Grekland: Intromöte, frukostdebut och Kinesen

(Tisdag, del 1)

Dagen började med ett löfte. Jag mindes en middag hemma hos lillebrors flickvän. Hon, hennes mamma och hennes pappa hade varit utomlands för nåt år sedan. Dom satt nu vid matbordet och skrattade åt hur man kände igen svenska män på semestern – alla hade strumpor på sig fastän det var 35 grader varmt. Antingen det, eller så hade dom väldigt vita fötter när dom badade – eftersom dom alltid brukade ha strumpor annars. Detta skrattades det gott åt.
Jag tänkte direkt på dett när jag satte mig på planet. Min solbränna är hemsk, beach 2009 var knappast målet jag hade uppsatt. Dessutom tycker jag om mina strumpor… Alltså är mina fötter totalt svenska och helt kritvita. Det löfet jag gav mig själv var att solbrännan ska jämnas ut så gott det går under denna veckan.

Det var samlingsmöte nere på restaurang On… nånting för alla hotellens gäster (hotellen här är väldigt små, så vi är utspridda över hela staden). Vägen ner var mysigt trång och alla husen var vita med en massa grönt runtikring. Promenaden kors över stan var ungefär 1,5 kilometer lång – allt ligger otroligt nära. Stranden t.ex. är 200 meter bort.

Första bilden när vi kom ner i centrum och kunde titta ut över havet. Riktigt schysst utsikt. Värt att nämna är annars att det här stället är ungefär lika partyaktigt som PROs årsmöte. Medelåldern ligger kring 50 år, och antalet heta brudar UTAN pojkvän ligger väl kring 3 stycken ungefär.
Men vilka damer det finns här. Och många är dom också. Jag är lite kär i Grekland. Utsikten är fantastisk överallt.

Solstolar nere vid stan. Standen ligger lixom mitt i smeten. Restaurangerna ligger ungefär 15 meter ovanför stranden. Sjukt smidigt att ligga på stranden och tjocka sig, sen traska upp och köpa den onyttigaste maten man hittar, för att sen fortsätta tjocka sig på stranden. Jag är ännu mer kär i Grekland.

Husen flockas kring vattnet. Bilden speglar inte alls hur det egentligen ser ut här nere. Det är mycket finare i verkligheten.

På mötet så fick vi gratis apelsinjuice, antagligen var den från Lidl. Smakade sådär, speciellt eftersom jag precis borstat tänderna innan vi gick ner.

Reseledaren heter Oliviva, på bilden skålar hon med traktens specialtet – olivolja. Olivia är faktiskt lite smålik Katarina Heigl

, fast med lite sneare tänder.
Olivia är norsk, och pratar stundtals väldigt konstigt. Dessutom verkar hon vara lite osäker då hon verkar tappa bort sig/säga fel väldigt ofta. Men hon kan i alla fall prata Svorska. Nån blandning mellan svenska och norska. Den går att förstå utan problem i alla fall.
Hon informerade oss om en massa saker. Båtar som gick hit och dit, stränder här och där, biluthyrningar, moppeuthyrningar, doktorer med efternamnet nåntingiodopulous och en jäkla massa annat. Jag minns typ ingenting Jo! Hon berättade att vi var ganska nära Albanien. Coolt. Jag vill åka dit! Ska försöka övertala morsan…

Efter jättemycket information”s-mötet var det äntligen dags för frukost – klockan var nu 11:30 lokal tid. Vi tog in på en av restaurangerna som ligger där vid stranden och slog upp menyn. Jag beställde en frukost med scrambled eggs, tomat, korv, bacon och mackor, Mamma tog detsamma, fast stekt ägg istället för scrambled.

Frukosten kom in, och den smakade fantastiskt. Helt underbart. Korvarna var ungefär som små, små grillkorvar och dom var perfekta. Baconet var lite torrt, men bacon är ju alltid bacon. Även om det inte smakar bra är det fortfarande bacon. Äggröran smakade mycket bra den med.
Betyg på frukosten: [!][!][!][!][!2]

Vi fick med kräkmedel till maten också. Körsbärsmarmelad heter det på grekiska. Smakar ohyggligt äckligt.

Mor spanar in vårat hotell.

Dom har massa cool träd härikring också. Limeträd precis utanför hotellet (vågar man smaka? :n), citronträd

med muterade jättecitroner stora som små meloner. Sen har dom chiliplantor också. Jag är fascinerad

Solstolar nere vid stan. Standen ligger lixom mitt i smeten. Restaurangerna ligger 15 meter ovanför stranden bara. Sjukt smidigt att ligga på stranden och tjocka sig, sen traska upp och köpa den onyttigaste maten man hittar, för att sen fortsätta tjocka sig på stranden. Det passar mig som handen i handsken.

Bokläsardebut i solen. Mankells ”J-O Waldner” öppnades. Det första jag lägger märke (förutom det skitsnygga omslaget – anledningen till att jag köpte boken) är hur okunnigt

folket som jobbar på The Wall Street Journal är. ”Mankells Sverige – kallt, isolerat och fyllt till bredden med besvikelse”. Vadå Mankells Sverige? Det där är Kaustinens, Svenssons, Johanssons och alla andra svenskars Sverige. Det är den den perfekta beskrivningen av Sverige. Det finns ingenting där som är påhittat vilket journalisten som skrev det där verkar tro.

Dom säger att den viktigaste meningen i en bok är en första. Det är den som avgör om folk kommer orka igenom boken. Mankells Kinesens två första meningar

lyder såhär: Skare, sträng kyla. Midvinter. Fail direkt alltså. Sen börjar han berätta om en varg som traskar in i Sverige från Norge. Jag gäspar och kämpar mig till sidan 5, sen ger jag upp. Nästa försök sker imorgon. Han borde läsa min blogg så han får lära sig hur man ska skria intressanta texter istället

Det där är allt jag hinner i detta inlägget. Fler uppdateringar kommer. Inlägget började förövrigt skrivas klockan 13 idag, det slutfördes 22:30. Jag har knappt tid att uppdatera bloggen alls, dessutom har jag inget fucking internet här, så ni kommer i alla fall inte få se inlägget på ett tag. Förhoppningsvis imorgon dock.
”