• Roadtrip 2011 (USA)

    San Francisco – Segwaytour genom staden


    Så var det äntligen gjort – jag har idag avklarat min Segway-debut! Gårdagskvällen är ett enda stort töcken (hockey är en skitsport) och jag var skapligt jättebakis imorse när jag vaknade. Vacklade in i duschen imorse och mådde pyton, sen tog vi taxin bort till Segwaystället.

    Vi klev in och möttes av en snubbe som minsann informerade oss om att incheckningen till Segwaytouren inte började förrän om fem minuter. Jag körde Starbucks för att försöka kämpa i mig nån slags frukost. Fick i mig två tuggor av en äcklig kaka innan jag gav upp.
    Utmattad, bakis och hungrig släpade jag mig sen tillbaka till Segwaystället för att få höra att vi gått till fel ställe [?]

    En snabbare promenad senare kom vi till rätt ställe och fick där se en instruktionsvideo om hur Segwayen fungerade innan vi fick gå in i ett rum och testköra tingesten.


    Fy fabian vad häftig den var! När man först ställde sig på den kändes det väldigt speciellt… Man gasar och bromsar Segwayen genom att luta sig framåt och bakåt så man blir själv som gaspedalen i en bil ungefär. Sen styr man med styret som man håller i, men Segwayen håller själv balansen åt dig. Jag säger som våran guide Sara sa: Killen som kom på den här farkosten är ett geni i klass med Edison. Segwayen är så sjukt innovativ och lättförståeligt men ändå superhäftig.


    Tyvärr känner man sig betydligt coolare än man ser ut… Vi fick i och för sig höra både ett och tjugotvå Wow, vad coolt!” av folk som vi åkte förbi, men faktum är att man ser meganördig ut när man står där med hjälmen på sig.
    Dagens roligaste var annars när den 14-åriga damen som var med på touren megakörde på lillebrors Segway. Skulle kunna dra ett skämt om kvinnor och körning nu men låter bli eftersom alla feminister helt saknar självdistans.


    ”Megacool” lillebror


    Touren gick igenom San Francisco bort till Fishermans Wharf, förbi några gamla kvarter med asfina byggnader men vi fick inte åka över Golden Gate-bron som jag faktiskt trodde man skulle få göra. Inte fick man heller åka uppför världens brantaste eller världens mest kurviga gata heller. Lite av en besvikelse där, men faktum kvarstår: Segwayen är den coolaste prylen jag någonsin fått lägga vantarna på <3 Initialreaktionen var inte riktigt i klass med när jag fick se iPhonen för första gången, men efter att ha åkt runt på Segwayen i tre timmar så är jag så gaaaalet sugen på att köpa en. Tyvärr kostar den 78 000 kronor i Sverige, men jag kommer definitivt leta efter Segwaytourer i dom städerna jag ska besöka framöver – jag ska måste Segway igen! Betyg på Segwayen: 5 Måste såklart nämna att mina mor fyller år idag innan jag avslutar: Grattis på födelsedagen mor!

  • Roadtrip 2011 (USA)

    San Franciscos gator, människor och tjocka fläskberg


    Det här med att vara på resande fot har lärt mig ganska mycket om gruppdynamik. Allihopa gnäller på varandra på morgnarna eftersom vi alla blir lite puttiga när vi inte fått äta. Sen fiser och rapar folk högt inne på hotellrummet, något som inte alltid uppskattas av gruppen även om vi är rätt obrydda om det mesta.
    Vi städar inte heller rummen, vi slänger på en Do not disturb”-skylt på dörren varje gång vi går ut så att städerskan inte ska behöva få en hjärtattack när hon öppnar dörren och ser ett rum som ser värre ut än Kaustis irländska rum tidigare gjorde.

    Vi körde fel igår, något som utökade våran 12-timmarsutflykt med 4-5 timmar helt i onödan. Det fuckade upp hela dagen och vi var väl hemma vid två på natten ungefär.
    Likförbaskat vaknade vi till i hyfsad tid och var ute på stan för lite äventyrande innan tolvslaget.


    Första punkten på dagens schema var satt till att åka spårvagn. En av dom sakerna som San Francisco är mest känt för och en sak som faktiskt är gratis och praktisk att åka i staden.
    Att köra bil i den här jeffla staden är smått hopplöst, enkelriktade gator överallt och konstanta filbyten för att komma iväg från kvarteret vi bor i.
    Kvarteret vi bor i måste jag också nämna! Det här kvarteret slår Venice Beach hundra gånger om sett till antalet skumma människor. Vi bor två kvarter från ett missions-ställe där dom delar ut mat till hemlösa, sen har dom gratis sprututbyte för knarkarna två kvarter åt andra hållet. Det gör att alla hemlösa knarkare och annat pack samlas i området.
    Men hotellet vi bor på är najs och knarkarna är rätt lugna, dom håller sig på sin kant när man går förbi.


    Men spårvagn var det. Vi skulle åka spårvagn och det gick… inte alls. Kön till eländet visade sig vara på 45-60 minuter och så länge orkade vi inte vänta så vi bestämde oss för att gå istället. Big mistake…


    Gatorna i San Francisco är helt jävla efterblivna. Staden är byggd på nåt slags kulligt område som gör att vägarna går upp och ner och upp och ner. Och det lutar inte lite smått, det lutar något enormt. Det gör den här staden så sjukt jobbig att promenera i. Något vi blev medvetna om när vi fick traska bort till Fishermans Wharf från hotellet – en sträcka på 4,4 kilometer…


    Filbert Street, gatan som lutar mest av alla i San Francisco lutar 33 grader. Det är helt absurt mycket. Tänk er hur mycket 45 grader är och så tar ni bort lite. Då får ni hur den här gatan ser ut.
    Kolla mina fötter, dom står två decimeter från varandra och höjdskillnaden är 5-7 centimeter. Då kanske ni förstår lite hur den ser ut. Det kändes fint i benmusklerna när man traskade uppför där kan jag säga…


    Sen var vi förbi Lombard Street också, den kurvigaste gatan som finns i San Francisco. Ni förstår nog själva om ni tittar på bilden här:


    Åtta sånadär kurvor består gatan av… Dom kan verkligen inte bygga en stad på ett ställe som det här, allt blir ju bara fel ju.


    Efter lite gatuspaning så drog vi oss sen mot Pier 39 där sälarna jämt ligger och slöar. Tyvärr visade det sig vara som så att dom mest ligger där och slappar så det händer inte så mycket med sälarna. Dom som jag såg i Howth på Irland var ju i vattnet och blev matade så dom var sjukt coola. Dom här ser ju bara ut som när jag ligger på stranden ungefär… Inget vidare och överskattat som bara den.

    Kvällen spenderades med att se den sjunde Stanley Cup-finalen. Eftersom vi fick stressa hem från Fishermans Wharf (taxibilar är omöjliga att få tag i här) så hann jag knappt käka nåt innan vi traskade in på sportbaren bredvid hotellet och började dricka öl.


    En schweizerost, fyra-noll och två underpresterande tvillingar senare så var vi sådär lagom megapackade att vi traskade iväg i jakt på nåt annat ställe. Skitsport.
    Vi gick förbi nåt halvsunkigt ställe, men lillebror behövde gå på toa så vi gick in och beställde en varsin öl.

    På TVn visade dom baseboll och när vi suttit där ett tag och skrattat åt att vi inte riktigt fattade vissa korkade grejor med sporten så började lillebror snacka med snubben som satt bredvid oss.
    Hans namn var Jim McCoy och han var en skottsk byggarbetare med rötter från Irland. Han förklarade en massa bra saker om hur ball och outs fungerar, vad en walk är och en massa annat baseboll-relaterat. Det slutade med att vi satt där och snackade i några timmar och han bjöd på öl, så när jag ville betala min egen så sa han, nog lite halvt på skämt, ”Put twenty dollars on black in Vegas for me and send me the check if I win”.
    Jag fick även hans visitkort så jag ska baskemig göra det (yes)