San Diego är rätt najs faktiskt, betydligt ballare än vad jag trodde det skulle vara. Nu har vi ändå inte sett så mycket mer än industriområden och 15 mils bilväg runt i San Diego men ändå så har man fått sig ett antal wow-ögonblick (wow som i fan vad ballt” och inte som i World of Warcraft då).
Till att börja med så kör i stort sett varenda amerikanare enorma bilar och det är så sjukt att knappt se en enda Volvo eller SAAB på vägarna – det är bara SUVar, jeepar och pickuper överallt. Men folk kör ganska lugnt och det är aldrig någon som tränger sig eller idiotkör, alla respekterar varandra och det känns hela tiden tryggt att glida fram bredvid tvåtusenkilosbilarna som trängs med oss på vägen.

Sen måste jag säga att jag aldrig har kört på sämre skyltade vägar än här. Det är horribelt jävla megasvårt att hitta dit man vill och vägarna liksom tvingar bort en från färdvägen titt som tätt. Det är lite svårt att förklara i ord, men om ni tittar på bilden ovanför så är det för det första fruktansvärt många filer i varje färdriktning. Rekordet jag kunde räkna till var s-e-x filer i våran körriktning – sen tillkommer filerna som gick åt andra hållet också så jag kan lätt se att det var 10-12 filer totalt.
Sen så liksom övergår ibland både en och två av filerna till höger från att vara vägen man vill åka på till att bli avfarter och i längden en helt annan väg. Och skyltningen om detta kommer inte förrän 100 meter före det att det blir heldragen linje…
Det händer inte heller bara på interstaterna (motorvägarna) heller utan även mitt på smågator runtom i staden (jo, vi har kört fel ett antal gånger redan…). Så det är jättesvårt att planera sin körning eftersom dom fyra högersta filerna helt plötsligt kan försvinna på bara 2-3 kilometers körning.

Jag kan lätt säga att jag aldrig sett så många U-svägar på en dag som jag gjort idag, och jag säger som lillebror sa: ”Det måste bero på den fantastiskt dåliga skyltningen, helt garanterat att det är därför”. Tack och lov kör ju folk hur lugnt och passivt som helst så man kan ibland hinna byta fil även om man stundtals är på väg helt åt skogen.

Det tog oss t-v-å jävla timmar att hitta Walmart idag – då finns det ändå elva stycken butiker bara i San Diego varav sex av dom ligger på motorvägen vi åkte efter. Skyltningen är så sjukt dålig och avfarterna stämmer liksom inte med vad dom borde göra så när man ser nåt man vill besöka vill man ju svänga av i nästa avfart, men så fungerar det inte här. Svänger man av där hamnar man istället oftast på nästa motorväg och vips så är man 12 kilometer bort åt fel håll istället för där man vill vara.

Men vi hittade som sagt tillslut ett Walmart där vi kunde införskaffa oss resans absolut viktigaste inköp – GPSen.

Utan den har vi varit helt lost, nu fick vi tag i en Nuvi 1300 för blyga 129 dollar som vi var säkra på att den skulle klara av att guida oss genom hela landet utan några som helst bekymmer.
Nu funkade den inte riktigt så smidigt som vi trodde, tanten (vi kallar henne Tina Thörner) har en tendens att berätta att vi ska svänga av vägen ungefär tre sekunder efter det att vi åkt förbi möjligheten till att svänga av vägen för att sen avrunda det hela med ett småförnedrande ”Recalculating…”
Nu lär det väl finnas en inställning för det där, hur långt innan hon ska förvarna, men jag har inte hunnit kika på det ännu. Återkommer med resultat.

Dagens lunch och en ball bil. Det blev någonting såpass fegt som en medium Chicken Supreme från Pizza Hut och jag kan rapportera att jag inte ens fick i mig halva pizzan… 12,37 dollar kostade kalaset om man köpte till en Pepsi, men samtidigt så räcker den där pizzan en hel dag för mig eftersom den var så sjuuuukt mättande. Fick i mig tre bitar och då var jag ändå vrålhungrig.
Värmen gör väl sitt antar jag, även om det inte är sådär supervarmt idag. Har väl varit som mest 25 grader och molnigt ungefär. Betydligt skönare än Dublin i alla fall…

Betyg på Pizza Huts Chicken Supreme: 3

Vi vaknade förövrigt i rätt okej tid imorse. Jag vaknade 08:30 efter att ha somnat 02:30 och var hur pigg som helst så någon riktig jetlag har jag personligen inte känt av faktiskt. Kanske har det att göra med att jag varit konstant utbränd sen jag började på IBM så att min kropp har börjat anpassa sig till att inte orka med saker och ting?

Nu ligger vi på motellet och slappar för att invänta tjejernas flyg som landar klockan 21 lokal tid. San Diego har växt en aning i mina ögon och när vi virrat bort oss i bostadsområdena som ligger överallt här så har man fascinerats så hårt av hur husen ser ut här.
Det är så sjukt mycket mysigare här än Sverige och Irland, alla bostadsområdena känns så mycket mer personligt än dom svenska husen. Hela San Diego är så ballt på ett vis som inte riktigt går att beskriva – och då har vi ändå inte sett speciellt mycket av staden ännu…

(Note to self: mätaren i bilen stod på 4 807 miles imorse, kom ihåg att kika hur mycket den slutar på när vi lämnar tillbaka den i Miami!)”

Fyratimmarsflygningen från Chicago till San Diego gick lite snabbare än förväntat. Både jag och lillebror var helt utmattade efter att ha varit vaken sen klockan 08:00 i måndags så vi somnade illa kvickt (när jag skriver det här är klockan 07:38 under onsdagen svensk tid och vi har ännu inte sovit en riktig natt sen i måndags).

Efter att ha fått tag i vårat bagage och följt pilarna till biluthyrningen hamnade vi på en, vad lillebror tyckte var, lite småskum buss som skulle ta oss till Alamo och uthyrningsstället där vi kunde hämta våran mycket efterlängtade hyrbil.
Vi klev av bussen som stannade precis utanför hyrstället och fick ge snubben bakom kassan vårat bokningsnummer, våra pass, våran svenska och amerikanska gatuadress samt både mitt och lillebrors körkort. Sen fick jag slutligen skriva under några papper på att jag mottagit bilen och att jag inte ville ha någon extra tilläggsförsäkring (vi har den genom Holidayautos.se redan).

Sen fick vi veta att våran bil stod på plats B12 så vi traskade ut…

… och det var baskemig kärlek vid första ögonkastet. I äkta NissanFerrari-röd färg så stod våran Volkswagen Tiguan där och bara blänkte i all sin glans. Vilken bil, vilken färg och vilken… liten bagagelucka.
Men vi hoppade in i bilen, jag som kartläsare och lillebror som förare, sen kunde våra första mil i bilen påbörjas.

Innan vi åkte så fick vi instruktioner om hur vi skulle ta oss till vårat motell. Right, right, right and then left onto Indiana highway, follow it until the traffic lights and then turn blablabla” var beskrivningen vi fick och det gick ju, som ni kanske kan gissa, helt åt helvete det där…

Efter att ha försökt följa snubbens information rundade vi industriområdet där biluthyrningsfirman Alamo låg två gånger innan vi bestämde oss för att ge oss ut på vägen själva. Hur svårt kunde det vara liksom?
Så vi svängde ut på nån av motorvägarna och tog sikte mot någonting som vi kanske skulle kunna urskilja på kartan och sen därifrån kunna hitta rätt, alternativt få tag i någon som kunde beskriva vägen lite bättre. Det var ju inte som så att klockan var mitt i natten en vardag och att jag och lillebror inte sovit ordentligt på nästan 50 timmar…

12 minuter efter att vi svängt ut från industriområdet tjoade lillebror plötsligt ”ÅH NEJ!” samtidigt som det började blinka överallt i bilen. Det var polisen…
Efter 12 minuters bilkörande i USA hade vi alltså lyckats med att bli stoppade av snuten och lillebror småpanikade samtidigt som han stannade till vid vägen. Varken jag eller han visste vad han hade gjort för fel, men jag kände ändå det skulle bli ballt att få höra den klassiska poliskommentaren ”License and registration please” som såklart varenda polis i hela USA drar när dom snackar med folk som dom stannat.

Men vi fick inte höra det :_ Vi fick däremot berättat för oss av T1000

(fick ingen bild men har var sjukt lik killen i Terminator!) att vi hade glömt att slå på lysena på bilen och polisen visade snällt hur man gjorde för att slå på dom.
Här någonstans fick jag den briljanta idén att fråga polisen om vägen till motellet! Jag visste ju redan att vi skulle stöta på någon som kunde guida oss rätt (”det ordnar sig” är inte mitt favoritcitat för intet) och vi behövde inte ens söka upp honom, han sökte upp oss istället.

Efter en kort vägbeskrivning där polisen kollat sin iPhone (alla har en sån här :i) så tog vi såklart tillvara på hans vägbeskrivning – och åkte totalt fel igen… Sen bytte vi förare och jag fick köra istället.
Sen följde en timmes bilkörning där vi irrade runt på San Diegos motorvägar i jakt efter Sea World Drive som skulle leda oss över Highway 5 och vidare in på Claremont Drive där motellet skulle ligga. Lång historia kort så skällde jag och lillebror lite på varandra, vi skällde på vägnätet som var rätt dåligt skyltat och vi skällde på natten som var så jäkla mörk innan vi plötsligt snubblade över motellet.

360 kronor per natt för fyra personer kostade motellet och det får ses som ett kap utan dess like. Superb dusch, superba sängar, inga kackerlackor, vettigt gratis internet och ett överlag ganska fräscht rum. Vi tackar Linda och Tatta för den bokningen.

Imorgon ska jag och lillebror försöka införskaffa ett kontantkort, en GPS (vi måste verkligen ha en asap), nya skor och lite annat smått och gott som kan tänkas behövas.
Men nu har jag varit vaken alldeles för länge. Jag är megadödens supertrött och lägger ner här och nu.

God Natt!”