Nöden har ingen lag brukar man ju säga, men för oss är det mer vi fattar oss inte på ACn, så istället för att svettas ihjäl när vi kommer in på rummet igen så låter vi allt stå å när vi är ute”. Städerskorna hatar oss för detta och drar ur allt vi stoppar i korthållaren, men dom lämnar även nya tandborstförpackningar vilket helt enkelt innebär att vi bara får riva sönder en ny sådan och stoppa i.

Och ja, den där jävla ACn. I alla länder har dosorna till ACn sett ut ungefär såhär. Engelska, med vettiga ikoner och en inlärningströskel strax över en svängdörrs. Enkelt och bra.
Sen kom vi till Kina, och här är alla jävla dosor på kinesiska! On top of that så funkar dom helt ologiskt, och om du trycker på en knapp så händer ibland inget, men om du däremot trycker på en annan knapp och sen den förra så stängs ACn av helt. Temperaturen kan även ställas in, men den gör ingen skillnad alls. Svinkallt eller tokvarmt är dom två lägena som finns, och detta har i längden gjort att jag nu har varit mer sjuk och förkyld under mina 5 veckor i Asien än totalt under hela min irlandsvistelse. Nästan två veckors förkylning, och nu två dagars feber har jag lyckats dra på mig. Endast på grund av dom där förbaskade AC-dosorna. Avgå kinesiskan!

Och ska vi fortsätta klaga på teknikimkompetensen i det här landet så kan vi glatt dra upp tunnelbanesystemet också. För det första har dom såna här maskiner som man köper biljetter i. Bara det att dom typ aldrig fungerar. Fungerar dom sen så måste man ha mynt, eller sedlar större än fem yuan. Saknas det sen växel måste du ge exakt belopp, annars vägrar maskinen ge dig en biljett. Även om du matar i mer pengar än vad som behövs och skiter i den där enkronan i växel. ”Men då lägger jag i enyuansedeln då” tänker man, men icke då, maskinen TAR INTE dom sedlarna.

Utöver det så krånglar biljetterna alldeles för ofta. Kanske 10-15% av gångerna när man ska gå ut så skickar man in biljetten, sen piper maskinen och vägrar släppa igenom dig. Bäst var när den gjorde så mot mig, men ändå tog biljetten. Då står man där utan biljett och kan inte komma ut. Idioti…

På tal om egenheter. ALLA tunnelbanestationer har säkerhetskontroller man måste skicka sina väskor igenom. Ingen kroppsvisitation sker dock, så om nån nu verkligen vill ta med någonting olagligt ner dit så skulle det ju inte vara några som helst problem. Bara stoppa det i fickan och gå igenom. Kontrollen känns helt meningslös och jag fattar inte varför den ens finns där.

Vi har annars inte gjort så mycket dom senaste dagarna, och det vi väl gjort har varit katastroftråkigt. ”Åk till Sommarpalatset, att missa det är som att missa kinesiska muren” sa Lonely Planet-boken. Så vi slösade typ en timme på att ta oss dit, och fick se… ett otroligt tråkigt ställe som inte bjöd på någonting speciellt alls.

Typ såhär mycket action blev det som mest. Det där ovanför mig är då sommarpalatset. Vilket ställe va? Wooow…

Tips från Kausti: skippa Sommarpalatset om du nu inte är väldans insatt. Stället är toköverskattat.

Red Bull utan kolsyra. Såg ut som kiss och smakade som avslagen Red Bull (surprise!). Betyg: 1 av 5 tjurskallar.

Vi har även lyckats besöka samma restaurangkedja två gånger, fastän vi inte var speciellt imponerade första gången. Dom hade nämligen två restauranger på samma gata, typ 400 meter ifrån varandra. Vi märkte inte det förrän det var försent, och lyckades sen även beställa in eländet ni ser längst ner till höger. Det är typ små hundmatsbitar med två miljoner kilo chili på. Snudd på oätligt, men vi tvingade i oss hundmatsbitarna i alla fall. Pedigree Chili är det nya röda!

Kul manick. Alla affärer och liknande har en, och den används för att testa så att hundralapparna folk betalar med är äkta. Jag betalar typ jämt med hundringar så att jag kan få växel, och jag känner mig lika mafioso varje gång dom checkar om sedlarna är falska

Toilt.

Om vi fortsätter med våra kinesiska missöden så kan jag informera att vi försökte boka tågbiljett från Peking till Xian för att se Terrakottaarmén. Det gick sisådär, jag tokvägrade en sovsittplats (som vi åkte med hit) och när alla andra platser var fullbokade i några dagar så blir det nog tillslut ingen Terrakottaarmé ändå. Lite snopet, men palla 120 mil x 2 för att se några stengubbar?

Johannes måttsydda skjortor för 120 kronor styck satt såpass bra att han även beställde en kostym. Den kostade 700 kronor. För en måttsydd kostym. 700 kronor. Helt sjukt. Yashow 3066 hette stället om ni vill dit, finns på Yashows marknad i bås 3066 (surprise igen!).

Resultatet när det gäller kostymen kommer på måndag.

Pekings ballaste moderna byggnad är annars utan tvekan Bird's Nest, OS-arenan som byggdes för OS 2008. Sjukligt ball och bara så fantastiskt grym!

Kolla vilken modern skönhet!

Vet ni vilka som har den fulaste kontorsbyggnaden som någonsin skådats, mitt emot arenan? IBM! En grådassig ful byggnad med en alldeles för stor panna är väl om något en bra beskrivning av IBM som företag. Om ni kisar extra mycket kan ni nog se loggan uppe till höger i pannan på huset också.

Men vi kan ta två intressanta grejer från den här bilden: För det första så är byggnaden, precis som nästan alla andra i stan, grå och rent utsagt skittråkig. Detta har dock en anledning, endast kejsare var tillåtna att ha färgglada hus och vanligt folk fick alltid nöja sig med vanligt trist grå färg. Detta förbud sitter, enligt en lokal dam vi snackade med, fortfarande kvar idag. Källkritiken är obefintlig, men det låter faktiskt vettigt.
Den andra grejen fick vi även höra av samma dam. Det är smog som är i luften, inte moln. Många bilar på trång yta = smog smog smog. Eländigt, men nu vet vi i alla fall varför det är snudd på omöjligt att ta vettiga bilder på avstånd i Peking.

Annars letade vi restaurang igår och fick då hjälp av den där kinesiska tjejen vid namn Betty. Hon pratade inte sådär jättebra engelska, men hon jobbade tydligen på tågstationen i stan. Hon guidade oss och hjälpte oss hitta våran restaurang i säkert en timme, och sen nekade hon att äta med oss när vi bjöd in henne. Stället låg förövrigt INNE i en totalmörk park, och vi hade ALDRIG hittat den utan henne.

Så nu har jag och Johannes lovat att bjuda henne på lunch imorgon (söndag) som tack för hjälpen. Hoppas få höra lite intressanta grejer om Kina och hur det är att bo här av henne, men annars pratar hon lite väl mycket och otydligt för att det ska vara speciellt njutbart.
Feber har jag också, vilket inte ökar mitt lyssnarintresse för en konstant babblande kinesdam på blott 150 centimeter. Johannes får sköta den delen, jag ser till att anteckna eventuellt intressanta grejer och återberättar dom sen förhoppningsvis här.

Om man bara kunde få fason på den där j-la ACn nudå…”

Internetet här på vårat hostel suger något fruktansvärt, därför kändes det imorse skönt att kliva upp 07:15 för att göra någonting mer inspirerande än att Facebooka – se den kinesiska muren!
Då jag själva läst på lite om tourerna i Peking så visste jag om att det finns två olika sorters tourer: vanliga tourer och no shopping”-tourer.

Om ni någonsin åker hit och väljer att ta en tour, se för fasiken till att inte ta en vanlig tour. Gör man det får man stanna på 37 olika ställen för att se diverse regeringsstyrda affärer och fabriker.

Här ser vi tjejen som berättade för oss om jade och hur man tillverkar diverse smycken, statyer och andra smått onödiga grejer av ämnet. Jag stod mest och tjurade under hela besöket eftersom jag inte sovit mer än 7 timmar under natten. Jag behöver väl en 10-11 timmar för att inte vara vresig, och då det hanns inte med inatt (damn you Facebook och bloggen) så var jag på normalt Kausti-humör.

Bitter och elak stod jag där och fnös åt precis allt som sades innan vi fick titta runt lite själva. Då blev det i alla fall lite bättre när jag hittade den här jade-figuren till formen av nån slags (vit?)kål. 210 000 spänn kostade mästerverket i form av en rotfrukt, och jag fnissade lite smått för mig själv av tanken att ha en kålgrej i vardagsrummet.

Terrakottasoldaten var lite ballare, men även lite dyrare. Drygt 400 papp kostade den, men den funkar om inte annat som jackhängare i alla fall.

Har du fortfarande pengar över? I så fall kan du slå till på en väldans präktig pålle för dryga miljonen. Jag klappade i alla fall miljonen, och det är väl det närmsta jag kommer i mitt liv att vara miljonär.

Det här skeppet stod även mitt i lokalen, och jag tror minsann att det måste värderas till flera miljoner. Skeppet var väl en 4-5 meter långt och 2 meter högt ungefär. Vikten? Inte den blekaste, men säkert några hundra kilo.

Efter att ha fnittrat över kålgrejen hela bussresan så kom vi så äntligen fram till vårat första stopp för resan, Mings Tomb. Snubben som byggde sin egen grav beskrevs av våran guide Kevin som ”En stor ledare, men en galen man”. Tydligen roade han sig med att avrätta alla som inte tyckte som honom. Kejsare Ming då, inte våran guide Kevin. Han roade sig istället mest med att lura oss turister på lite pengar, men mer om det senare.

”Hej, jag heter Kevin och jag gillar att tjäna lite extra pengar om dagarna”

Inne i templet fanns en staty av kejsare Ming. Framför honom låg en stor hög med pengar, och jag tror nästan att jag såg våran guide Kevin springa förbi där och skopa med sig ett lass sedlar.

Stället i sig var annars inte speciellt intressant, så jag roade mig med att fotografera den här skylten som inte verkar vettig över huvud taget. Varför skulle en trådlös manick ens påverka ett eventuellt blixtnedslag? Stollerier om ni frågar en expert som mig.

Men ja, som ni ser så var Mings Tomb inte sådär jätteintressant så vi skippar den. Istället tar vi oss vidare till…

… nästa shoppingstopp! Den här gången var det en fabrik som tillverkade krukor på nåt jätteavancerat och svårt sätt. Den blåa där kostade 18 000 kronor och kändes jättebra att ha med sig på en backpackerresa genom Asien, så jag köpte den.

Hur tänkte dom när dom tog med ett gäng backpackers till ett sånthär ställe egentligen? Tror dom att vi kommer köpa sånadär grejer eller?

Som om inte eländet vore nog blev det runda bordet-lunch med alla turister i bussen när vi skulle äta. En lagom bitter gentleman som mig sade inte ett endast ord under hela lunchen.

Maten var god i alla fall.

Men sen så kunde vi äntligen åka mot dagens stora mål – muren. Jag somnade till strax efter lunchen, men när jag väl vaknade till så var ”bergskedjan” runt mig chockerande hög och otroligt oframkomlig. Jag tänkte mig tillbaka på mongolerna och hur drygt det redan måste ha varit att ta sig fram i området, och när sen kineserna byggde den här muren så måste allt hopp gått ut dom stackarna som försökte ta sig förbi.

Vi fuskade sen och tog linbanan upp till toppen istället för att gå. Det var här som våran käre guide Kevin passade på att ta betalt 80 yuan per skalle istället för dom 60 yuanen som tur- och returresan kostade. Sneaky kille, men ingen märkte det egentligen när det hände.

Dock var det en av killarna, Cephas, i gruppen som var med som tydligen kunde kinesiska. Han berättade dock inte sina kunskaper för någon, så han hade hört guiderna pratat om hur priset egentligen var 60 yuan per person men hur dom skulle ta 80 för att ”tjäna lite extra”.
När vi sen blev ensamma vid middagen hade han berättat det, och vi bestämde oss helt enkelt för att skippa dricksen för Kevin. Är man oärlig får man icke några extrapengar.

Cephas återkommer vi förresten till senare…

Men muren var faktiskt riktigt jäkla ball. Även om den delen vi var på i Badaling var restaurerad till perfektion så var det ändå otroligt fascinerande att traska runt däruppe och tänka på dom stackarna som byggt den. Hur många mantimmar har inte gått åt för det här projektet liksom?
Enligt uppgifter tog det totalt 217 år att bygga klart detta mästerverk och totalt betar muren av imponerande 6 000+ kilometer under sitt slingrande genom landet. Det är helt sjukt…

Vi hade annars lite oturlig tur med vädret. Det var visserligen rätt dimmigt runtom oss, men samtidigt så höll sig temperaturen kring stabila 25 grader däruppe.

Men temperaturen gjorde det lite lättare att traska runt däruppe. Lutningen muren bjöd på var stundtals löjligt brant och det tog lite på dom få musklerna man har att traska uppför backarna. Hade det varit 40 grader varmt hade man ju avlidit…

Turistig version av muren, om än ack så ball.

Dom hade även bitar av muren som inte har restaurerats, men dom var avstängda för allmänheten.

Muren bara fortsätter och fortsätter bort i dimman. Man såg riktigt riktigt långt åt det där hållet, och det fanns inget som helst tecken på att muren skulle sluta bortöver.

Nej, The Chinese Wall levererade verkligen idag. Trots mitt bittra humör. Topp 2 på resan om ni frågar mig.

Gruppbild av alla i tourgruppen. Notera killen i vit t-shirt till vänster om Johannes, Cephas heter han och jag nämnde honom ovan. Killen är från Sydkorea och blev överlycklig när vi berättade att vi skulle till Seoul om några dagar. Han erbjöd sig att låta oss sova hemma hos honom och vi antog erbjudandet. Som det ser ut just nu så kommer vi sova där dom två första nätterna i Seoul, och det kan bli precis hur ballt som helst.
”