Uppstigning klockan 04:15 är alltid lika trevligt, så även idag. En utcheckning och en dubbelprissatt taxi senare så var vi på väg till flygplatsen och jag måste säga att Peking är fruktansvärt deprimerande i smogdimman. Likt ett stort irländskt täcke så täcker den här massan hela staden och får allt att se sådär superirländskt deppigt ut.

Sen somnade jag när vi väl kommit ombord på flyget. Inte helt oväntat kanske.

Sen vaknade jag var vi plötsligt i Seoul. Tunnelbanekartan skrämde sen livet ur både mig och Johannes, och när vi klev ut från ankomsthallen så fanns inte någon Cephas där och väntade på oss.
Han hade ju lovat att vi skulle få bo hos honom och så vidare när vi träffade honom vid kinesiska muren, men av honom såg vi inte röken alls.

Vi väntade en halvtimme, men då vårat flyg var försenat med nästan två timmar så bestämde vi oss sen för att skippa Cephas. Om han nu hade dykt upp så borde han SMSat/skrivit på Facebook, men vi hade inte hört ett endast ord av honom. Utan att känna honom så kändes det lika bra att boka hotell direkt, så vi kämpade oss till ett öppet nätverk på nåt obskyrt tågcentralcafé och bokade sen in oss på ett hostel som kostade drygt 180 kronor per person och natt.

Vägbeskrivningen till hostelet var grym, våra navigationskunskaper var desto sämre. Katastrof, kaos och svett, sen lyckades vi äntligen hitta fram till vårat boende för dom kommande tre nätterna.

Och vilket ställe det var! Vi fick tydligen suiten” vilket innebar ett rum där man kunde framkalla ekon, rosa täcken och i stort sett en hel lägenhet med allt vad det innebär.

Kök till exempel.

Och tvättmaskin.

Sa jag förresten att stället heter Bong House och har en receptionist som mest påminner om den där nedrökta snubben

i That 70's Show? Han går säkert på både en och annan substans, men han verkar i alla fall vara på rätt sida galenskaps-sidan av skalan. Lite sådär seg i skallen och med en skylt i receptionen som säger nåt i stil med ”Mr. Bongs 3 words of wisdom. Be calm. Be friendly. Relax”. Sen krävde han att man skulle ta av sig skorna när man är inne också.

Skojig snubbe det där

Men på tal om att röka på. Inför Sydkorea-vistelsen så hade jag läst mig till en enda sak som jag ville prova när vi var här: korean barbeque. Vad det innebar visste jag inte, men tydligen skulle det vara gott, så vi siktade in oss på en restaurang vid namn Nongoljip för att testa käket där.

Och vilken kanongrej det var! Korean barbeque var en av resans absoluta höjdpunkter, speciellt eftersom att jag har lättare att uppskatta överraskningar än saker jag förväntar mig nåt av. Man fick alltså en ”kastrull” med nån slags glödande ved som placerades i mitten av specialbordet man satt vid. Ovanpå detta placerades sen ett galler, och sen fick man diverse grillgrejer att härja med. Kött, grönsaker och lite annat gottigottgott var det som erbjöds och det mesta smakade magiskt! Korean barbeque är som steak on a stone, fast 10 gånger bättre ungefär. Riktigt riktigt nice helt enkelt.

Betyg på korean barbeque: 5 av fem fläskfiléer.

Kvällen avslutades sen på nåt ställe som skyltade med ”World beer”. Det visade sig att dom visst hade öl från några olika europeiska länder, men inget som var överdrivet speciellt. Vi tänkte därför prova lite inhemsk öl, och då menyn var å koreanska så tänkte vi helt enkelt börja längst ner på den menysidan.

Det slutade med att vi fick in mjölk… Språkbarriären den första dagen i Sydkorea är större än vad den var totalt under strax under tre veckor i Kina. Det här kan blir spännande…

Annars kan vi konstatera att typ alla läsare på bloggen just nu är så kallade ”lurkers”. Alla läser, ingen röstar eller kommenterar. Buu för er!
”

Fin restaurang, långbyxor och fyra vilsna turister. Där har ni receptet på en lyckad, svindyr, middag. Alla besök i Peking är ofullständiga utan att ha käkat pekinganka.

Finrestaurang och elegans innebär bland annat att servitören skär upp din pekinganka direkt vid bordet. Han kommer vaggandes med en planka med anka på (höhö, det rimmar) och sen ställer han ner den på ett litet bord framför er. Sen karatechoppar han ankan i små små bitar som tydligen är formatet som ankan skall ätas i.

Sen får man, om man ser ut som fyra turister, även hjälp med att lära sig förbereda ankan. Det är lite som tacos ungefär, man tar en pannkaka, doppar en bit anka i den svarta såsen och sen viker man pannkakan exakt som man viker ett mjukt tacosbröd.

Pekinganka-tacos. Ser inte så elegant ut, smakar helt okej. Ankskinnet var annars godast. Det skulle doppas i socker, men sen fullkomligt smälte det i munnen när man åt det.

Pekingankan var ju annars väldans god, men hela den här tacos-känslan gjorde ändå att det inte riktigt blev nån wow-känsla. Ankan var mör och god, men det är svårt att släppa tanken på att sitta hemma i Sverige och käka riktig tacos på nåt vis. Tacos i sin tur känns inte speciellt lyxig och så, vilket i sin tur leder till nån slags tacos är ju typ lika bra, och det kostar en tiondel av det här, så varför gör jag detta?”.

Men aja, jag kan i alla fall skryta om att jag ätit ank-öga och ank-hjärna. Man fick nämligen med ett delat huvud på en av tallrikarna där och jag kunde inte låta bli. Anktunga är ju nåt av det vidrigaste jag smakat, men anköga smakade inte speciellt mycket. Ankhjärna var typ samma sak, om det nu var det jag åt. Det var lite svårt att skilja på hjärnaoch annat så jag smakade lite av varje bara. Ögat var varken bu eller bä, men hjärnan vet jag inte riktigt vilken del det var så betyget på den lämnas obesvarat.

Till efterrätt fick vi sen en tallrik oerhört eleganta litchi-frukter. Röken från torr-isen dominerade stenhårt och alla blev vi mäkta imponerade av röken som kom avdunstade från den.
Frukten smakade annars förvånansvärt gott. Lite svårt att förklara, men lite vattnigt men ändå oförklarligt gott. Prova om ni får chansen, litchi rekommenderas absolut.

Notan för taco… pekingankan slutade totalt på strax under 500 kronor vilket inte känns helt illa för fyra personer. 125 kronor per skalle är liksom inte mycket pengar, men kombinationen av andra billiga måltider i Kina plus det faktum att pekingankan påminde väldans mycket om tacos lämnar ändå en bitter eftersmak. Men, upplevelsen i sig höjer sen betyget igen och faktum är att det var en av dom bättre måltiderna jag någonsin ätit.

Betyg på pekingankan: 4 av fem anktungor.
”