Tågluff: Wien – Livsfarliga torn, gulasch och en nära bungyjump-upplevelse

Våran sista morgon i München började med ett uppstigande, en utchekning och sen en fyra timmar lång tågresa till Österrikes huvudstad Wien. Resan var rätt behaglig och jag höll mig faktiskt vaken hela vägen fastän vi klev upp redan vid 08:30 på morgonen.

Jaker var dock inte lika pigg och sov ungefär halva vägen, sen spelades Heroes of Might and Magic III resterande del av vägen samtidigt som hans stolsgranne och hans morsa på andra sidan gången tokstirrade på oss – under hela jävla resan Ohyggligt skumt det där…

Tyskar imponerar med sitt ingenjörande och jag måste säga att det var rätt ballt att dom hade en display där man kunde se exakt hur vi låg till tidsmässigt under resan. Man kunde även se på kartan exakt vart vi befann oss. Jag som är statistiknörd gillade det där starkt

Enligt tidtabellen skulle vi anlända i Wien klockan 13:40 och på typiskt tyskt manér anlände vi också EXAKT 13:40 vid stationen. En kortare promenad genom ett soligt Wien senare hade vi fått vårat rum på den fjärde våningen och kunde traska in.

En som vanligt mycket nöjd Jaker i ett fyrstjärnigt hotellrum.

När vi kikade hotell för drygt 6 månader sedan garvade vi båda stort åt det faktum att det fanns en genomskinlig dusch på toaletten. Efter att ha suttit och gjort tvåan på ett hotellrum i Amsterdam vars enda skydd var en glasbur med dimmat glas kändes sen det roliga med kuren inte längre lika roligt och nu var vi då här…
Den där duschen är nog betydligt roligare om man har en dam med sig på resan, men att själv stå där och duscha när det fanns ett stort antal mobil- och digitalkameror i rummet kändes minst sagt en aning olustigt Lösningen på det problemet blev att först se till att ha alla kameror inne på toaletten och sen ta den snabbaste duschen i världshistorien. Vi lämnar Wien om två nätter och jag känner att det eventuellt kan bli en riktigt svettig och illaluktande Kausti som sätter sig på tåget till Bratislava då

En lagom irriterad Jaker och en skapligt otydlig TV-apparat. Det står Tryck på TV-knappen för att komma bort från menyn MEN DET FINNS INGEN TV-KNAPP! Äsch, jag provar stänga av TVn och peka finger åt kameran istället. Åh, Phineas and Ferb! Bästa Disney-serien nånsin!”

Efter att vi fått igång TVn kikade vi kartan för att se vad vi skulle hitta på idag. Kartan var skapligt stor…

Första anhalten (sehr ballt deutscheord!) blev St. Stephan's Cathedral som ligger mitt i stan. Såklart höll dom på att bygga om kyrkan och hade satt upp sånadär fula ”kolla, det märks typ inte att vi bygger om om vi sätter upp sånadär skitfula fejkväggar”-väggar istället. Nu var jag såpass rutinerad att jag fick ett hyfsat kort på kyrkan ändå, men KAN DOM SLUTA BYGGA OM VARENDA SKETEN BYGGNAD MITT UNDER SOMMAREN ELLER!?

Här har vi sen västra Europas sämsta bankomat just nu. Jag behövde plocka ut pengar och visste att jag hade strax över 1 000 kronor kvar på kortkontot så jag valde att plocka ut 100 euro – det räcker nån dag i alla fall. Som tack för det fick jag ut EN hundraeurossedel
Jaker skrattade gott och kände sig nöjd med att ha ställt sig tvåa i kön. Sen knappade han såklart in 90 euro på maskinen. Nu visade det sig dock att den där sketna maskinen endast klarade av att ge ut sedlar efter det binära talsystemet så han fick helt enkelt nio stycken tioeurossedlar…

Betyg på österrikiska bankomater: 1

Det enda jag egentligen visste om Österrike när jag kom hit var att dom är förjävla duktiga på att göra en av mina favoriträtter – gulasch. Jag äter det inte ofta nu när jag bor på Irland, men tidigare i Sverige åt jag gärna den färdiggjorda gulaschen som fanns att köpa på Ica Maxi för typ 30 spänn per burk.
Nu befann jag mig plötsligt i gulaschens paradis och kunde knappt hålla tillbaka min förväntan på denna gudabenådade rätt. Efter lite letande hittade vi det första stället som faktiskt inte serverade sketen österrikisk pizza och traskade in för att beställa en ”grosse gulasch”.

Stället visade sig vara ett fruktansvärt inrökt ölställe som jag absolut aldrig hade satt min fot på om det inte varit så att jag glömt kika in innan vi klampade in genom dörren.
Med min skoltyska dominerade jag fram ett ”Zwei grosse gulasch und zwei cola bitte” och servitören gick lika snabbt som han kommit fram.

När han sen kom gåendes med 4 frall-liknande mackor kändes det som att den här huvudvärksframkallande restaurangen nog kunde bli en succé trots allt. Sen lade Jaker märke till att vi hade fått kniv och gaffel ”Brukar man verkligen äta gulasch med gaffel och kniv?” frågade Jake och jag började känna oron stiga. ”Inte tartar inte tartar inte tartar!” tänkte jag för mig själv under dom 4 minuterna det tog för servitören att hämta våran mat.

In kom… gulaschkalops… Jag började inse varför vi fått kniv och gaffel och kände att det här nog kunde vara en aning svårt att käka med sked
Efter att jag ätit upp min portion kunde jag konstatera några saker.
Dels att det lätt var den godaste gulaschen jag ätit och dels att gulasch aldrig någonsin kommer nå maxbetyget här på bloggen. Gulasch må vara gott, men ”fem av fem i betyg”-gott kommer det aldrig bli. Maträtten är för tråkig för det – tyvärr. Men ändå rekommenderar jag alla att prova gulasch om ni råkar åka igenom Österrike.

Betyg på österrikisk gulasch: 4,5

Efter maten tog vi sikte på nästa mål för dagen – TV-tornet i staden Jag gillar torn och Jaker gillar torn så vi kände oss tvungna att åka upp i detta österrikiska mästerverk.

Vi blev dock lite besvikna när vi klev av tunnelbanan och såg att tornet knappt verkade högre än byggnaderna runtom…

Det visade sig dock att tornet nog var lite högre än vad vi först trodde… Dessutom kunde man, under vissa specifika dagar, hoppa bungyjump från tornet!!! Jag var helt sjukt sugen, men tyvärr kunde man inte hoppa idag 139 euro hade det kostat mig att hoppa Europas högsta bungyjump... 150 meter över marken fanns pinnen som ni ser sticker ut åt höger på tornet. Ballt!

Nej, ska jag vara ärlig blev jag lite lätt skakis när jag såg skylten om bungjumpet – jag hade nämligen lovat Jaker att hoppa o jag någonsin fick chansen, men att göra det från 150 meters höjd som debut kändes inte helt okej
Tack och lov var hoppandet som sagt stängt just nu, men ändå kunde man inte låta bli att känna en viss nervositet inför att än en gång trots höjdrädslan och ta sig 150 meter upp i luften för att kika på utsikten…

Väl uppe i tornet kunde vi se stället där man hoppade från och när man kände att det blåste sisådär 210 meter per sekund däruppe var man nöjd att grindarna dit var stängda

Annars kan jag säga att jag nog måste varit en av dom klenaste personerna som någonsin tagit sig upp i tornet där När man stod däruppe och kände hur tornet verkade röra sig några centimeter åt vardera håll (det blåste sjuuukt mycket däruppe) så började paniken krypa fram igen. Ändå tog jag några stapplande steg fram till gallret, tog ett fast grepp om en av gallerpinnarna och tog några foton utanför gallret. Antagligen såg jag ut som om jag precis bajsat i byxan men just då tänkte jag mest på att överleva

Utsikt

Utsikt åt andra hållet

Massa hus

Efter 8 extremt långa minuter började även Jaker känna av svängningarna däruppe och vi bestämde oss för att snabbt som blixten åka ner igen. ”Aldrig mer ett torn” flämtade vi när vi äntligen kom ner från eländet. ”Vi kunde ha dött!” grinade Jaker samtidigt som jag torkade mina egna tårar.

Nej, det där var nog snäppet värre än Eiffeltornet – trots att vi bara kom 170 meter upp här. Blåsten gjorde att tornet inte riktigt kändes helt säkert och den där upplevelsen var helt klart det närmaste döden jag kommit hittills under min karriär som vettskrämd ung man…

Precis bredvid tornet hade dom en jättestor park (som jag av någon anledning INTE tog kort på uppifrån tornet) där den här skylten satt ”GOLF KILLS” informerade om att golfspel i parken var totalt förbjudet. Buu för det!

Det borde stått ”TV-TOWERS KILLS” istället…

Jag fick syn på den här skylten när vi traskade tillbaka till hotellet och jag kände att jag nog faktiskt saknade jobbet lite lite grann… Jag skulle aldrig kunna erkänna det, men en liten del av mig ville faktiskt tillbaka till Dublin just då. När jag sen kommer till Dublin kommer jag säkert vara mindre nöjd med att sitta på kontoret istället för att äta gulasch i Österrike, men ”gräset är alltid grönare på andra sidan” ju

Hemsk dusch…

Nej, nu är det sovdags här. Imorgon blir det spanska ridskolan och Jakers kommentar till det lyder: ”Jag hoppas stället påminner om dom där svenska filmerna”… [?]”