David och Stoor, del 1

”Fooooooore!”

Där har vi sammanfattningen av dagens golftävling, av någon konstig anledning döpt till David och Goliat. Först, en regelgenomgång:
Vi spelade 18 håls scramble. Scramble innebär att man spelar golf i lag, idag var det jag och Robin Hemmingsson som anmält oss som ett lag. Båda två slår ut bollen från tee, sen väljer man den bollen som ligger bäst till. Efter det placerar man båda bollarna inom en meter av den här bollen, och sen slår båda två igen. Sen håller man på sådär tills bollen går i hål.

Robin är lite speciell, han är en dopad golfspelare. Golfdopning är i sig lite annorlunda. Det innebär inte att man slår minst antal slag och går många bra rundor med hjälp av fusk, istället så är man väldigt talangfull med ger tusan i att rapportera det. Alltså får man ett för högt handicap, och på så vis får man många extraslag i tävlingar (som den vi spelade idag). Det tyckte jag var bra – att fuska regelrätt för att vinna är okej så länge man är med i mitt lag.

På grund av hans enorma handicap trodde både han och jag stenhårt på vinst i dagens tävling. Efter att ha hört tävlingsledarens uttalande om att ”det skulle finnas ett rikt tävlingsbord” så var förväntningarna höga. Skulle vi vinna en varsin Porsche? Den skulle passa bra på parkeringen bredvid min Ferrari-Nissan. Eller var det kanske ett hus i Spanien som var förstapriset? Det skulle också funka.

Avstickare: Tävlingen började redan igår för min del. Efter en snabb genomsökning av bagen visade det sig att jag hade 4 golfbollar kvar… Jag och lillebror har väl slagit bort ungefär, och jag skojar inte nu, säkert 100-150 bollar under säsongen. Därför behövdes det påfyllning. Superhjältehunden Zingo (med S) är ju expert på att leta bollar, så därför begav jag mig till dennes bostad. Han har köpt sig ett eget hus för alla pengar han fått in från bollförsäljningen (svag överdrift). Så väl framme traskade jag in till hans personliga betjänt, och lillebrors flickvän, Tatjaaaaaana (hon uttalar namnet så). Hon hänvisade mig till garaget och följde efter. Där öppnade hon ett skåp, och jag kunde inte låta bli att le. Inte för att det är kul att öppna skåp, utan för att det låg en massa påsar med olika bollar därinne. Nu snackar vi inte 10 bollar i varje påse, utan 50 bollar i varje påse och många påsar. Alla tvättade och sorterade i märkesordning. Betjänten tog fram en påse med 35 bollar i och frågade ”Går det bra med Pinnaclebollar

?”. Hon sträckte över påsen till mig, och jag var mycket nöjd över att precis ha rånat Zingo (med S) på 35 bollar.

Sen hände det någonting. Någonting som bara händer en gång i livet. Jag skulle precis vända mig om när det där ljudet plötsligt uppenbarade sig. Rummet fylldes av ljus, och jag tror Gud kidnappade Tatjaaaaana och själv kom in i rummet där, för plötsligt hörde jag en röst som sa ”Ska du inte ha Nikebollar istället” Sen sträckte Gud fram en påse med 60 Nikebollar till mig samtidigt som han ville ha tillbaka Pinnaclebollarna…

Har ni någonsin vunnit en miljon på Lotto? Inte jag heller. Men typ så kändes det. Eller. Det är nog större chans att vinna en miljon på Lotto än att få 60 Nikebollar av Gud (som inte ens existerar). Jag är fortfarande chockad. Innan jag hann reagera hade Gud släppt Tatjaaaaana fri, och hon stängde skåpet. Nikebollspåsen var fortfarande kvar i mina händer och jag tackade av någon underlig anledning Tatjaaaana för bollarna (kanske var det hon som gav mig dom? Men jag tror inte det…). Sen begav jag mig ut till bilen för att åka och hämta pizza, handla godis och göra en massa andra skittråkiga saker som inte behöver nämnas här. Det skulle lixom tråka ut er om jag började dra upp att jag handlade godis, åt pizza, borstade tänderna och lade mig och sov. Så därför skriver jag inget om det

Nu spolar vi fram till idag. Jag vaknar klockan 04:00 av en fruktansvärd träningsvärk. Jag försöker somna om, men såfort jag tar ett djupt andetag så tar det emot. Så jag överraskar – jag stiger upp ur sängen. Sen slöar jag lite framför datorn nån timme, och 7:15 fixar jag frukost. ”En frukostmacka med skinka och en mellancola utan is tack”. 54 kronor senare så har jag min frukost.
Det var tänkt att jag skulle hämta herr Hemmingsson vid 07:40 (tävlingen startade 08:30), och jag anlände utanför Casa Hemmingsson kring 07:30 ungefär. När jag ätit upp min (otroligt goda) frukostmacka så var klockan 07:45, men ingen Robin syntes till. Mitt humör var dock på topp, så jag avvaktade lite till. Smart som jag är så skickade jag i alla fall iväg ett sms. Inget svar. Misstankarna började dyka upp: Hade någon kanske varit uppe lite väl länge igår?

Jag slog honom en pling för att höra hur det låg till. ”Öeeehheööee… jag vaknade nu, kommer på en gång” Nåja, han traskade i alla fall ut, slängde sina klubbor i baksätet, och efter ungefär 1,5 minut befann vi oss en mil ut i skogen vid golfbanan (min Ferrari-Nissan maxar ungefär ungefär 745 km/h i nedförsbacke och medvind). Klubborna skyfflades ur bilen och jag kände att det nog börjar bli dags för mig att gå i pension. Min kropp värkte nåt fruktansvärt – träningsvärk är hemskt när man ska spela golf…

Fortsättning följer här imorgon…