SEMESTEEEEEER!!!!

Så var då dagen äntligen kommen. För 62 minuter sedan började äntligen min 62 dagar långa semester! Det har varit en lång väntan men som alltid när man tittar tillbaka i backspegeln så har tiden gått helt sjukt fort.
Ett år ungefär, så längesen var det som planerna tog fart: Om jag kan tågluffa genom Europa så borde jag väl kunna roadtrippa genom USA?”. Sen började jag lite smått planera hur jag skulle kunna sälja lillebror till nån snuskig österrikisk man vid namn Josef, hur jag skulle kunna få ledigt från jobbet i två månader utan att behöva muta mina chefer och hur jag skulle kunna skaffa mig nån kompis som kunde följa med.

Nu sket det där med att sälja lillebror till österrikaren sig, tydligen hade någon råkat springa på källaren som han hade byggt åt lillebror och det blev ett jäkla liv.
Sen fick jag inte tag i någon kompis heller så det föll sig tillslut naturligt att plocka med sig lillebror över till USA för att, om ungefär tre veckor, fråga Bellagio hur mycket han är värd och sen satsa honom på rött i hopp om att dubbla antalet lillebrorsnjurar jag kommer kunna sälja. Eller ska man satsa på svart istället?

Men härnäst på schemat så står det: IBM-fest ikväll. Jag kommer få frågan ”Hur känns det att ha semester!?!!?” ungefär tolhundratrettiosju gånger och jag har fortfarande inte utarbetat något vettigt svar. ”Köper du en sista-dagen-jag-är-här-öl åt mig?” får väl ses som ett vettigt sådant?
Sen verkar alla här tro att världen går under för att man är borta i två månader. Jag kommer återvända till Irland efter resan, om jag nu inte kvadrupelmegadubblar upp antalet lillebrorsor såpass att jag kan leva på organförsäljningen för resten av livet. Jag vet inte hur länge jag kommer stanna sen, men just nu har jag ingenting annat som lockar så jag får väl försöka börja plugga lite certifikat när jag kommer tillbaka och sen ta det därifrån.

Och nej, jag kommer inte sakna er dublinbor när jag är borta. Jag ska snart åka på the trip of my life och jag känner att det bekväma med IBM och Dublin minsann finns kvar sen när jag kommer tillbaka hit igen.
Ni kommer inte glömma mig och jag kommer absolut inte glömma er heller (det är två månader, inte förevigt), men det vore tjänstefel av mig att längta tillbaka till slentrian-Dublin när jag får chansen att göra nåt som dom flesta aldrig någonsin kommer få tummen ur att göra. Det där med alla kompisar, kollegor och mögliga lägenheter utan isolering kan jag grotta ner mig i när jag kommer tillbaka igen sen. Nu är det fetinghamburgare, baywatchstränder, tjockisar och en massa kilometer väg som gäller!”