Fem dollar. Så mycket kostade det att få alla mina toksmutsiga kläder tvättade. Fem dollar. Jag vill bo här, av en enda anledning, och den anledningen är fem dollar. Det och maten, även om Vietnams mat är bättre.

Men målet för dagen var inte att bosätta sig här, nä målet för dagen var att ta oss från Phnom Penh till Siem Reap. Det heter förövrigt Siem Reap, inte Seam Riep som jag tror jag skrev igår.
Men innan vi går in på bussresan dit så måste jag bara skriva av mig angående dom där j-la tuk tuk-förarna. DIREKT man gick ner från hotellet så var det alltid mellan en och tre sådana som fullkomligt kastade sig över en med orden Tuk tuk?” eller ”Hi my friend, you need tuk tuk?”. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så många ”kompisar” som jag hade i Phnom Penh. Inte ens på Facebook uppgår antalet vänner till lika många som i Phnom Penh. Och dom där chaffisarna är så jääävla dryga. Varenda en man stöter på frågar om man ska åka med, och när man under en 200 meters promenad fått säga nej sju gånger så blir man tillslut lack på dom. LÄMNA MIG IFRED TACK!

Jag avskyr tuk tuk-förare…

Men resan till Siem Reap ja. 31 mil längs dom kambodjanska vägarna bådade för en hemsk resa. Något som dock visade sig vara helt fel, vägarna mellan Phnom Penh och Siem Reap var faktiskt helt okej. Några få gupp här och där, men inte alls nån fara.

Men landskapet… gudars skymning vad vackert det var. Antalet fullständigt magiska som jag missade att ta uppgår till tusentalet och jag grät lite varje gång jag fick se hur en såndär fullkomligt perfekt bild svischade förbi utanför bussfönstret.

Istället fick jag sitta och chans-knäppa bilder när jag såg något intressant. Kolla på himlen, hur blå är den inte på en skala mellan tolv och fjorton?

Men det var annars riktigt nice att bara sitta där, lyssna på musik och bara njuta av det bästa Kambodja hittills erbjudit.

Jag kom att tänka på en bild som jag såg nånstans på internet för någon månad sedan. Det var en bild med texten ”Worlds best philosophy lesson” och bilden föreställde en kille som satt och tittade ut genom ett bussfönster. Det är verkligen så, det finns ingen annan stans man kan sitta lika avslappnad och bara tänka på på en buss. När det sen var strålande solsken utanför så kände jag för första gången under den här semestern att det faktiskt var semester. Ingen stress, inget jag gör kan ta mig nånstans snabbare, inga kvar och ingenting annat som behöver fokus. Bara jag, ett bussfönster, kambodjas underbara landskap och min musik. Jag borde göra det här oftare…

Mitt i allt det här så var det så dags för ett kortare lunchstopp. Jag beställde in nudlar med kött och jag måste säga att det är bland det godare jag ätit i Kambodja.
Dom är faktiskt överlag rätt bra på att laga mat här, men när dom serverade oss kalla nudlar med lakritslöv i första kvällen där så blev man lite tveksam. Utan det så hade betyget nog varit en fyra av fem kastruller på matlagningen.

Men Johannes ställde annars en fråga som jag inte för mitt liv kan komma på svaret till: varför äter vi potatis i Europa? Visst, det är mättande och sådär tyskt på något vis. Tråkigt, mättande och effektivt men varför har man nött potatis, pasta och ris i 25 hela år utan att prova på riktiga asiatiska nudlar? Det är ju fantastiskt mycket godare med riktiga nudlar (inte sånadär 1-kronorsnudlar från ICA…).

Jag ska lära mig laga nudlar när jag kommer hem.

Mat på väg.

Då det inte hänt så mycket mer kan jag rapportera att vårat hotellrum idag består av t-v-å kingsize sängar istället för en dubbelsäng som rummet i Phnom Penh hade. Notera även hur det första Johannes gjorde när han kom i i rummet var att fixa frillan. Elegant kille det där.

Dessutom åkte vi tuk tuk till hotellet idag. 10 minuters tur för en dollar Helt sjukt billigt. På vägen hit åkte vi med en tysk dam vid namn Julia som anlände idag hon med. Efter förslag från tuk tuk-föraren så kommer han nu hämta upp henne, Johannes och mig för att visa oss Angkor Wat imorgon bitti. Bilder med mera dyker upp imorgon om nätet bara tillåter.
”

Backpackande tär på kläderna. Oavsett hur nice du bor, hur lite du rör dig och hur lite du än gör så kommer kläderna bli svettiga snabbare än du hinner säga det räcker med öl nu tack”. Det innebär såklart ett större problem när du gått två veckor utan att tvätta med en sisådär 7 par kalsonger, 6 t-shirtar och två par shorts – varav ett par är beiga (färgen ni vet, bääääschaaa).

Därför lämnade vi idag in våran tvätt på tvätterian runt hörnet. 1,75 dollar per kilo tvätt innebär att jag får mina kläder tvättade och strukna för ungefär 5 dollar. Pang bom och tack för kaffet, det var årets bästa pris där kan jag säga.

Efter denna succéstart på morgonen bad vi hotellet fixa en tuk tuk åt oss så att vi kunde köra en tour genom staden. 25 dollar för en heldag kostade den och det var dagens andra superpris. 173 kronor för en heldag med en tour till dom viktigaste grejerna i (och strax utanför) Phnom Penh kändes absolut överkomligt.
Våran chaufför hette ”Chaalee”, men jag undrar om han inte kan ha sagt Charlie?

Drygt 1,5 mil var det från hotellet till dagens första anhalt, Killing Fields, och det tog väl en 30-40 minuter att åka dit. Under resan dit hann vi bland annat se några riktigt guldiga monument över drottningen, och vi hann sen även förstå varför så många här går runt med munskydd – det är helt sjukt mycket avgaser i trafiken.
Min vistelse här får mig bara att tänka på alla dessa vilsna miljöpartister som sitter innanför tullarna i Stockholm och röstar för att höja bensinpriserna, att lägga ner kärnkraften och alla andra idiotförslag dom kommer med. Dom har ju ingen koll alls på hur verkligheten fungerar…

Senast igår stod våran turistbuss på tomkörning under lunchpausen som varade 1,5 timme, varenda fordon här släpper ut alla avgaser utan att över huvud taget rena dom och dessutom är fordonen här flera miljoner gånger fler än vad vi har i Sverige.
”Men vi jobbar bara för att få fram bra alternativ i Sverige så att vi kan få ett försprång till senare”. Som om inte forskningen kommer fortgå även om vi halverar våran bensinskatt? Det finns så sjukt mycket pengar i ett alternativt bränsle att det är löjligt, och ni tror att Sveriges skatter gör någon som helst skillnad? Verklighetsfrånvarande är bara förnamnet…

Nåja, när vi väl kommit iväg från eländet inne i staden så var naturen rätt fin på sina ställen i alla fall.

Dagens första stopp vad som tidigare nämnt Killing Fields. Det är en tidigare massgrav från Pol Pots tid vid makten. 9 000 personer hann han avrätta därute från 1975 innan befrielsen ägde rum 1979. Hans vision var, om jag inte minns helt fel, att arbetarfolket var hans hjältar, och att dom med ”soft hands” såsom advokater, lärare och liknande inte var värda någonting. Genom att trippla risproduktionen i landet ville han försöka få upp exporten och sen kunna göra sitt land agrarsocialistiskt. I korthet innebär det att avskaffa äganderätten till jord och andra naturtillgångar med anledningen ”om du äger mark får du en ökande inkomst trots att du inte gjort nåt för att förtjäna den” (eventuella faktafel får ni leva med).

Byggnaderna på stället är typ helt nedbrända nu efter att stället togs ner rätt hårt när Phnom Penh befriades, men det satt diverse skyltar uppe som berättade lite om hemskheterna som pågått.
Det som bet sig kvar mest hos mig var nog citatet om varför dom flesta människorna där slogs ihjäl med redskap: ”Bullets were expensive”. Lite skrämmande hur lite ett människoliv kan vara värt om fel man får bestämma.

Det var rätt många massgravar som var uppgrävda och tömda, men dom som inte var det såg ut typ såhär. Ett skjul med tak, och sen en leraktig sandgegga under. Inte speciellt spännande just där, men desto mer uppseendeväckande var…

… det faktum att det låg gamla kläder och annat kvar på stigarna man kunde gå på. Lite unikt och det gjorde att man fick en lite bättre insikt i hur det fungerat där tidigare.

Här ser vi ”The Killing Tree” där små barn avrättades. Soldaterna tog således tag i fötterna på ungarna och slog dom emot träden tills dom dog Helt sjukt, och det var ännu värre för dom som inte dog helt under behandlingen. Kropparna som slängdes i massgravarna täcktes med gifter för att dom garanterat skulle dö (och för att lukten inte skulle sprida sig till närliggande hus).

Tänder från någon av alla dom som avrättats på stället. Dom låg mitt på stigen man gick på. Skrämmande…

Ljud-touren avslutades med att man fick gå in i byggnaden där dom lagrat ett antal hundra skelettskallar. Lite väl obskyrt för vissa, jag tyckte mest det var intressant.

Skelett.

Så där illa kan det gå om man lever efter mottot ”Det är bättre att döda en oskyldig av misstag än att låta en fiende överleva” som Pol Pot gjorde. Skrämmande tankesätt…

VÄgen tillbaka till stan från Killing Fields spenderades med ännu mer avgaser, en okej utsikt och en stundtals lite väl gropig väg.

Men herr Pot hade inte bara Killing Fields till sitt förfogande. Han hade även sitt tortyrområde Tuol Sleng som gick (och går) under kodnamnet S-21.

Ett av tortyrställena där människors händer bands fast bakom deras ryggar, sen fästes dom i rep och hissades upp i luften. Där fick dom hänga tills dom svimmade, och då fördes deras huvuden ner i gödselvatten så att dom vaknade till. Sen fortsatte den där tortyren tills fångarna berättade vad vakterna ville höra.

Stället var från början en mellanstadieskola som byggdes om till tortyrcenter.

Gammalt klassrum med byggda tegelceller.

Griffeltavlan satt fortfarande kvar…

Andra våningen var fylld med träceller.

Dödskallar fanns även här…

Efter att ha fått nog av krig och död så tog vi sen sikte på det kungliga palatset. På väg dit kördes vi förövrigt förbi av nån slags secret service-liknande bilsamling med svarta bilar lite överallt (ni ser den sista svarta bilen till vänster om ”Chaalees” axel.

Dom visade sig ha stannat på exakt samma ställe som vi skulle till…

Royal Palace i Phnom Penh. Riktigt imponerande, även om det inte syns på bilden.

Strax bredvid Royal Palace fanns även Silver Pagoda. Tydligen fanns det en massa värdefulla grejer därinne enligt Google, typ en ”life size” Buddha med strax under 10 000 diamanter på sig, men jag kan inte säga att vi lade någon större vikt vid det (även om vi såklart såg Buddhan). Det jag mest noterade var att det var så mycket guldgrejer därinne. Små guldstatyer överallt i skåpen. Vi fick dock inte ta kort därinne, och nu förstår jag kanske lite varför…

Ny tuk tuk-resa, nytt mål.

Trappor.

Nytt tempel. Inget speciellt, och jag minns inte riktigt namnet heller. Nån stor grå grej på en kulle. Nån kunnig kan säkert kommentera om namnet.

Modern munk med mobil.

Lika som bär – lejonet och Kaustis lejonpose.

Sista stoppet på touren var sen nationalmuseet. En total ”waste of time” om ni frågar mig, men så hade jag ännu inte käkat frukost då och klockan närmade sig 17-strecket.

Den där balla VIP-transporten var i alla fall även här…

Kambodjas svar på Fredrik Reinfeldt? Har ingen aning om vem snubben var, men hyperviktig kan han väl inte ha varit om normalt folk fick gå runt i samma lokal som honom? Det är han i blå skjorta som står och försöker förstå vad han kollar på som var the number one guy om jag förstod det rätt.

Johannes dominerade med dagens solbränna.

Jag dominerade med dagens frukost/lunch/middag. Till vänster ser ni någon slags friterad grej med räkgojs inuti, i mitten är det kyckling med cashew och mango och till höger har ni magnifikt kokat ris.
Om det är nåt dom kan i det här landet så är det att koka ris. Fy fabian vad vi svenskar är dåliga på ris, och Uncle Bens ris är ju ett hån mot ris som mat. Fy fasiken vilket skräp det är…

Imorgon tar vi sikte på någonting som kan bli en av resans bättre grejer – Angkor Wat, den gamla ruinstaden i kambodjas norrare delar. På återseende.
”