Flyttpackande och känslokaos

En arbetsdag, 8 timmars jobb, sen är det slut. En middag, en sista kväll med alla och sen är allt bara över. Imorgon kommer jag träffa en massa människor som jag sen aldrig någonsin kommer träffa igen. Några av dom är jag säker på att jag kommer träffa igen, men vissa av dom jag kommer säga hej då till imorgon har kommit att bli mina bästa vänner. Och sen klipps alla band bara rakt av…

Det känns helt fruktansvärt.

Och det känns jättekonstigt att sitta och packa ner sitt liv i några väskor. Sakerna i sig är knappast ovärdeliga, men det jobbiga är att inse att vänskapsbanden med dom människorna jag träffat här på Irland inte heller är ovärdeliga. Allt har ett pris, hur hårt det än må låta, och nånstans måste man ändå inse att man inte kan stanna på samma ställe hur länge som helst utan att avancera. Nånstans måste man inse vad man måste göra för att fortsätta utvecklas, både som människa och professionellt.

Men det gör inte det hela lättare. Inte alls. Tankarna snurrar och allt känns bara konstigt. Att flyttpacka suger ännu hårdare än jag minns det