november 2011 Arkiv

Tre månader har jag varit hemma nu. Tre otroligt snabba månader har gått sen dess att jag lämnade Miamis fantastiska badvatten för att lända i Dublins gråkalla verklighet igen. Verkligheten är kass i jämförelse med USA, så är det bara. Visst finns det saker här som är bättre än The Staterna, men som land är USA precis allt det som hela Europa inte är.

Ska man försöka sig på en jämförelse så känns bilar som en bra sak att plocka fram. Är det något som satte sig i bakhuvudet när vi var i USA så var det att bilarna är heeeeelt annorlunda over there”. Stadsjeepar var standarden, växthuseffekten rockar och störst är bäst var det som gällde. Inga halvmesyrer där inte.
Så för att på något sätt försöka förklara hur extremt USA var när det gäller i stort sett allt från landmärken till människor så kan man säga att om Sverige som land är en trygg och säker Volvo är USA en bufflig, småskrytig och överdriven Ford Mustang

. Det är så svårt att förklara i ord utan att göra det här inlägget till en bok, men det är den bästa förklaringen jag kan ge. Åk dit, upplev landet och ni kommer förstå vad jag menar. USA är extremt i många avseende, men landet är magiskt.

Det här landet erbjuder precis allt. Det jag minns bäst i det avseendet var hur vi mitt på dagen kastade snöboll på varandra i Yosemites nationalpark för att sen, åtta timmars bilåkning senare, sitta skrattande i bilen samtidigt som vi vevade ner rutorna för att känna på den 30-gradiga nattvärmen i Death Valleys öken.

Men ja, anledningen till att jag skriver det här är för att jag tänkte publicera en sammanfattning av resan. Det sket sig ju ganska rejält och det här inlägget slutade i en massa babbel, så jag får ta det i nästa inlägg helt enkelt. Stay tuned, ännu ett statistikporrsinlägg är på väg!”

Då var Uncharted 3 nästan avklarat. Jag har sista bossen kvar, och kanske nån liten grej, men eftersom Spiris är tjock och tror att Battlefield 3 är ett bra spel så har han ockuperat TVn nu vilket leder till att jag får vänta en stund med att hjälpa Nate och Sully. Ändå tycker jag att jag har spelat igenom mer än tillräckligt för att kunna betygsätta spelet, så därför kommer här en kortare recension.

Med den nödvändiga provianten satte jag mig igår vid 13-tiden för att påbörja detta, enligt recensionerna, magnifika äventyr. Tio timmars konstant speltid senare har jag skjutit skurkar, besökt Nates barndom och jag har dreglat floder över den grafiska presentationen av spelet. Oavsett hur man vrider och vänder på det så är Uncharted 3 stundtals så galet snyggt att jag nästan inte kan greppa det. Det hände flera gånger att jag bara pausade äventyranded i någon minut och stannade till bara för att kunna stirra ut över utsikterna som spelet stundtals bjuder på.

Kraschlandningen i öknen är så vacker att man storknar, men min personliga favorit är kryssningsfartyget där man efter ett tag ramlar ner från taket och får tag i en av taklamporna samtidigt som skeppet ligger med slagsida, halvt under vattnet. Att då se den enorma glaskupolen

med vattnet på andra sidan är ett ögonblick som kommer finnas med mig länge, och jag kan utan problem erkänna att det är det snyggaste jag har sett i grafikväg någonsin. Jag stannade till där i fem minuter bara för att ha tid att fnissa högt åt hur löjligt vackert det var.

Men utan att gå in på storyn alldeles för mycket tycker jag att den påminner alldeles för mycket om dom tidigare spelen. Vissa delar är alldeles för lika första spelet och andra delar påminner starkt om tvåan. Det gör att spelet känns lite smått återanvänt ibland. Lägg därtill den stundtals superirriterande kontrollen och det faktum att vissa ställen av spelet har alldeles på tok för många fiender så kan jag inte ge det en femma i betyg. Uncharted 3 är ett riktigt bra spel, men inte bättre än det första om ni frågar mig.

Betyg på Uncharted 3: 4

USA i backspegeln

Uncharted 3 – Recensionen