• Arbetsliv,  Humor

    Bu… bu… but you look so brown?

    Det hände en lite grej i restaurangen vi har på jobbet idag när jag stod i kö för att få ge kvinnan i kassan pengar för mackan jag tänkte köpa. Det var en av dom vanliga, ganska oattraktiva, kassörskorna som jobbat där det senaste året som satt och tog betalt och hon kämpade på precis som vanligt i den begynnande lunchstressen.
    När hon sen var klar med killen framför mig traskade jag fram, ställde ner min bricka och väntade på att hon skulle lägga ner pengarna den förra killen betalat med så att hon kunde börja hjälpa mig. Och det gjorde hon också…

    Direkt hon tittade upp så förändrades hennes ansiktsuttryck från den gamla vardagslunk-looken till den här:


    Sen följde följande konversation:

    Kassakvinnan: Bu… bu… but you look so brown?
    Kausti: He-he (vad svarar man på något sånt?)
    Kassakvinnan: Where did you go?
    Kausti: Miami

    Då byttes hennes ansiktsuttryck än en gång från ovanstående min till:


    Konversationen fortsatte sedan:

    Kassakvinnan: No way?… I'm so jealous!! (Som om inte det redan syntes :z)
    Kausti: Hö-hö
    Kassakvinnan: For how long?
    Kausti: Miami for two weeks, and we did the rest of the USA as well, so two months in total.

    Då brast det nästan för den stackars kvinnan…


    Jag kände mig faktiskt lite ond när jag sen gick därifrån. Jag kände en stark känsla av medlidande eftersom jag verkligen såg i hennes ögon hur avundsjuk hon var samtidigt som man såg att hon aldrig någonsin skulle kunna göra det jag precis gjort.
    Må hon vinna några miljoner på lotto en vacker dag så att jag någonstans nån gång i framtiden råkar springa in i henne, chockerat utbrista Bu… bu… but you look so brown?” och sen få ett ”Yes, I've been to Miami” som svar.

    Jag håller mina tummar för dig kassakvinnan fastän jag inte kan ditt namn och fastän jag vet att du inte kan svenska.

  • Fiasko,  Vardagsliv

    Irland – The first day of the rest of your life


    Iklädd en Lacoste-piké, ett par mjukisbyxor och mina fantastiska Homer Simpson-tofflor omsluts nu en ung man i 25-årsåldern av verkligheten igen. Eller som han själv kallar sig, Mästaren av jetlag”, efter att under dom senaste två månaderna kommit underfull med hur man motverkar denna elakartade livstumör.
    Vardagen består av en stabil Dunnes lasagne-frukost, en tvättmaskin som tvättar för fullt och Magnus Uggla som ljuder genom högtalarna på den smått avlidna laptopen. Den stackars laptopen vars laddaruttag just nu är silvertejpat samtidigt som datorn än en gång har börjat gnälla över att hårddisken minsann inte hänger med i svängarna längre. Det är nog dags för en ny snart, men eländet får nog hänga med så länge den orkar.

    Hur känns det då att vara här igen? Jag kan knappast säga att Dublin är paradiset, speciellt inte eftersom min senaste referens är Miami, men så jäkla illa är det ändå inte. Nog för att jag mer längtar efter Miami än IBM, men livet rullar vidare oavsett vad jag tycker så man får väl acceptera det.
    Det finns ändå en positiv sak med jobbet: man får gnälla hur mycket man vill och man får ändå betalt för det!

    Sen har vi regnet också, fantastiskt skönt att vara tvungen att ha ett paraply med sig så fort man ska ut och slänga soporna! Nåt annat som är bra med Irland? Ja, att man har fått tillbaka 3G-kontakten på mobilen också!

    För om man ska vara ärlig, vad är Frihetsgudinnan, Golden Gate-bron, Miamis stränder, Yosemites vattenfall och Death Valleys öken i jämförelse med 3G-kontakt, regn och min desk på IBM? Ingenting, absolut ingenting…

    :< "