Golf och en bajsmaskin

Det har varit en lång dag idag. Känner mig typ som lille Vincent på bilden här just nu. Svensson och hans dam har lyckats producera den här fantastiskt fascinerade (och väldans håriga!) lilla parveln som kom till världen nu i veckan. Jag och lillebror började därför dagen med en färd bort till Falu lasarett där vi fick hälsa på Vincent samt hans stolta föräldrar.

Lillebror var inte helt bekväm med att hålla i den lilla krabaten och upprepade gång på gång orden tänk om jag har sönder honom!” med sin något panikslagna min. ”Dom kan skaffa en ny på garantin om den där går sönder” tänkte jag telepatiskt till lillebror som genast blev lite bekvämare med att hålla i den, för sin ålder, ganska stora prutt- och bajsmaskinen. Själv vågade jag inte ta kontroll över det blivande tennis-, fotbollls- och hockeyproffset eftersom jag inte gärna ville att bakterierna som härjar i min arma feberkropp skulle sprida sig till den lilla bajsproducenten. Bajsproducenter klarar ju inte riktigt av virus, bakterier och eländen på samma sätt som oss ”vuxna”.

Efter att ha babyhypnotiserats så hörde min kära mor av sig och ville att vi skulle åka ut till golfbanan och spela lite golf. Jag var inte svår att övertyga och 12 minuter senare satt jag och käkade alldeles för mycket golfbuffé inne på golfrestaurangen.
Jag vet inte vad det är med mig nu, men jag har käkat två golfluncher på två dagar och jag har käkat tokigt megastora portioner båda gångerna. Kanske är det den här känslan av svensk mat, kanske har det att göra med att jag inte käkade på typ 24 timmar innan jag åkte hem eller någonting helt annat, men jag äter som en mindre armé just nu.
Jag brukar alltid vara ganska liten i maten ju… Kanske är det så att min mage håller på att ställa om sig inför USA?

Lax blandat med spaghetti och köttfärssås var faktiskt inte så farligt. Snarare tvärtom, det var faktiskt riktigt gott. Men efterbliven blandning. Igår körde jag vårrullar, ris blandat med kycklinggryta och en torskfilé blandat huller om buller. Golfbufféerna gör någonting konstigt med mig och jag äter värre än en urfattig tiggare som blivit bjuden på julbord när jag kommer in i en golfrestaurang. Vette fan vad som hänt alltså…

Sen blev det lite golf på golfrangen. Jag var megataggad efter att, för en vecka sedan, ha sett en golfvideo

från en helt okänd snubbe som på ett mycket pedagogiskt sätt visar hur man botar slice-problemen som drabbar mig såfort jag ska slå ut från tee med min driver.
Lång historia kort: Jag slår fortfarande lika snett även efter att ha provat snubbens tips

Golfkrog och två kilos viktuppgång till höger. Saint Andrews 121 mil till vänster.

Jag visste att jag skulle bli uppgödd som nån slags kreatur när jag kom hem, men att jag frivilligt skulle mosa i mig enorma mängder mat och tårta redan innan jag lämnat lilla Sverige för stora USA trodde jag aldrig. Ändå hann vi med att fira mors dag med en Salvador Dali-tårta som, trots att den stått i kylen i flera timmar, flöt runt på tallriken likt herr Dalis mycket trevliga klocktavla

.

Kvällsmat.

Sen har jag avslutat kvällen med att gneta NHL 11 på brorsans PS3a. Med hans hjälp spöade vi tillsammans (på nåt mirakulöst sätt) ”datorn” i två av tre matcher på svåraste svårighetsgraden superstar. När jag spelade själv tog det mig några fler försök, mest för att mina medspelare är mongon och efterblivna, men tillslut så fixade jag en 4-0 vinst med grabbarna Kane och kompani mot Charas losergäng.
NHL är förövrigt så sjuuuukt underskattat. Blir en Xbox 360 när jag kommer tillbaka till Dublin sen så att man kan återuppta sitt beroende.

Nu blir det American Pie: Band Camp innan jag somnar som en stock, sen förväntar jag mig att en viss person håller sitt löfte och får tummen ur snart. Jo, du vet vem du är ”