötsligt en burk ravioli längst in i skafferiet, bakom dom mögliga marängerna och dom snustorra kexen. Bäst före-datumet kontrolleras inte, utan jag traskar direkt till spisen för att värma denna delikatess. Jag hade aldrig ätit ravioli innan, men det är ju typ lasagne i små bitar. Har man inte ätit någonting på 7 timmar så måste det ju gå ner

Det är här det går upp för mig. Det finns inget lock Rättare sagt så finns det ingen öppning alls på burken.
År 1810 kom en man vid namn Peter Durand på en genialisk idé: Maten brukade ju bli dålig så fort vid den tiden, men om man stänger inne maten i burkar som är lufttäta så håller sig maten mycket längre! Fan va smart. Men killen blev antagligen inte speciellt rik på sin idé. Jag tror jag vet varför…

Så där står jag med en konservburk framför mig. Men det är inte en såndär smart burk som är möjlig att öppna med bara händerna – nej, här snackar vi en burk med samma säkerhet som en typisk andra världskrigetbunker. Beskjut den med kulspruta, skjut på den med bazooka eller bomba den med en atombomb – den klarar allt.

Så jag börjar leta efter konservöppnaren. Jag letar igenom lådan där den ska ligga. Den är inte där. Jag letar igenom massa andra lådor där den inte ska ligga. Den ligget inte där heller. Sen letar jag igenom lådan där den ska ligga igen – den ligger inte där nu heller.
Vid det här laget har mitt ansikte antagit en svag nyans av rött, ungefär som Falu rödfärg. Det pyser ur öronen på mig när jag står och kastar den där jävla burken i golvet. Den fattar ju ingenting, så den ligger mest där och ser hel ut. Detta i sin tur minskar ju inte precis min irritation.

Smutsiga glas åker i golvet när jag rotar efter konservöppnaren än en gång, lådor rotas igenom och allting hamnar huller om buller – ingen jävla stans finns den där äckliga konservöppnaren. Då får Jake en snilleblixt på MSN: ”Använd en kniv. Slå på den lite lätt med handen så kommer burken öppna sig”.

15 minuter senare, med raviolisås över hela rumsbordet, har burken äntligen gett efter. Så jag tillagar raviolin och tar den första tuggan – det smakar vidrigt. Jag reagerade ungefär på samma sätt som en 5-åring gör när han får Janssons frestelse blandat med pölsa samtidigt som man förklarar vad det egentligen är som ligger där på tallriken.
Hur mycket kan någon vara villig att betala för denna tokvidriga raviolisörja egentligen? Och vad dom har för skit i dom där ravioliburkarna från Euroshopper egentligen? Det handlar ju om Euroshopper, och det är ju latin för ”Skit”, så någon kulinarisk festmåltid kunde man ju knappast vänta sig. Men det där var verkligen bland det värsta jag ätit under min karriär som skräpmatsätare…

Men. Kausti – Burkjäveln: 1-0