Tre unga pionjärer vaknade imorse till liv i ett regnigt Chicago för att bege sig ut på nya äventyr. Iklädda dom varmaste kläderna dom hade gick dom ut till bilen för att åka in till centrum och i längden till Segwaytouren som skulle gå av stapeln klockan 10:00. Strax efter niotiden lämnade bilen med dom tre ungdomarna motellet och allt var frid och fröjd.

Då två av dom tre unga resenärerna redan var rutinerade segwayproffs sen debut-turen i San Francisco kände dom ingen press alls samtidigt som den lite mer orutinerade damen i sällskapet var en aning skeptisk till den nya farkosten och dess egenskaper.
Tyvärr var dom rutinerade segwayproffsen inte lika rutinerade när det kom till uppskattningen av hur långt det var in till centrala Chicago från motellet samt hur fort det kunde tänkas gå att ta sig in dit klockan nio på en måndagmorgon.

Så när klockan var tio och segwaytouren skulle till att börja befann sig dom tre segwayhjältarna fortfarande i sin bil mitt ute på motorvägen som rörde sig framåt i en hastighet jämförbar med farten en backande sköldpadda håller.

En kvart, en halvt felparkerad bil och en rallytaxitur senare så anlände dom dock hos City Segway Tours och fick skriva på en massa papper om att dom minsann inte tänkte ha sönder dom tvåhjuliga snowboardarna” som Tatjana mycket elegant (och helt ologiskt) kallade dom.
Efter att ha skrivit under på att jag minsann tänkte ge bort min bil, vänstra njure och min favoritinnebandyklubba till City Segway Tours om någon av oss hade sönder en av Segwayarna så reserverade killen i kassan 1 500 dollar från mitt Visakort och vi kunde sen baxa ut våra tvåhjuliga under för att springa ikapp dom andra deltagarna vi skulle åka med.

Våran guide såg ut som Pamela Anderssons ex Tommy Lee och betedde sig lite som ett förvuxet ADHD-barn, men han hade även en riktigt skön humor och var en rätt trevlig, om än lite knepig, kis.

En mycket nöjd Kausti med ett hjälmspänne som tydligen stack rakt ut fick sen kliva på Segwayen och visa vilken rutin han hade på åkdonet.
Sen tog Tommy Lee täten och började resan runt Chicago för att visa allt som staden hade att erbjuda.

Vi åkte på vägen förbi bland annat The Field Museum som tydligen har världens mest kompletta skelettet av en T-Rex:

Vroooooooom…

Sen åkte vi också ut till planetariet som fanns i staden, mest för att stället skulle ha en jättefin utsikt över staden:

Vrooooooom….

Och utsikten vid planetariet var riktigt ball. Lite svårt att visa på bild dock. Men efter att ha lyssnat på lite ointressant information om stället så begav vi oss mot Grant Park för lite ytterliggare sightseeing:

Vrooooooom…

Väl där fick vi berättat för oss att staden Chicago fått ett hjärnsläpp för några år sedan och importerat några ton rostat järn från Polen. Statyerna ser ut som underkroppar som går runt huller om buller och är menade att symbolisera dagens samhälle där ingen längre träffas utan där all socialisering sker via internet. Eländet kostade sex miljoner dollar att köpa in.

Efter att ha chockats av idiotin som pågår i staden så återvände till City Segways kontor för att lämna av våra Segways, jag återfick min deposit på 1 500 dollar och sen tog vi tog sikte på en av dom få sakerna vi inte fick besöka, men ändå se, under touren:

Cloud Gate, en 20 meter hög kidneyböna-liknande stålklump. 100 ton tung och spegelblank står den där i Grant Park och ser riktigt trevlig ut. Den påminner lite om T-1000 från Terminator 2 och den känns sådär skönt futuristisk som bara en kromad stålklump kan göra.

Väl där kände vi oss klara med Grant Park och bestämde oss istället för att ta en taxi bort till Field Museum för att se vad som fanns därinne…

Och dom hade så sjuuuukt mycket balla saker därinne. En mumifierad snubbe var inte en av dom.

Ett skelett av världens första snel hest var dock lite bättre.

En uppstoppad, om än både ful och långnäbbad, alligator såg betydligt ballare ut än vad den gör på bild.

Ett gäng pingviner och en lillebror lyckades även slå sig in på en av bilderna, men ingen av dessa kunde leva upp till den ballaste grejen av dom alla! Trots att stället hade skelett av både Stegosaurus, Brontosaurus och en massa andra dinosaurier, samt ett skelett av en enorm kaskelot så kunde ingenting ens komma i närheten av…

… skelettet av Sue, en före detta levande Tyrannosaurus Rex!!!! Det var så häftigt, och så levande, att jag inte vågade röra en min när jag fick min bild med denna fantastiska donna! Den var så ball att jag nästan ville skaffa barn med den och när dom andra först ville ”gå runt och titta lite” så grät jag som en nyfödd bäbis med nackskott – jag ville ju se Sue på en gång!

Klockan är mycket nu och jag hinner inte skriva mer, men om ni någonsin får för er att på något jäkla vis åka förbi Chicago så se för tusan till att besöka The Field Museum. Stället var fantastiskt och man skulle lätt kunna lägga en heldag där för att bara strosa runt bland djuren, utställningarna och allt annat dom hade.

Betyg på Field Museum: 5
”

En liten håla jag inte minns namnet på igår, Chicago idag.
Dagen började med sovmorgon till 11 innan vi begav oss ut på stan för att spana in Amerikas högsta byggnad, säkerligen namngedd efter den stora skådespelaren Bruce, som ack så vackert namngetts till Willis Tower. 108 våningar, eller 526 meter, högt och fram till 1998 var det världens högsta byggnad.

Skyskrapan består av 42 735 kvadratmeter yta, har 902 toaletter, byggnaden besöks av 25 000 personer per dag och det är 2 232 trappsteg från botten upp till högsta våningen.
Varje år anordnas tävlingen Sears Tower Stair Climb som går ut på att en massa löpare springer upp för alla dom där trappstegen för att komma först upp. Rekordet att springa upp ligger på 13 minuter och måste ha slagits av nån dåre som inte förstått hur skönt det är att åka hiss… Byggnaden har dessutom 104 stycken sådana, så det bör inte vara alltför svårt att få plats för att kunna ta sig upp…

Men efter att ha köat i nästan t-v-å timmar för att få betala 17 dollar för att sen få åka upp i tornet så förstår jag varför dårarna har så bråttom upp. Utsikten där uppifrån var faktiskt riktigt ball. Man såg ut över alla skyskraporna som pryder Chicago vilket var vackert, men inte värt väntan…

Annars kan vi nämna att Chicago är den staden som börjat sämst av alla. Den började på smått fantastiska minus tre av fem vilket är å-t-t-a poäng ifrån maxpoäng. Detta på grund av deras totalidiotiska system med betalningen av biltullarna för att få komma in i staden.

I till exempel San Francisco så får man betala 5-6 dollar, sen kan man åka in och göra vad man vill i centrum, men Chicago fungerar inte som så. Nej, här hade dom istället först en biltull där man fick betala 1,80 dollar för att få åka förbi, sen hade dom en till där man fick betala 1,80 dollar. Sen hade dom en till tull där man fick betala åttio cent innan man kom till en till tull där man fick betala 80 cent… F-y-r-a jävla stopp för att få betala 6,20 dollar!?!?!! Där cashade Chicago in sitt första minuspoäng. Sen kunde jag inte låta bli att lägga på ännu ett minuspoäng när vi åkte förbi en skylt där det stod Right turn, 30 cent road toll” – varför kan dom inte bara fixa en jäkla tull där man säger vart man ska, betalar det man behöver betala och sen kan åka dit utan problem!?!

Visste ni att under år 1900 bodde det fler svenskar i Chicago än vad det bodde svenskar i Göteborg? På grund av det finns det en massa svenskättligar här, något som märks på hur jävla illa varenda dåre här kör bil. Här är det ingen passiv körning som i resten av USA, ingen släpper in dig i deras fil om du måste byta och folk ligger alltid alldeles för nära bakom dig på vägarna.
Sen är stadens vägnät katastrofalt också, något som gör Chicago till än betydligt sämre stad än San Francisco när det kommer till att köra bil. Därför fick Chicago även sin tredje minuspoäng innan vi ens varit här en dag bara för det.

Men åter till Willis Tower. Dom hade en rätt cool sak däruppe – en skywalk på 103:e våningen. En glasbur som man kunde gå ut i och på så vis se stadens gator rakt under sig.
Jag vågade, trots min höjdrädsla, mig ut dit och det var faktiskt inte så farligt…

Men det var en bit ner om man säger så…

Och luften där uppe fick tyvärr mina enorma biceps att krympa till blott 3% av sin ursprungliga storlek.

Kvällen spenderades på Navy Pier som är Chicagos svar på Santa Monicas Pir. Väl där åkte vi pariserhjulet, kikade ut över staden och bara njöt av att ta det lite lugnt en stund.

Vi fick även en ganska fin vy över staden. Ur den synvinkeln är Chicago lätt den ballaste staden hittills, utan konkurrens.

Ball stad.

Chicago i solnedgången från sin bästa (enda bra) sida.

Coolt parkerings- och lägenhetshus.

Imorgon kör vi en segwaytour genom staden, sen siktar vi förhoppningsvid på the Field Museum som verkar vara riktigt ballt. Har jag otur blir det Chicagos Zoo eller akvarium istället, men jag ska kämpa för att få besöka dinosaurierna på museet!
”