Life after Ireland: 15 dagar kvar

Det är skumt det här ändå. Jag har varit i Dublin nästan tre år, jag har hatat mitt jobb minst hälften av den tiden och jag har längtat så hårt efter att bara kunna lämna eländet bakom mig en vacker dag. Så plötsligt dyker ljuset i tunneln upp, och snart kommer jag kunna lämna allt det jag avskytt bakom mig.

Det är först då man inser alla dom små sakerna som varit bra med Dublin. Eller små och små, det finns både stora och små saker här som man uppskattar så hårt. Saker såsom Karin, alla kompisar, alla arbetskamrater, innebandylaget, publivet, fish & chips, sunkmackan på jobbet, Pennys, The Counters hamburgare, Yamamoris sushi och en massa andra saker som man inte ens lagt någon vikt vid förut. Varför såg jag inte, och uppskattade, dom här sakerna tidigare?
Man brukar ju säga att gräset är grönare på andra sidan”, men frågan är om inte Irland har det grönaste gräset i världen? Kommer jag ångra mig när jag sitter där i Stockholm? Jag vet inte. Kanske, kanske inte.

Det känns som om man nånstans genomgår en förvändling från att vara en bitter gammal surgubbe till att bli en ung vilsen man med PMS ungefär. Ena sekunden är man deppig och sur över att man kommer behöva klippa precis varenda band man har, sen svänger det över en lunchrast och man är hyperglad inför det nya jobbet som verkar intressantare och roligare ju längre man tänker på det. Sen tänker man på alla balla människor man aldrig kommer träffa igen, och så är man nere igen.

Ska nog äta choklad när jag kommer hem idag. Har hört tjejerna på jobbet säger att det hjälper. Ben and Jerrys chokladglass och en chokladkaka. ”