よ寿司 (Yo Sushi)

Idag har jag njutit av en av dom bättre lördagarna i karriären. Den har spenderats i Dublins centralare delar med fröken Tina och vädret har varit fantastiskt. Titta bara på hur det såg ut när vi kom ut från hennes lägenhet:

Flygplanen hade av någon anledning fixat ett riktigt pepp mönster på himlen också.

Efter en kortare promenad ner till centrums södrare delar fick vi sen syn på en bajnödig gitarrist som stod och spelade gura på en papperskorg…

Eftersom klockan var ganska mycket bestämde vi oss för att traska in på Yo Sushi och käka lite. Tina var som ni ser mycket laddad!

Yo” är förresten tydligen japanska för ”Übercool restaurang med ett rullband fyllt med olikfärgade tallrikar innehållandes japanska delikatesser. Och lite äckliga saker också” och vi märkte ganska snart varför stället hette som det hette.

Übercoolt rullband.

Jag inledde min måltid med en elegant Salmon Nigiri till en kostnad av blotta 3 euro – eller om ni så vill, 18 arbetsminuter.

47 sekunder senare när den var uppäten fick jag överta Tinas Spicy Chicken. Fantastiskt god kyckling med en ingefära- och löksås. Ska lära mig laga det där så jag kan köra det som matlåda – helt sjukt gott smakade innehållet på den tallriken.
Den kostade tyvärr 27 arbetsminuter så att köpa tre sånadär som färdiglagad matlåda funkar inte riktigt ekonomiskt.

Som avslutning toppade jag det hela med en grå tallrik som bestod av laxsashimi, laxnigiri och två laxmaki och jag kan äntligen säga att jag kommit upp på berget med min sushisten – nu tycker jag t.o.m. att det är riktigt gott! Och jag kan äta med pinnar också! Inte helt hundraprocentigt, men jag får i alla fall i mig maten tillslut
Kostnad för den sista tallriken: 38 arbetsminuter.

Tina, japanska pinnar och mat.

Samma donna med eleganta japanskt ojapanska pannkakor.

Betalningen fungerade som så att dom tog betalt för så många tomma tallrikar som var kvar när man ätit klart. Sen kostade dom lite olika beroende på vilken färg det var på dom. Ju dyrare desto godare typ

Dyrt blev det Men det var det värt! 20 euro gick mitt käk på, men det var mest kul att bara sitta och titta på maten som rullbandet fraktade förbi oss. Fick man syn på nåt gott var det bara att hugga in.

Slutsats: Japansk mat är det nya rosa

Sen körde vi lite julklappsshopping för Tinas skull. Hon ska ju hem och måste ha med sig massa julklappar. Jag kommer stanna här på Irland så jag behöver inte krångla med julklappar till andra (och ni behöver inte köpa några åt mig heller!).
Dock köpte jag en liten bok till mig själv. Det tycker jag att jag är värd. Jag och lillebror satsar ju på USA till sommaren, så jag tänkte att den där boken kunde vara intressant att läsa igenom innan man åker.
”