Grekland: Snorklingsdebuten

(Lördag, del 2)

Efter maten var det i alla fall dags för en debut – snorklingsdebuten skulle avklaras. Men först behövdes en snorkel. Lillebrors snorkel packades ner 10 minuter innan jag åkte på den här resan (följt av ett Haha! Micke ska ha min snorkel med sig” från lillebror >=(). Så jag hämtade den från hotellrummet och tog sikte på vattnet. Innan jag gick kontrollerade jag om det fanns nåt vettigt i kylskåpet. Juice, vatten, yoghurt, smör och skinka var det enda som fanns. Men jag kom på en sak…

Jag har aldrig i mitt liv snorklat. Därför skippades simfötterna. Det skulle bli nog krångligt ändå. Snorkel och cyklopet smygtestades framför spegeln innan jag gick. Jag ville undvika pinsamheter nere på stranden så gott det gick. Vem vill stå mitt på stranden och se skitdum ut när man försöker förstå hur cyklopet ska tas på och hur snorkeln ska sitta? Efter lite träning på hotellrummet satt allt perfekt.

Jag lämnade nyckeln i ryggsäcken på stranden och gick ner i vattnet. Det var svinkallt som vanligt
Jo, om ni inte redan insett det så är jag kanske världens värsta badkruka. Jag avskyr temperatursillnaden som uppstår mellan den soliga stranden och det alltid några grader kallare vattnet. Är det 24 grader i vattnet – då är det 32 grader i luften. Är det 29 grader i vattnet så är det 40 grader i luften. Vattnet hinner lixom aldrig ikapp. Inte på dagarna i alla fall, kanske på kvällarna.

Jag tog några steg ut i vattnet men fastnade tvärt. Ja, ni vet den där vattennivån som precis når upp till… alla killar förstår vad jag menar. Bredvid mig stod en lite småfet pensionär. Han tog på sig sin snorkel och simmade ut. Jag kunde ju inte fega ur om en gammal fossilgubbe kunde ta sig i :<
Jag kämpade på mig dom tätsittande simglasögonen, stoppade snorkeln i munnen (inga halvdassiga sexskämt här tack) och dök ner i vattnet. Den första synen var ett smågrönt hav och en blandning av sand och sten på bottnen.

Det var svårt att få i sig någon luft alls i början. Jag andades som en chockskadad svensk 75-åring. In, ut, in, ut (fokus! Inga sexskämt sa jag!) och det gav mig inte sådär jättemycket luft. Jag blev lite smått panikslagen. Så jag provade att slappna av och istället ta djupa andetag. Det fungerade bättre.

Jag började ta in intrycken från mitt nyligen påbörjade undervattensäventyr. Ljuden var dova och sikten var rätt bra. Jag började simma runt där under vattnet för att se om jag hittade någonting kul. Jag hittade sten, grus, en flytande plastpåse och… var det inte en fisk där? Jo, visst var det det. En riktgt liten rackare. Jag följde den fascinerat med blicken. Den verkade inte bry sig i mig. Jag försökte sträcka mig efter den. Fortfarande ingen reaktion. Jag nådde den inte, den var för långt ner i djupet. Plötsligt försvann luften ur mina lungor…

Jag hostade till. Munnen fylldes med en avskyvärd saltsmak. Jag krafsade av mig snorkeln och höll huvudet ovanför vattenytan. Sen tömde jag snorkeln på det där vidriga saltvattnet, rengjorde cyklopet, och satte på mig allt igen. Sen begav jag mig ner i den grönblå världen igen.

Jag såg plötsligt 35-40 fiskar som hade stannat under mig. Dom verkade känna sig trygga i min skugga eller nåt. Det fanns även några riktigt stora fiskar längst där nere. 30-40 cm långa. Jag ville fånga en, men det gick inte. Armarna räckte inte till.

Jag började sakta inse hur underbart livet därnere verkade vara. Inga irriterande ljud som störde – tystnaden därnere var extremt tillfredsställande. Jag simmade runt där och tittade på fiskarna samtidigt som jag drömde mig iväg. Lång bort. Jag tänkte på vad jag ville göra av mitt liv. Vilka drömmar har jag? Egentligen har jag inte planerat någonting. Jag tar livet som det kommer. ”Det ordnar sig” är nog tre ord som sammanfattar mitt liv ganska bra. Det gör alltid det. Ordnar sig alltså. Man ska inte oroa sig så mycket över allt. Det löser sig på något vis.

Vad vill jag göra innan jag dör? Europaresan med Jake är spikad i alla fall. Den ska bli av om jag så ska behöva råna en bank eller nåt. Men mer då? Det skulle vara riktigt roligt att besöka USA innan jag dör i alla fall. Äta en såndär tvåkiloshamburgare. Såklart kommer jag kasta det mesta, men man måste ju testa det om man ändå är där.
Mer då? Besöka Asien vore också häfitgt. Tågluffa runt där några veckor/månader. Sen skulle jag vilja fira julafton i Australien. Jag sommarjobbade med en austrailensare förra året och det hon berättade lät riktigt trevligt.

Annars har jag nog inte så stora förväntningar på livet. Det får bli lite som det blir. Förhoppningsvis orkar jag börja plugga till hösten 2010 och blir klar på våren därefter. Då blir allt lite lättare i alla fall.
Men jag vet att jag kommer genomföra dom där resorna. I alla fall USA och Europa. Dom löser sig på något vis. Det gör saker och ting alltid. Kanske måste jag jobba ihop pengarna, kanske gifter jag mig rikt och skippar jobbet Vem vet. Det får framtien utvisa.

*Gurgel host och en massa svordommar*
Vatten i snorkeln igen. Fy fan vad saltvatten smakar apa. Jag ger upp snorklandet för den här gången. Jag tar mig upp på stranden, men mamma vill att vi ska ta någon bild från när vi badar i havet i alla fall…

Här är den bästa badbilden som togs av fröken proffsfotograf Det är så svårt att ta kort med min mobilkamera. Är man längre än 4 meter från kameran blir detaljerna skitdåliga. Köpa en digitalkamera till Eurotrip 2010 kanske?

Efter ytterligare nån timmes badande så besämde vi oss för att gå en sväng i stan. Vi försökte hitta någonting vettigt att köpa till lillebror, men utbudet var verkligen magert. Massa fula t-shirtar, en pruttande fisk

, Ferrari-bälten, BMW-kepor och en massa annat turistkrafs var det enda vi hittade. Vi letade genom varenda klädbutik (lillebror ville ha några t-shirts), men det fanns inte mycket vettigt att hitta. Tillslut gav vi upp.

Vi tog in på ett café för att ta en snabbfika innan vi skulle upp till hotellet igen. Jag beställde en chokladkaka och fick frågan ”hot or cold?”. Jag svarade att jag ville ha en kall. Sen frågade hon om jag ville ha socker. Jag blev lite fundersam, men svarade såklart ja
Sen fick jag det som är på bilden… Det verkade vara nån slags milkshake eller nåt. Tydligen är inte alla servitörer hundraprocentiga i sin engelska, och inte ens om man pekar på det man vill ha får man rätt

Men milkshaken smakade riktigt, riktigt, gott. Den smakade ungefär som kladdkakssmet blandat med sockerkakssmetens kornighet utspätt till en lite mer lättrinnig sörja. Och otroligt mycket socker Det riktigt knastrade mellan tänderna när jag drack. Men den smakade som sagt riktigt bra, så jag är glad att damen som tog emot våran beställning inte alls fattade nånting

Betyg på kladdkaks/sockerkaks-milkshaken: [!][!][!][!][!2]

Efter detta lyckade misslyckande så bedrev vi någon timme på hotellrummet. Jag skrev ett blogginlägg och mor läste sin bok. När detta var färdigt tyckte mor att vi skulle gå ner på stan för att få något att äta. Först kikade vi förbi internetcafét för att ladda upp dom två nya blogginläggen. På vägen dit såg vi en ganska stor folkmassa som tittade på något. Jag trängde mig igenom och fick syn en figur klädd i gasmask. Han höll i en massa sprayburkar och verkade måla någonting. Jag orkade inte stå där och trängas, så vi gick vidare.
Det var dags för kvällsmat…

… problemet var bara att varesig jag eller mor var hungrig. Vi bestämde oss för att bara ta en kvällsmatsglass istället. Italiensk glass ska ju vara gott av vad jag hört, så därför tog vi plats på den italienska restaurangen längst bort på centrumgatan. Direkt hörde jag den där äckliga Eroz Ramazzotti [unfinished] i högtalarna. Jag fick flashbacks från sommarens U21-resa. Aldrig mer Eroz

Vi beställd in en varsin Banana Split. Smaken var helt okej, varesig fiasko eller megasuccé. Lite över medel kanske. Betyg på Banana Spliten: [!][!][!][!2][!/]

På vägen tillbaka såg jag stället där sprayburksmålaren stått. Han hade hållt på med någonting grönaktigt när vi gick förbi. Nu såg den ut sådär. Riktigt najs faktiskt. Lite sådär lagomt ”glossy” och schyssta färger. Jag pallade inte betala 35 euro för någonting som skulle gå sönder på flyget, så jag passade.
Kanske ångrar jag mig lite nu i efterhand…”