Shanghai, Kina – En värdig konkurrent till titeln "resans skyline"

Idag klockan 13 landade vi så äntligen i, som min lillebror brukade kalla det när han var yngre, kinesien. 1 100 kronor för ett flyg mellan Macao och Shanghai kändes helt klart som ett okej pris och Spring Airlines gjorde ett helt okej jobb med att frakta oss däremellan. Det enda minuset var väl att flygstolarna var byggda för asiater, dom är ju som bekant inte riktigt lika långa som oss européer.

Det första intrycket av Shanghai, och Kina, var annars helt klockrent. Visst, det var inte speciellt soligt ute och dimman (smogen?) låg tät över staden, men det glömdes ändå ganska snabbt bort när vi kom till passkontrollen.
Macaos passkontroll tog väl en 30 minuter, Thailands närmare två timmar men i Shanghai tog det oss totalt 2 minuter att komma in i landet på riktigt. Mycket starkt jobbat av kinesien!

Skum bankomat där man måste stoppa in handen (i ett såntdär fack som typ läskautomater har) för att få ut pengarna.

Alltid bra att veta vart man är.

Är annars lite besviken att vi tog tunnelbanan istället för Maglev-tåget. Maglev är ett såntdär tåg som svävar på magneter istället för att rulla på hjul och det här tåget i fråga når en maxhastighet på 431 km/h när det rullar in mot staden.
Rekordhastigheten dom mätt upp när dom maxat tåget är 501 km/h – det är snabbare än vad den snabbaste Formel 1-bilen kan köra…

Boendet får ses som helt okej för 150 kr/person och natt.

Väderprognosen lämnar däremot lite mer att önska…….

Roliga sugrör har dom i alla fall

Lunchen för dagen intogs på nån random snabbnudelmatsrestaurang (skapligt långt ord). Smakade absolut helt okej, speciellt med tanke på att maten kostade typ 30 spänn…

Johannes var mycket nöjd, och sippade lugnt i sig sin lemon and kumquat-juice med sitt rosa sugrör.

Efter den stabila lunchen så tänkte vi ta en sväng för att ta bild på kapsylöppnarskyskrapan som ni ser i bakgrunden där. Dock har nån stolle, som säkert var väldans mycket ovän med kapsylöppnarskyskrapans ägare, bestämt sig för att bygga ett nästan lika högt hus på tomten precis bredvid kapsylöppnarskyskrapan. Det skapade lite problem för oss, så vi gick bort en bit för att ta bilden ur en annan vinkel. Då såg vi plötsligt…

… Oriental Pearl Tower! Det är Shanghais TV-torn och det är så enormt så man inte förstår. Berlins Fernsehturm kan slänga sig i väggen med sina 368 meter – Oriental Pearl Tower är exakt ett hundra meter högre! Och det är så ballt så man storknar!

200 spänn kostade det att åka upp, något som kändes lite väl dyrt. Utsikten var väl inte sådär jätteball heller, och han som byggde blocktornet framför kapsylöppnarskyskrapan måste haft en riktigt dålig relation med ägaren där. Den där blockerande skyskrapan står liksom i vägen vart i stan man än står typ…

På väg ut från tv-tornet så sprang vi sedan på den här roliga maskinen. Man stoppade i en yuan (typ 1 krona) och sen vägde den dig. Sen dunkade den där fula röda grejen ner i huvudet och mätte dig utan att du var beredd.
Med en hållning som är horribel och en putmage som på bilden så är jag själva imponerad av att fortfarande ligga inom intervallet idealvikt” med en BMI på 23,4.

Aaaaaaaaaaaah!!! Det är så baaaaaaaaaaalllttttt!!!

Efter att ha dreglat över tv-tornet ännu lite mer så begav vi oss sen mot nästa sevärdhet i stan. Trots den inbjudande skylten skippade vi ”Polar Muaeum Bxperlence” och körde på en tur- och returbiljett i The Bund Tourist Tunnel. Enligt förhandsinformationen skulle det vara en lite speciell upplevelse, och så blev även fallet kan jag säga…

Det är svårt att förklara tunneln, men man fick kliva in i en slags vagn med fönsterrutor för att sen färdas i ganska sakta takt under floden i mörkret. Sen spelades nån slags superknarkig musik, en massa lampor och färger blinkade samtidigt som nån med hypercreepy röst berättade saker jag inte alls förstod. Otroligt skumt om ni frågar mig…

Målet med resan var dock inte resan i sig, även om vissa brukar försöka sälja in idén om att resan är lika intressant som slutmålet. Slutmålet för den här tunnelresan var nämligen att nå utkiksplatsen ”The Bund” som väldans elegant visar upp Shanghai från sin absolut bästa sida.

Notera förövrigt hur skyskrapan även här blockerar kapsylöppnarhuset

Shanghais absolut finast utsiktsplats, nu även med en neonfärja mitt i bilden.

Returresan i knarkartunneln var precis lika underlig som förra gången…

Sicket jäla torn! Förstår inte riktigt varför, men mitt intresse för TV-torn är enormt! Magnifika arkitektoniska under som bara öser över en med sin storlek. Wooooow!

På hemvägen hittade vi så äntligen ett ställe där man kunde ta bild på kapsylöppnarskyskrapan utan att få med den elaka grannens blockskrapa. Man fick vrida och vända lite på kameran, men tillslut så löste det sig.

Huuu att köra bil i den här staden. Hela den här ”Vart ska vi!? Jag vet inte!”-grejen skulle nog bli för mycket efter några försök att läsa dom där kinesiska hieroglyferna.

Kvällen avslutas annars på vårat rum, och jag får säga att vi har en hyyyyfsad utsikt genom fönstret. På ”rätt” sida av kapsylöppnartornet hälsar därför en trött ung man med värkande fötter er alla en riktigt god natt!
”