Miami – Snorkling i Biscayne National Park
Efter att ha tagit oss dom sju milen ut till ingenstans möttes vi av beskedet att inte nog med folk anmält sig till dagens tour och att den var inställd. Totalfiasko med andra ord. Men precis när vi skulle gå kom en klump bestående av s-j-u snorkelsugna snubbar och damer vilket plötsligt vände megafiaskot till ett litet hopp att det hela kanske skulle bli av.
Tio minuter innan dom skulle blåsa av alltihopa stapplade sen en småtjock snubbe in, anmälde sig och plötsligt var vi 17 personer, en mer än vad som behövdes!
Väl ombytta och ute vid the boat möttes vi av nästa besked: fyra personer hade hoppat plötsligt bestämt sig för att snorkling minsann var för töntar och därför hoppat av…
Folk är efterblivna, det vet jag ju sen länge, men KOM IGEN!…
Nåja, vi löste det hela med att alla deltagare betalade nio dollar extra för att fylla ut för dom tomma platserna så att vi äntligen kunde ge oss ombord på the boat och bege oss ut mot det inte fullt så djupa, men ändå blågröna, havet.
Vi fick våra simfötter, tog med våra egna snorklar och gick sen ombord på the boat för att få en kort briefing om säkerhetsreglerna på båten. Kaptenen informerade oss om att den här myten med att kaptener sjunker med sina båtar är lögn och att han själv skulle se till att vara först ombord på livbåtarna om någonting gick snett.
Sen informerade han oss om att maxdjupet vi skulle åka över låg på smått imponerande två meter. Det där kan ha varit en mindre lögn, det var nog närmare 3-4 meter där vi snorklade, men samtidigt så gick hans poäng fram: även om vi skulle sjunka skulle inte ens hela båten få plats under vattnet 
Några snorklingssugna ungdomar och en Jaker
Jag kan även rapportera att myggen på land där båten avgick från var abnormt stora, galet aggressiva och fruktansvärt många. Detta ledde till att vi allihopa sprang runt, viftade på armarna och skrek Aooo aaaooo aaoohhh” stup i kvarten för att desperat försöka undkomma dom hemska små flygande terroristerna. Det gick… inte alls och vi satt alla på båten med en 250 myggbett per person ungefär.
Laddad snorklare. Tyvärr var vi tvungna att bära den där fula gula livvästen på oss under hela tiden vi befann oss i vattnet, men ska jag vara ärlig så är jag inte helt hundraprocentig med simfötter på vilket gör att livvästen kanske inte var helt dum i början där.
Simma kan jag, men när man ska utrustas med nån slags Ariel-liknande simfenor på fötterna så blir jag helt lost. Att göra rent cyklopen med dom där eländiga simfötterna på utan att sjunka var ett krångel i stil med att försöka lära en elefant dansa balett och jag kan tänka mig att instruktören som stod på båten skrattade både en och tolv gånger åt blåvalen Kausti som sjönk så fort han försökte rengöra sitt simvisir.
Tyvärr hade vi inte införskaffat någon kamera inför vårat havsäventyr vilket innebär att vi tagit noll bilder där, men stället var faktiskt inte sådär jättemycket att se. Visst var det trevligt, man såg många fiskar och man såg några riktigt färgglada saker, men mestadels var det stenliknande koraller och lite annat mörkgrönt/grått som dominerade färgbilden därnere.
När jag simmade runt där råkade jag helt plötsligt stöta på ett gäng gråa fiskar som simmade runt där helt obrydda. Dom dök upp bara en meter framför mig och det var fantastiskt häftigt att se hur lite dom brydde sig i mig. Jag fascinerades faktiskt så hårt av deras stimliv att jag bestämde mig för att joina dom små rackarna i deras lugna vattenlunkande.
Så där simmade jag runt och lekte fisk i hopp om att dom skulle acceptera mig som en av deras och det var faktiskt riktigt trevligt. Dom höll sig bara 5-6 decimeter ifrån mig, precis sådär lagomt långt bort att jag inte kunde nå dom även om jag sträckte på mig och jag kände mig verkligen som en liten grå fisk där för ett tag.
Jag ska nog ansöka om att få bli klassad som en grå liten fisk när jag kommer till Dublin sen.
Snorklingen blev annars en aning seg efter den första timmen. Det var jättekul att få göra det och jag skulle lätt kunna göra om det, men det hade räckt med en timme i vattnet.
Resan in till land är sen bara ett gult töcken och jag tror att jag vet vad det kan bero på…
I'm on a boat!
”
Betygsätt inlägget: