Flygresan över till Japan gick fint. Vi blev till och med bjudna på en helt okej flygmacka trots att resan inte tog mer än en dryg timme. Resterande delen av restiden spenderades för egen del med att svära över att vi ännu inte fått tag i någon guidebok och delvis med att slappa med musik i öronen.

Väl nere på marken så dominerade Hiroshimas flygplats med att vara ett av resans sämsta första intryck. Först fick vi lov att fylla i två blanketter, sen fick vi vänta i en halvtimme på att få gå igenom passkontrollen trots att kön var på max 10 personer. Plötsligt stängde dom av ett av två bås för utlänningar och sen trängde även alla flygvärdinnor in sig före oss i kön.
Sen blev både mina och Johannes väskor kollade i tullen. Har du några droger, svärd, sprängämnen eller kanske mjältbrand i väskan?”. Kontrollanten kikade sen väldans slappt igenom mina kläder samt tittade på utsidan av alla mina påsar innan hon lade tillbaka allt snyggt och prydligt. Att jag hade malariapiller, antibiotika-piller med mera i påsarna märkte hon inte ens…

Bra kontroller dom har när dom inte ens bryr sig i att kolla vad som finns i väskan. Tror mest hon var ute efter att sno ett par av mina kalsonger, något hon säkert smög undan snabbt när jag tittade bort.

Sen hade Hiroshima ingen tunnelbana heller, så vi var tvungna att ta bussen in till centrum. För att kunna köpa biljetten behövde vi dock kontanter, men flygplatsens enda (!!!) bankomat hade stängt för dagen. Helt jävla totalidiotiskt och jävlar vad sur jag var på Japan vid det här laget.

Men väl framme på hotellet så började det ljusna lite i alla fall. Lappen ”This is TV program” var ett riktigt guldkorn som verkligen hjälper oss utlänningar nåt enormt. Alla program är skrivna på japanska, det är bara titeln som är läsbar typ

Men sen sprang den grävande reportern Kaustinen på en av Japans mest omtalade maskiner – toaletten! Här bjuds det inte bara på toapapper och automatspolning, här erbjuds även bajamajasprejning! Som nykomling och extremt undersökande journalist gäller det dock att verkligen gå in på djupet när man gör sina reportagen, så därför nöjde jag mig såklart inte med att bara knäppa kort på knapparna…

Men innan jag ens tänker fundera på att stoppa någonting totalt okänd i närheten av min kära bakdel så ville jag se vad som skulle dyka upp där. Man vill inte gärna ha påhälsning där bak när man precis gjort klart tvåan så att säga…
Dit med foten och klick på knappen var alltså det som gällde. Ut dök den där lilla pinnen, och sen började den spruta vatten med ett oväntat starkt tryck. Orutinerad som jag är så är jag dels kittlig som tusan under fötterna, och dels kikade jag inte på fler knappar än ”sprut i rumpan”-knappen, så när den där strålen började kittla mig mer och mer så kunde jag inte låta bli att dra bort foten.
Detta ledde då inte till att strålen slutade, nädå, den sprutade glatt ner hela j-la badrumsdörren med bajamajastrålevatten. Tillslut lyckades jag kasta mig på nödstoppet (höhö) och kände mig redo. Vad gör man inte för sina (två) läsare?

Livrädd satte jag då, starkt uttryckt, mitt arsle på spel och slog mig ner. Ett klick senare hörde jag hur den där ubåtsperiskopsliknande kanonen smög sig närmare min enda riktiga utgång och plötsligt hade jag en stråle vatten rakt upp i härligheten. En aning ovant, men faktiskt inte så skrämmande hemskt som man kan tro. Jag förväntade mig nåt kallt och hårt (huuuu), men strålen var sådär lagom rengörande, tempererad och ickepåträngande att det nog är nåt man skulle kunna vänja sig vid.
Sen är det väl säkert en aning bättre för miljön än vad papper är, plus det faktum att det nog är hälsosammare att spola rent där bak än vad det är att röra runt med ett papper tills dess att det kletiga torkat ihop.

Nu firar jag det faktum att jag inte har några allvarliga smärtor efter ”toaduschen” med att springa runt i min judo-dräktsliknande badrock och göra Hadouken mot en lagom imponerad Johannes.
”

Igår var sista kvällen i Sydkorea. Vi roade oss under dagen med att försöka hitta två stycken engelska bokhandlare, och hittade även båda två. Dock hade ingen av dom nån vettig reseguide för Japan, så det missionet sket sig ändå tillslut.

Vart letar man oftast efter information? På jobbet. Här ser ni Johannes IBM-ställning där han febrilt letar efter en reseguide i dom totalt oorganiserade hyllorna i bokbutiken.
Det närmaste vi kom var nån ingenjörsbok om japansk design från 1986. Kämpa koreanska bokbutikerna, ni får skärpa er lite!

Vi har även hunnit med att besöka ett av nöjesfälten som finns här i staden. Stället hette något så coolt som Lotte World och var väl inte sådär jätteimponerande om jag ska vara ärlig. Kan ha varit för att målgruppen för stället nog är barn mellan 4 och 15 år, inte 26-åriga vuxna män

Men vi gjorde det bästa av situationen och njöt av vädret därinne. Slottet på bilden känns väl förresten en aning likt det som finns i Disney Land? Även loggan såg precis ut som Disneys slott med en stjärna som faller över taket. Rip off så det skriker om det, men i Asien verkar ingen riktigt bry sig om sånt.

Köerna var mördande och även dom kortaste kötiderna låg på en 30 minuter. Bungee drop här på bilden var väl helt okej att åka, men tog typ 19 sekunder totalt.

Det fanns även en Fritt Fall-kopia som var rätt najs. Utskten över området var sjukt bra högst där uppe, men sen när det där pysandet kom och vi åkte i en miljard kilometer i timmen ner mot marken så höll jag på att dö. Ingen karusellkile jag inte.

Längsta kötden var till berg- och dalbanan vid namn Atlantis. Tror vi stod nästan två timmar i kö, och det var väl tveksamt om det var värt det. Helt okej åktur, men orka två timmar i kö för att åka åkturen i 2 minuter?

Antal prylar som försvunnit när folk åkt berg- och dalbanan. Undrar om dom olika åkturerna tävlar med varandra? Idag fiskade vi upp 3 mobiltelefoner, hur gick det för er?”. Kanske säljer dom t.o.m. grejerna vidare och bara säger åt ägarna att dom inte kan hitta grejerna? Konspirationsteorierna flödar…

Det överlägset bästa med Sydkorea är ju deras korean barbecue. Köp in kött, grilla det och ät massa goda grejer till. Vi körde det typ 3-4 gånger under våra 5 dagar och det var fortfarande liks gott igår kväll som det var första gången. Missar ni koreansk barbecue när ni är här så failar ni nåt enormt.

”If I download a movie in Jamaica, am I the Pirate of the Carribeans??”. Tänkvärda frågor på hostellets barvägg.

Sista dagen i hostelbaren och Mr. Bong bredvid mig på bilden var lika bäng och borta som vanligt. Han pratar som en sengångare och är verkligen helt väck mest hela tiden. Lite underhållande, men samtidigt lite tragiskt på nåt vis.

Notera även uranstaven som hänger i taket. Märkte imorse att jag har en extra hand växande ut ur pannan. Är säkert ingen fara, lite antibiotika på det så går det nog bort.

Just nu sitter vi på Seouls flygplats i väntan på att få flyga till Hiroshima. Tack vare att Johannes inte lärt sig skillnaden på AM och PM så dök vi dock upp här strax efter 03:00 imorse istället för vid 15-tiden som hade varit lagom.
Jag sov som en kung på dom där två träbänkarna ända fram till 13:30, men känner att jag nog hellre hade stannat i hostelets säng lite längre än sovit här på flygplatsen. Om jag bara vetat om att herr Teamleader inte ens kan klockan… Managermaterial på den killen
”