Ny dag, nya äventyr. Baños är verkligen fantastiskt och man kan göra så sjukt mycket med liten budget här. Idag hade vi bokat två mountainbikes och en pickup för att på så vis kunna ta oss upp på en höjd av 2600 meter och sen cykla ner igen.

Vad vi inte visste var att det var samma utflyktsmål idag som igår, dvs. ”Gungan vid slutet på världen”, men det gjorde oss ingenting när vi fick reda på det eftersom vi gillade utsikten såpass mycket igår.

Vi parkerade cyklarna uppe vid toppen för att först ge oss på gungan än en gång. Vi mötte en av tjejerna från Galapagos-kryssningen på väg upp till gungan och hon sa att det inte var några människor alls däruppe.

Det visade sig också vara fallet. Dom lirarna ni ser på bilden kom precis i slutet av vårat besök och vi fick bara vänta i 3 minuter för att få prova gungan!

Och visst fick man en typisk turistbild därifrån. Gungbild – check!

Marlene vågade även hon, efter extremt mycket tvekan, svinga sig ungefär 13,4 cm över kanten för att få sin bild. Men hon fick den och gjorde det mycket bra!

Vi tog sen fart ner för berget, en resa som med bil tog drygt 30 minuter upp men som med cykel räknades ta ungefär 1 timme ner. På vägen stannade vi vid en av utsiktspunkterna som vi missade igår och kunde där skåda hela Baños ovanifrån.

Jag bestämde mig sen för att, i klassisk douchebag-anda, cykla ner hela vägen utan t-shirt. Det var ändå närmare 25 grader varmt och ingen trafik på vägen, så jag körde helt enkelt en i hopp om att förbättra solbrännan.

Det blev dock inte sådär jättemycket Magic Mike över det hela, snarare mer Chipstutte 2016. Men vad gör det, jag börjar bli medelålders och har numera rätten att gå runt i världen med min gubbmage blottad och vara stolt över den.

Chipstutte 2016 in action! Jäklar vad fort det stundtals gick, jag slog på Runkeeper när den värsta delen av backarna gett med sig och då toppade jag på drygt 36 km/h. Men Chipstutten 2016 är övertygad om att vi stundtals nådde närmare 100 km/h vid dom brantare partierna.

Nej, okej. Vi nådde inte 100 km/h. Men jag tror minsann att man lätt hade kunnat nå en 75 km/h om man släppt på bromsarna i dom värsta backarna. Vi fick faktiskt lov att promenera ner för vissa delar eftersom lutningen var för stark för att man skulle kunna sitta bekvämt på cykeln.

Okej, jag fattar. Vi klär på Chipstutten 2016 med hjälp av Photoshop på resterande delen av topless-bilderna.

Trots photoshoppad T-shirt så levererade ändå utsikten riktigt bra längs vägen. Visst, T-shirten sitter lite snett efter 34 sekunders editerande men ingen ser det så länge dom inte zoomar in.

Men cyklarna… nu kan jag ingenting om cyklar men jäklar vad proffsiga dom kändes. Jag hade en ”köp balla fiskegrejer”-period för drygt 1 år sedan där jag köpte mig ett superfräsigt fiskespö med en alldeles för dyr rulle. Saker som jag förövrigt ännu inte använt.
Då, när jag googlade vilken rulle som var bäst, fick jag lära mig att Shimano gör riktigt bra fiskegrejer och att deras rullar är ”top notch”.

Dom här cyklarna hade då även Shimano-växlar vilket ytterligare fick mig att tro, helt utan någon som helst koll, att cyklarna var riktigt bra grejer. Lägg sen till att stötdämparna var mjukare än valfri Hästens-säng och att sadeln inte gav en enda tendens till smärta under dom dryga 3,5 timmarna vi cyklade så har vi ännu mer bevis på att min helt ovetenskapliga betygsättning av cyklarna är korrekt.

GW-cyklarna med Shimano-växlarna får 4,5 av 5 Lance Armstrong-testiklar i betyg.

Vägen ner var stundtals både brant och kurvig, men det kändes aldrig läskigt eller farligt i och med att det inte alls var mycket trafik som åkte på vägen.

Det enda som var riktigt läskigt på vägen var den första tunneln som man måste igenom, nu hade vi tur och slapp någon bil/buss som försökte köra om mitt i tunneln men hade vi stött på en sådan hade det varit riktigt trångt.

Tunneln är dock bara drygt 200 meter och resterande tunnlar kan man sen cykla runt så det hela får ses som ett litet litet hinder på en riktigt trevlig utflykt.

Vi cyklade strax innan tunneln förbi det här vattenkraftverket som låg mycket vackert till.

Men landskapet var verkligen fantastiskt. Under hela vägen som vi cyklade så stötte vi på en massa vackra naturscener och jag rekommenderar verkligen den som är i Baños att hyra en cykel (det kostar 10 dollar per dag, det är ingenting) och sen cykla från Casa Del Arbol till vattenfallet Pailon del Diablo som var vår slutdestination.

Se på det här liksom!

Tyvärr så gick min kedja av (!) drygt två kilometer från vårat slutmål vilket betydde att jag fick sparkcyka den sista biten fram, men med tanke på att 85% av den biten var nedför så var det inget större problem ändå.

Slutmålet för cykelturen var sen inte superimponerande, men ändå mäktigt. Ljudet som det här vattenfallet gav ifrån sig var nästan skräckinjagande och mängden vattens om passerar härigenom lär vara större än den mängden alkohol som passerade Gudrun Schymans strupe under hennes glansdagar som alkis.

Men med kramp i högerhanden efter att ha bromsat i stort sett konstant under hela cykelturen så säger jag härmed god natt. Så… god natt!