Äventyren i Miami rullar på för oss äventyrare. Idag började dagen med att lillebror sanerade Tatta för att bli av med den hemska odören hon spridit runt sig den senaste tiden. Varför? För att hon slagit vad med Linda (som reste med oss tidigare) att hon minsann kommer klara av resten av resan utan att duscha. Det har nu gått tre veckor sen vadet påbörjades och… ja, ni förstår kanske att… jag överdriver och ljuger som vanligt. Tatta luktar inte prutt, hon har inte slagit vad om någonting utan det lillebror håller på med är helt enkelt att han avmyggiserar sin dam. Siktet för dagen var nämligen inställt på någonting så exotiskt som svävare, träsk och alligatorer – Everglades sumpiga nationalpark!

Sju mil i bil senare var vi framme vid Granda, skinnet från en enormt megastor alligator, som hänger på väggen vid Everglades Alligator Farm.

Det här med alligatorer och krokodiler är ju förövrigt en följetong utan dess like. Dom är ju båda reptiler som mest ligger och slöar i vattnet för att sen smyga sig på en buffel vid ett vattenhål, dränka den och sedan käka upp en sjuttiondel av allt kött som finns på den innan kadavret lämnas att ruttna.
Men det finns, enligt experterna, några tecken som gör att man lätt kan skilja alligatorer från krokodiler:
Krokodilen har ett V-format huvud, alligatorns är mer format som ett U och krokodiler är olivbruna samtidigt som alligatorer är betydligt mörkare/svartare i färgen.

Jag kan fortfarande inte se skillnad på dom… tror jag. Jag vet ju inte ens vad jag ser förnåt när jag ser nån så jag kan inte skilja på nåt som jag inte vet vad det är om jag inte vet om det som jag inte kan identifiera ens är någonting. Typ…

Men alligatorer och krokodiler bits tydligen. Man fick därför inte heller kasta in sina barn till dom små stackarna eftersom ungarna då kan sluta som reptilmat.

Microkrokodiler. Eller alligatorer. Eller både och.

Minialligatorer. Eller alligatorer. Dom var fruktansvärt roliga i alla fall. Dom satt helt still precis som på bilden i säkert 20 minuter – ända till dess att lillebror lyckades pricka en av dom i ögat med en liten bit krokodil-mat som man kunde köpa i små tuggimiautomatsliknande saker. Då blinkade han, rörde sig pyttelite och sen satte som sig sådär igen

Nom nom. Krokodil som äter hundmatsliknande krokodilmat. Eller om det är en alligator…

Efter att ha kikat in alligatoruppfödningsbassängerna var det dags för en alligatorshow där en alldeles för tokig snubbe roade sig med att posera med en alligator. Han satte sig bak på den och pickade honom (henne?) på ovansidan av huvudet för att få alligatorn att öppna munnen. Sen stojade han runt lite, men det var ärligt talat inte sådär jättemycket att se.

Sen var det tänkt att vi skulle åka en tur genom Everglades på en svävare, men på grund av ett annalkande oväder så blev turen framskjuten 45 minuter. Åska och svävare fyllda med bensin var enligt guiden tydligen ingen bra kombination.

Istället roade vi oss med att traska runt på farmen och kika på alligatorpölarna som fanns där.

Schteeeek. Rutinerad alligator som ligger och slappar med en elegant trästock som huvudkudde. Eller om det nu var en krokodil det där…

Nej nu blir jag trött på den här skiten med alligator/krokodil. Nu kallar jag dom helt enkelt för krokogator istället!

Undrar hur många människor som har det här som sin sista bild i livet? Krokogatorn ser ju inte helt ofarlig ut här om man säger så… Turligt nog fanns det staket som höll isär mig och mördarmaskinerna.

Sjö med några tiotal krokogatorer i.

Dom hade även en floridiansk (tveksamt om det där är ett ord) panter i en av burarna också. Ett otroligt elegant djur som dessutom fått ge det lokala NHL-laget sitt namn: Florida Panthers.

Men här kan mina skarpa ögon faktiskt se att vi har en alligator som är i rörelse. Anledningen till att slöfocken orkar röra på sig? Det var matdags!

Vid fasta tider kunde man nämligen se på när den galna skötaren, som annars sitter på alligatorer och stollar sig, matade alligatorerna med döda råttor.

Nej, vi fick tyvärr inte smaka på maten.

På grund av åskan och det frenetiska regnet så kunde vi, efter touren och alligatormatningen, fortfarande inte bege oss ut i träskmarkerna så istället bestämde jag mig för att fixa säsongens andra hattrick. Dricka Red Bull på Red Bull Arena i väntan på New York Red Bulls var ju det första, nu var det dags för det andra:

Jag åt gator-nuggets, på the gator-farm samtidigt som jag drack Gatorade.

Har ni någonsin hört på maken till ett mer krystat uttryck? Inte jag heller… Aja, ett andra hattrick it is.
Gator-nuggetsen var friterat alligatorkött som i ärlighetens namn inte smakade något speciellt. Lite som KFCs popcornkyckling om ni ätit den, men lite godare. Jag antar att man kan säga att det smakade nästan precis som kyckling.

Betyg på alligatorer som mat: 2

Men så lättade vädret plötsligt på två sekunder och solen stekte direkt som om man befann sig mitt i Saharaöknen. Svetten droppade längs ryggen och jag ville bara avlida när våran guide släppte in oss till svävaren.
Hans namn minns jag inte men han ser ju verkligen ut som en snubbe som skulle trivas som enstöring ute i Everglades träskmarker.

Träsk.

Slemmig typ i dom obligatoriska hörselskydden – svävaren lät nåt fruktansvärt högt när den väl började surra.

Svävare fylld med turister.

Vild minialligator som simmade i träskets ogräsliknande vegetation.

Everglades var annars inte speciellt mycket att hänga i granen. Det var mest blött, sumpigt och öde. Överallt såg det ut såhär och svävartouren tog inte mer än 10-15 minuter.

Jakopa visade fördelarna med att ha problem med hörseln – inget hörselskydd behövdes och frisyren kunde därför behållas intakt.

Mer träsk. Ser häftigare ut än det var Vi fick även syn på huvudet av några alligatorsnappsköldpaddor (vilket namn!) men det var typ allt. Någon enstaka alligator också, men tyvärr ingen panter, ingen sjöko och ingen anakonda.

Lillebrors blivande profilbild på Facebook måntro?

När svävartouren sen var klar tog vi bilen hem och möttes av en liten gullig gest från våran städerska. Tattas mjukisdjur Simba satt tålmodigt och väntade vid datorn Kul med städerskor som gör det där lilla extra faktiskt.

Kvällen avslutades än en gång på det lokala bowlingstället och efter några öl där kan jag konstatera följande: bowling är ingen skicklighetssport. Bowling är lika skicklighetsbaserat som slantsingling och handlar endast om tur.
Jag slog ner alla mina käglor utom åtta stycken på hela omgången och fick ihop blyga 111 poäng för det. Jaker, som hade ner färre käglor än mig, fick ihop smått otroliga 151 turpoäng eftersom han började omgången med en magisk three strike in a row. Han hade totalt ner alla käglor utom elva stycken på hela omgången (tre färre än mig) och han fick ändå nästan 50% mer poäng än vad jag fick…

Bowling borde inte klassas som sport utan som lotteri och bör därför kontrolleras av Svenska Spel så att det svenska folket kan hindras från att fastna i bowlingberoendet. Bowlingen bör sen kategoriseras nånstans mellan bingo och Triss eftersom eländet mer liknar kobingo än valfri sport och jag kräver på grund av allt detta att Svenska Idrottsförbundet (eller vem det nu är som bestämmer) avregistrerar bowlingen från aktiviteter som bör kallas för sport”-listan ögonaböj!

Men jag har ju fortfarande den hösta scoren av oss alla under resan med mina 156 poäng
”

I'm on a boat! Eller ja, jag was on a boat tidigare idag. Vi åkte boat ut till Biscayne National Park för att snorkla, kika på fiskar, säga hej till Nemo och eventuellt hitta den försvunna staden Atlantis.

Efter att ha tagit oss dom sju milen ut till ingenstans möttes vi av beskedet att inte nog med folk anmält sig till dagens tour och att den var inställd. Totalfiasko med andra ord. Men precis när vi skulle gå kom en klump bestående av s-j-u snorkelsugna snubbar och damer vilket plötsligt vände megafiaskot till ett litet hopp att det hela kanske skulle bli av.
Tio minuter innan dom skulle blåsa av alltihopa stapplade sen en småtjock snubbe in, anmälde sig och plötsligt var vi 17 personer, en mer än vad som behövdes!

Väl ombytta och ute vid the boat möttes vi av nästa besked: fyra personer hade hoppat plötsligt bestämt sig för att snorkling minsann var för töntar och därför hoppat av…

Folk är efterblivna, det vet jag ju sen länge, men KOM IGEN!…

Nåja, vi löste det hela med att alla deltagare betalade nio dollar extra för att fylla ut för dom tomma platserna så att vi äntligen kunde ge oss ombord på the boat och bege oss ut mot det inte fullt så djupa, men ändå blågröna, havet.

Vi fick våra simfötter, tog med våra egna snorklar och gick sen ombord på the boat för att få en kort briefing om säkerhetsreglerna på båten. Kaptenen informerade oss om att den här myten med att kaptener sjunker med sina båtar är lögn och att han själv skulle se till att vara först ombord på livbåtarna om någonting gick snett.
Sen informerade han oss om att maxdjupet vi skulle åka över låg på smått imponerande två meter. Det där kan ha varit en mindre lögn, det var nog närmare 3-4 meter där vi snorklade, men samtidigt så gick hans poäng fram: även om vi skulle sjunka skulle inte ens hela båten få plats under vattnet

Några snorklingssugna ungdomar och en Jaker

Jag kan även rapportera att myggen på land där båten avgick från var abnormt stora, galet aggressiva och fruktansvärt många. Detta ledde till att vi allihopa sprang runt, viftade på armarna och skrek Aooo aaaooo aaoohhh” stup i kvarten för att desperat försöka undkomma dom hemska små flygande terroristerna. Det gick… inte alls och vi satt alla på båten med en 250 myggbett per person ungefär.

Laddad snorklare. Tyvärr var vi tvungna att bära den där fula gula livvästen på oss under hela tiden vi befann oss i vattnet, men ska jag vara ärlig så är jag inte helt hundraprocentig med simfötter på vilket gör att livvästen kanske inte var helt dum i början där.
Simma kan jag, men när man ska utrustas med nån slags Ariel-liknande simfenor på fötterna så blir jag helt lost. Att göra rent cyklopen med dom där eländiga simfötterna på utan att sjunka var ett krångel i stil med att försöka lära en elefant dansa balett och jag kan tänka mig att instruktören som stod på båten skrattade både en och tolv gånger åt blåvalen Kausti som sjönk så fort han försökte rengöra sitt simvisir.

Tyvärr hade vi inte införskaffat någon kamera inför vårat havsäventyr vilket innebär att vi tagit noll bilder där, men stället var faktiskt inte sådär jättemycket att se. Visst var det trevligt, man såg många fiskar och man såg några riktigt färgglada saker, men mestadels var det stenliknande koraller och lite annat mörkgrönt/grått som dominerade färgbilden därnere.

När jag simmade runt där råkade jag helt plötsligt stöta på ett gäng gråa fiskar som simmade runt där helt obrydda. Dom dök upp bara en meter framför mig och det var fantastiskt häftigt att se hur lite dom brydde sig i mig. Jag fascinerades faktiskt så hårt av deras stimliv att jag bestämde mig för att joina dom små rackarna i deras lugna vattenlunkande.
Så där simmade jag runt och lekte fisk i hopp om att dom skulle acceptera mig som en av deras och det var faktiskt riktigt trevligt. Dom höll sig bara 5-6 decimeter ifrån mig, precis sådär lagomt långt bort att jag inte kunde nå dom även om jag sträckte på mig och jag kände mig verkligen som en liten grå fisk där för ett tag.
Jag ska nog ansöka om att få bli klassad som en grå liten fisk när jag kommer till Dublin sen.
Snorklingen blev annars en aning seg efter den första timmen. Det var jättekul att få göra det och jag skulle lätt kunna göra om det, men det hade räckt med en timme i vattnet.

Resan in till land är sen bara ett gult töcken och jag tror att jag vet vad det kan bero på…

I'm on a boat!
”