Golfweekend, dag 4 – Naturupplevelser, fantastiska Nefyn golf course och en hel del bortslagna golfbollar

Hela den här golfsemestern har i grund och botten handlat om en golfbana: Nefyn Golf Course i nordvästra Wales. Banan skulle enligt mängder av recensioner och bilder vara fantastisk, och vi var båda såpass sugna på att spela den att vi skippade golfspelandet igår för att vara i form inför idag.
Vi var dock lagom nöjda när vi kom in på hotellet igår kväll efter att ha sprungit i ösregnet och sen möttes av hotellkvinnan, som förövrigt var otroligt trevlig, som informerade oss om att det skulle bli riktigt skitväder under söndagen.
Men vi tittade väderprognosen och där stor det att det skulle ösregna klockan 08-10, sen skulle det regna lite 10-12 och efter det skulle det bli riktigt bra väder.

Men när vi imorse checkade ut från hotellet och satte oss i bilen så ösregnade det fortfarande, något som fick mig att tappa hoppet lite. Hade vi åkt 50 mils enkel resa för att mötas av piskande ösregn och stormvindar?

Kisspaus! Hihi

Efter att Jesper kissat på driving rangen som uppvärmning drog vi oss sen mot första tee. Vädret var fortfarande rätt risigt men regnet hade i alla fall gett med sig.

Men nog var banan vacker. Klipporna längs stranden blandades med vågorna och det kändes som att all den här väntan nog kunde ha varit värt det. Jesper firade med att skicka ut sina två första bollar i vattnet, och jag med att slå mitt utslag rätt snett och dåligt åt vänster. Allt var som det skulle vara med andra ord.

Slagen rullade på, och om Jesper spelade bra igår så spelade jag nog ännu lite bättre idag. Inledde banans tre första hål med att gå totalt två över par, någonting som med tanke på vädret och det faktum att banan var helt okänd får ses som mycket väl godkänt.

Och så plötsligt hände det. För första gången i världshistorien hade meteorologerna rätt! Molnen sprack upp och regnet försvann i all sin hast.

Resten av dom första nio hålen fortsatte i samma tecken och jag puttade inte bara som en gud, jag lyckades på något vis hålla mig stabil alla första nio hålen. Fick ihop totalt 17 poäng, någonting som på svenska betyder att jag spelade såpass bra som jag borde göra efter en lång sommar på min hemmabana. Jag nådde upp till min bästanivå och det på en helt okänd bana, med rätt sneda slag och med ganska dålig sömn och dålig frukost i kroppen.

Sen kom 11:e hålet… Jag hade under första tio hålen inte slagit mer än 7 slag på någon av banorna. På det 11:e hålet slog jag sexton stycken. Utöver det slog jag bort tre bollar och kastade även mitt självförtroende i havet.
Vi hade kommit in på den gamla banan på Nefyn, och det är den som går på en udde hela vägen ut i havet. Det är fem hål som varierar något enormt i höjd och man ser ofta inte ens i vilken riktning man ska slå. Omänskligt svårt och med tanke på att vare sig jag eller Jesper är någon Tiger Woods så blev det rätt mycket pannkaka av det hela.

Men vad gör det när man har den här utsikten?

Obligatorisk golf-selfie.

Hur vackert är inte det här? Lägg sen till att solen fullkomligt vräkte in solstrålar över banan och jag tror minsann att jag lyckats bli lite solbränd. I Wales. Fattar ni då vilket magiskt väder vi hade?

Dom hade sen en pub efter det 12:e hålet, och herre min skapare vilken utsikt. Herrrrrrrrre guuuud!

Lägg sen till en öl på det där så inser ni snabbt vilken succé det här var. Ölen smakade, precis som all annan walesisk öl, rätt intetsägande och tråkigt och saknade så klart bubblor. Men vad gör det när man har solen i ryggen, en makalös bukt framför sig och ytterligare några hål med golf framför sig?

14:e hålet. Lite tråkigt att när vi väl kom ut hit så mötte vi ett gäng lokala golfare som informerade oss om att hålen verkade stängda, men att vi ändå måste spela dom om vi är här. Så vi fick spela hålen utan flaggor på greenerna och utan utslagsmärkningar vilket förstörde en del av upplevelsen.

Men med den banlayouten och den utsikten var det svårt att bli upprörd.

Ibland räcker inte ens Björn Ranelid till för att beskriva utsikten vi fick, så jag låter bilderna tala för sig själva.

Magiskt.

Drömgolf. Vilken jävla bild!

När vi sen avrundade golfrundan kunde jag ändå räkna ihop 27-29 poäng nånting (har inte scorekortet här) och sett till förutsättningarna så är det nog den bästa golfrundan jag någonsin spelat. Både resultatmässigt och upplevelsemässigt. Var det värt det? Jag vet inte riktigt, det var ändå en lång lång resa för det här, men nog var det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan.

Just det. På vägen från golfbanan svängde vi sen förbi ett slott också. Ett magnifikt enormt superawesome slott! Fattar ni? Magisk golf och ett fett slott. Waoooowww! Jag roade mig med att hoppa som en fågel samtidigt som Jesper tog en bild, något som gav ett mycket elegant resultat.

Vi åkte sen igenom lite mer magisk natur, och jag inser här nånstans att Wales är ett fruktansvärt vackert land som tyvärr ligger lite för långt bort från resten av världen för att någonsin få en ärlig chans. Och när dom sen konkurrerar med Island, Skottland, Irland, Nya Zeeland, Asien och en massa andra platser om turismen så är det inte speciellt konstigt att landet förbises av många. Personligen lär jag nog inte åka tillbaka hit igen, men det har allt varit en upplevelse att ha varit här.