Italien 2015 – San Marino, en okänd kändis och en tvättmaskin

Ny dag, nya möjligheter. Idag var planen att vi skulle lämna sol- och badidyllen Pescara bakom oss och ta sikte på Bologna som ligger närmare 40 mil norröver istället. Så blev även fallet, men längs den urtråkiga motorvägen låg ett annat delmål, nämligen San Marino.

Jag hade av någon anledning fått för mig att San Marino skulle vara pyttelitet, i stil med Vatikanstaten, men San Marino är faktiskt relativt stort ändå. Vatikanstaten är ungefär 500 meter om man mäter den längsta sträckan från ena sidan av landet till den andra sidan, och man kan som sagt gå runt landet på en timme ungefär. San Marino är dock närmare 15 kilometer om man mäter den längsta sträckan man kan mäta inom landet, och antalet invånare är ungefär 30 000 stycken.

Sverige är i jämförelse ungefär 1500 kilometer långt om man mäter från norr till söder för den som undrar. Man kan alltså lägga typ hundra San Marino på Sverige längdmässigt.

Väl inne i San Marino möttes vi av en massa rödlysen. Det var då längs landsvägen som tog oss från gränsen, eller gräns och gräns. Det var mer bara en skylt som visade att vi kommit in i landet. Sjukt irriterande och det tog alldeles för lång tid, och för mycket köande, att komma in i landet.

Väl framme i huvustaden i San Marino, även den med samma namn som landet, tog vi oss via linbanan upp på San Marinos högsta punkt, en gammal borg med utsikt över hela landet. Ja, man såg faktiskt hela vägen till kusten som låg några mil bort.
Däruppe hade vi turen att springa på nån höjdare som precis kom ut frå, vad vi tror är, parlamentshuset. Han hoppade snabbt in i sin limousine och brummade iväg. Inte en enda autograf lämnade han den skiten. Buu för San Marinos parlamentsgubbar. Med ett såpass litet land tycker man att dom borde ha tid att hälsa på turisterna…

Obligatorisk selfie framför parlamentshuset. Eller om byggnaden kanske är ett större utedass bara. Det skulle förklara politikerns skyndsamma försvinnande.

Men från en härlig plats till en annan, utsikten från borgen däruppe var verkligen storslagen. Man kände stundtals brisarna av hur mäktig någon snubbe en gång i tiden varit som stått däruppe, pekat med hela handen och fått alla sina undersåtar att knåpa i trädgårdar, blivit piskade av vakter med mera för att förse ”herren på täppan” med lyxmåltid efter lyxmåltid.

Sätter härmed upp ett livsmål: jag ska bli enväldig härskare för ett litet område, precis sådär lagom stort att jag kan få enorma 15-rätters måltider varje dag. Furste Kausti von Kaustinen av furstendömet Kausti.com. För stället ska heta Kausti.com, ”första stället i världen som döpts efter världens kanske bästa blogg” får bli ställets slogan. Fem av fem fattiga riddare i betyg på den här idén!

Mat hade dom i det här landet också. Piadina hette den här härligheten och den var nån slags mix av en tortilla-tacos och en pizza. Jag körde en med tomater, sallad, salami och chilikrydda på och den smakade typ precis som man kan tänka sig. Gottigottgott om än rätt enkelt. Chilikryddan var, för mig som tycker att vanlig filmjölk är snudd på för starkt, i starkaste laget men annars var det en väldans fräsch lunch. Vi hade även utsikt över hela landet från stället, och när lunchen då kostade ungefär 9 euro per person för mat + dricka på ett superturistigt ställe kan man inte låta bli att bli imponerad.

Betyg på San Marinoansk (?) piadina: fyra av fem Sibylla-hamburgare.

På vägen ner från borgen/berget (borget?) tog vi en sväng förbi en lokal spritbutik med en väldigt trevlig ägare som glatt lät oss smaka lite av varje. Vi fick smaka en hel del lokala specialiteter, Marlene förälskade sig i pistaschlikören och det söta San Marinoianska (?) vita bubbelvinet. Jag blev imponerad av deras mjölklikör, så vi köpte en flaska av varje.

Vi fick även med oss lite lokal choklad, men den åts upp illa kvickt utan att vi blev speciellt imponerande. San Marinos turistförsäljare verkar använda Euroshopper-choklad som dom säljer på alla naiva turister, och vi köpte det rakt av. Förpackningen var hyfsad i alla fall.

Betyg på San Marinos lokala drycker: fem av fem Carl-Jan Granqvist.
Betyg på San Marinos lokala chokladsorter: två av fem Adam Tensta.

Slutligen passade vi på att ta en ”kungen och drottningen av Kausti.com-landet”-selfie också. Så här kommer det se ut om några år när jag krigat till mig en bit land i nåt obskyrt land (typ en bit av pruttstaden Falun).

Nu befinner vi oss i Bologna för att utforska stadens spaghetti bolognese, men framförallt åkte vi hit för att vi kunde boka ett boende som ligger mellan San Marino och Venedig och som dessutom har tvättmaskin. Första gången i mitt liv där jag tagit sikte på ett resmål med enda anledningen att ”dom har en tvättmaskin”. Aja, nån gång ska vara den första för allt…

Det mest intressanta med vårat boende är att det har skateboards som nattduksbord. Vem gissar att det är en ung kille som hyr ut lägenheten vi bor i?

Imorgon kör vi Bologna, återkommer med en rapport då.